Vatten är inte så dumt och jag blir jätteglad varje dag jag hittar en vattentapp med drickbart vatten. Det betyder att jag inte måste bära så mycket med mig, utan kan fylla på vartefter.
Här i byn Zarequeigui.

Tron är inte heller så dum! Vetskapen att det finns någon som hör mig när jag kallar ger i alla fall mig en väldigt stark känsla av trygghet. På mirakulösa sätt dyker det alltid upp en räddare i nöden!
Här byns lilla kyrka.

Gemenskap känns också fint och ger också trygghet. På denna resa kommer de som vandringskompisar och räddare i nöden. Idag fick jag också färska fikon av ett spanskt par som hittat det längs vägen.
Även detta foto är taget i Zarequeigui.

#elcamino #vandring

Idag kändes höften lyckligtvis bättre och det bar av mot höjden Alto de perdon. Vi stretar oss uppåt mot byn Zarequeigui som ligger straxt innan det blir riktigt brant den sista biten. Längst upp på kullen står en massa vindkraftverk, för det här är känt för att vara en väldigt blåsig plats.

Långt borta i horisonten kan man skönja Pamplona och på närmare håll, byn vi nyss passerade.

Efter en förmiddags traskade når jag till slut toppen och springer återigen på den trevliga familjen från Montana. Så det blev en liten gruppbild framför konstverket som står uppe på toppen. Flickorna har med sig en varsin ukulele och satt på toppen och spelade när jag kom upp, jag tänkte spela in en videosnutt med dom, men tyvärr hann dom sluta innan jag fått av mig ryggsäcken och fått fram mobilen.

Även Ken från Texas hade hittat hit den här dagen och vi gjorde sedan sällskap en bit på vägen till Utrega där jag bestämt mig för att stanna för natten. En bit hade vi också sällskap med en ung tjej från Nya Zeeland. Hon hade nyss traskar den portugisiska vägen till Santiago, men fick lite tid över och var nu på väg till ett albergue där hon skulle volontärarbete i några veckor.

Vägen ner från toppen var brant och "som vanligt" bestående av stenbumlingar som rullar runt när man går på dom. Man måste vara försiktig så man inte snubblar och faller.

Något jag funderat på är varför andra vägar alltid ser lättare ut att vandra på? Där växer mer gräs och man ser inte lika jobbiga stenar. Är det någon som åker runt och häver ut jobbiga stenbumlingar just där pilgrimerna ska gå? Kanske ska vi lära oss att ha tålamod och mycket jävlaranamma i vårt liv? Den mycket enklare sanningen är nog bara att när ca 40 000 pilgrimer traskar här nästan året runt så nöts nog gräset ner och stenbumlingarna kommer fram.

#elcamino #vandring

Inatt har regnet vräkt ner större delen av natten, så det var med glädje jag såg att det lättat när det var dags att ge sig av på morgonen. Trodde jag!! Men två kvarter senare började det regna märkbart mer och ytterligare två kvarter senare öste det ner och jag hann bli ganska blöt innan jag fick på mig regnkläderna. Jag var bara 5 km från Pamplona för jag tänkte ha en lugn vilodag och titta på staden som är den största man passerar på Caminon. Enligt uppgifter jag sett bor här ca 200 000 människor. Min höft har känts av lite grann efter de senaste dagarnas vandring i branta upp- och nerförsbacke. Idag när jag kom fram till Pamplona kom jag nerifrån floden Arga och skulle gå upp mot de gamla fästningsmurarna, ett kort uppförslut så började min höft göra rejält ont och jag fick svårt att gå. Sån tur var så låg härbärget inte så långt bort, så det var underbart att få kränga av sig den tunga ryggsäcken. Resten av dagen har jag gått med vandringsstavarna för att avlasta höften. Tyvärr har det inte hjälpt, jag har fortfarande svårt att gå. Jag hade tänkt att gå ca 2 mil imorgon, men pga höften blir det kanske 1-1 1/2 mil istället. Under morgondagen ska jag kanske gå över Alto de perdon, som verkar vara en stigning på ca 400 m och jag vet inte om jag klarar det med min höft. Jag hoppas på ett mirakel, att höften ska kännas bättre imorgon då jag vaknar.

Medan jag väntade på att härbärget skulle öppna för de nyanlända mötte jag återigen några välbekanta ansikten. Först var det Ken från USA och han sa "Oh, you're the lady from the muddpole!". Han var en av gentlemännen från min olyckshändelse häromdagen. Medan vi satt och pratade dök också en familj, bestående av pappa, mamma och två barn 8 och 10 år gamla från Montana upp. Dom sprang jag också på otroligt många gånger under den jobbiga vandringen till Zubiri. Det känns trevligt att träffa lite bekantingar, så här när man är rätt långt borta!

En staty med den berömda tjurrusningen

#elcamino #vandring

Här kommer bron (appen och jag kommer inte alltid så bra överens).

Det finns en katt också, men den var inte så samarbetsvillig.

#elcamino #vandring

Under dagens traskade och filosoferande har jag funderat över min tunga packning och om det finns saker jag kan undvara. Ett problem med att ta beslut är att jag inte riktigt kan veta vilka behov jag har om en månad och på en helt annan plats. Två saker jag är säker på att jag kan slänga är en sjal och en anteckningsbok. Jag är inte särskilt frusen av mig då jag rör mig så mycket varje dag och mina funderingar hamnar ju ofta i bloggen eller kan sparas på mobilen. Något som skulle göra stor skillnad är om jag gör mig av med mina skalkläder (jacka och byxor) som väger en hel del, men som jag inhandlat för dyra pengar bara för denna resan. Kanske borde jag ha lämnat jackan hemma och tagit med en mycket lätt regn kappa istället. Men kanske jag behöver den om en månad eller imorgon?

Jag tänker att kanske borde vi göra så här med alla saker hemma som vi samlar på oss sk "bra-att-ha-grejor". Om vi var tvungna att kånka runt på dom, skulle vi då tycka att dom är så viktiga? 

Här är i alla fall något en trött och hungrig pilgrim behöver, tortilla och apelsinjuice! 

#elcamino #vandring

Idag hade jag tänkt att inte gå så långt eftersom de två senaste dagarna har varit väldigt fysiskt utmanande. Igår hade jag planerat att stanna i sista byn före Zubiri, men det visade sig att det bara fanns ett albergue i byn och det var fullbokat när jag kom dit. Jag och andra här är lite undrande över angivelser som avstånd och höjder. Igår en kom jag till en nedförsbacke med en skylt "Zubiri 3 km". Den tog mer än en timme att gå nerför, vilket inte alls verkar normalt för den längden av vandring. Jag förstår att om man går 3 km i brant uppförsbacke med 10 kg packning på ryggen så kan det gå väldigt långsamt, men det borde inte vara så i nedförsbackar. Det angivna avståndet verkar vara fågelavståndet, men tyvärr kan de flesta pilgrimer inte flyga utan vi går uppåt, nedåt och på zick-zack stigar. Förmodligen går vi minst det dubbla? Det skulle ju vara kul att veta ungefär hur långt vi verkligen går. Kartorna vi fick över höjdskillnader i SJPdP stämmer inte heller. Höjden stämmer nog på startorten och slutdestinationen, men definitivt inte däremellan. Gårdagens vandring såg på kartan ut att vara en lugn vandring i behagligt medlut, men visade sig vara otroligt mycket branta uppförslut upp till bergskammar och sedan lika brant nedför och man får vara väldigt försiktig så man inte snubblar och gör sig illa. Det skulle vara så mycket enklare att planera dagen om man faktiskt vet det korrekta avståndet och hur jobbig sträckan kan förväntas bli. Idag stämde det bättre, det var en enklare sträcka, inte lika höga höjder att gå upp på som ni ser nedan. Idag blev mitt stopp i Trinidad de Arte, en kyrka med pilgrimshärbärge från 1200-talet, man kan känna historiens vingslag här. Vår hospitalero (värd) är en gentleman som hjälper trötta vandrare med ryggsäcken när vi ska installera oss.

Vår albergue i Trinidad de Arre

I varje by finns vackra gamla stenbroar över floderna, här bron vid Trinidad de Arre

#elcamino #vandring

Idag har jag oroat mig för tre saker, men bestämt mig för att det nog kommer ordna sig. Igår kväll kom jag på att jag bara hade 14 euros kvar i kontanter och kontanter är svårt att få tag på i många av de små byar man passerar. De flesta rum i Zubiri som jag var på väg till kostade 15 euro eller mer. Men jag tänkte att det kommer ordna sig på något sätt. På morgonen berättade jag för en av pilgrimsvärdarna på kloster att jag var rädd att jag kanske inte skulle ha råd med en sängplats nästa dag, men hon lugnade mig snabbt och sa att den pyttelilla byn 2 km bort hade en uttagsautomat. Det var jättekonstigt för jag har kollat ATM locater och skrivit upp vilka orter som har automater och är säker på att den byn inte fanns med där.

Sent på eftermiddagen när jag var jättetrött gick jag på kammen av ett högt trädbeklätt berg och tittade ut över det vackra landskapet i dalgången nedanför. Jag tittade mig inte för var jag satte fötterna och trampade rakt i ett "potthål" med lera, foten vek sig och jag gjorde en vurpa rakt ner i lerpölen. Lyckligtvis kom jag undan med leriga kläder och lite skrapsår på armbågen. Jag hade inte sett till någon människa den senaste halvtimmen, då det plötsligt bakom en kurva dök upp fyra hjälpsamma amerikanare som hivade fram ett första-hjälpen-kit, tvättade mina sår, pysslade om mig och kollade så jag inte hade stukat fötter eller händer. Jag har tidigare haft stora problem med tilliten till andra människor, men nu fick jag verkligen ta emot hjälp och förlita mig på andra och det kändes väldigt fint.

När jag till slut kom fram till Zubiri sent på eftermiddagen, fick jag höra av människor jag kände sen tidigare att de flesta härbärgen nog var fulla. Jag fick rådet att gå till turistbyrån så att dom kunde hjälpa mig att ringa runt och kolla efter plats till mig. Den unga killen som jobbar där skakade förtvivlat på huvudet, allt var fullt sa han. Jag tänkte "Kom igen nu Gud, jag vet att jag är så besvärlig idag, men snälla hjälp mig att hitta någonstans att sova inatt!". Sen frågade jag om han kanske kunde ringa ett härbärge i nästa by, Larrasoa. Det gjorde han och då blev det napp på en gång. Sen skulle han ringa efter en taxi åt mig. Återigen en bekymrad min, beskedet han fick från taxibolaget i Pamplona 15 mil bort (det närmaste) var att de nog inte hade någon bil i närheten. Det skulle kunna ta 1-1,5 timmar innan taxin kunde vara i Zubiri. Efter någon minut ringde telefonen, varpå killen sa "Din taxi kom just". Det visade sig att chauffören var på väg från Roncevalles dit han kört några personer tidigare och nu var han på hemväg till Pamplona och passerade just Zubiri och han var på väg åt mitt håll. Jag blev väl mottagen på härbärget och gick sedan på pilgrimsmiddag i en av byns restauranger. Där hittade jag några av dom personerna som hjälpt mig tidigare på dagen och blev också vän med två finska kvinnor, som för tillfället var på rymmen från sina familjer. Det känns väldigt bra med förbrödringen mellan pilgrimerna!

#elcamino #vandring

Varje dag hålls en pilgrimsmässan för de som har kommit till klostret och som ska vandra vidare imorgon. Det var mitt första besök i en kyrka sedan jag gav mig iväg. De kyrkor jag sett förut har till min besvikelse varit låsta. Det var en trevlig stund, men som icke katolik är det lite svårt att veta när det är meningen att man ska repetera det som sägs eller svara. Jag fick improvisera lite, kolla in hur andra gjorde och nynna med lite i sångerna, men det var trevligt och stämningsfullt. Det delades ut nattvard, men den var uttryckligen bara avsedd för katoliker. Jag tänkte på när jag för första gången i mitt liv tog nattvard i Centrumkyrkan i våras. Då kände jag tydligt att Gud vill att vi kommer nära honom oavsett tidigare bakgrund eller seder. Att vi är välkomna närhelst vi är redo och då kände jag inte heller att någon i kyrkan ifrågasatte min rätt att vara nära. Därefter följde någon ceremoni där alla önskade människorna runt omkring frid (om jag fattade saken rätt). Det var en fin tradition, kanske något man skulle kunna ta efter? Efter nattvarden fick alla vandrare en välsignelse och det kändes väldigt fint.

#elcamino #vandring