Här kommer en dikt av poeten Tomas Tranströmer. Han var inte bara poet, utan också översättare och psykolog. Bland annat så arbetade han på Roxtuna kriminalvårdsanstalt och Arbetsmarknadsinstitutet.

Min tolkning av dikten Gläntan handlar om den oväntade friden som vi inte kan hitta förrän vi verkligen gått väldigt vilse i livet. Först måste vi hitta och förstå vad vårt innersta fundament består av, annars kommer vårt liv att fortsätta vara skört och sårbart. För att nå dit måste vi gräva i vårt innersta inre.

Här läser Tomas Tranströmer själv sin dikt:

https://youtu.be/lBPr3t-1GJg

Gläntan

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna
där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade.
De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel.
Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar
(det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena.
Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren.
Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.
Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre.
En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Man kan ana att någon som skrivit något så djupsinnigt nog själv har erfarenheten av att ha gått vilse i livet. För många använder olika typer av uttrycksformer som text, musik eller konst för att ge uttryck för känslor som gnager på själen. Det skulle vara intressant att ta del av vad det i så fall handlade om. Kanske har han skrivit någon självbiografisk text där man får veta mer?

#dikt #tranströmer #vilse

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja.
Låt den hellre vara likt ett öppet
hav mellan era själars stränder.

Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada
men låt var och en av er få vara ensam,
liksom strängarna på en luta är ensamma
även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar.
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära.
Ty templets pelare står åtskilda,
och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

Ur ”Profeten” av Kahlil Gibran

Jag tänker att den här dikten handlar om äkta kärlek. Att ge varandra lagom mycket näring, så att vi varken kväver varandra eller drar oss undan när den andre behöver stöd och kärlek. Att lojalt finnas vid varandras sida, men att också vara självständig och ta ansvar för sitt eget liv. Att inte förvänta sig att den andre ska fylla ett tomrum hos oss, det måste vi lära oss att fylla själva.

#kärlek

Här följer lite vackra dikter om själens utveckling:
  

"Det finns inte något problem
som inte medför en gåva till Dig.

Du söker problem
för att Du behöver deras gåvor."

Richard Bach

”PLÅGSAM PROCESS

På allt smalare vägar skall du nötas.
I allt trängre portar skall du slipas.
Tills du glider som en fin skimrande tråd
genom den stora enkelhetens nålsöga.

Din kropp är knutig och dubbel av lögn och förställning.
Processen är plågsam på många sätt
och du är föremål
för mycken omild behandling.

Men håller bara garnet
tills du skälver lätt och smal
i den stora enkelhetens nålsöga:
på andra sidan ligger en ny värld
och det nakna ljusets oförvägna äventyr.”

Olle Svensson

”Det vi fruktar mest
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla
är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss - Skulle jag
vara lysande, fantastisk,
begåvad och förbluffande?

Egentligen
hur kan vi undgå att vara det?

Du är ett barn av Gud.
Världen är inte hjälpt
av din småbarnslek.

Det ligger inget stort
i att krympa
så att andra människor i din närhet
skulle slippa känna sig osäkra.

Vi föddes att förverkliga
Guds härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss:
Den finns i alla.

Och när vi låter
vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse
att göra detsamma.

När vi har gjort oss fria
från vår egen rädsla,
gör vår närvaro
andra automatiskt fria.”

Marianne Williamsson

Tidigt imorse lämnade jag Sarria. Återigen såg jag en massa muralmålningar, den här gången om själva vandringen.

Caminon gick uppför en mängd trappor upp mot katedralen och här fanns det skyltar om att man inte fick rida i trapporna. Jag antar att dom får ta cykelvägen runt några kvarter.

Till slut hade jag kommit så högt upp att jag såg hela staden nedanför mig i en liten gryta.

Efter ett tag gick solen upp och nu visade sig Galicien från sin allra bästa sida. Solen sken och luften var syrerik, men utan att vara kall.

Jag är så tacksam för att vi återigen får så här fina vandringsdagar! Det skulle vara så fint om detta sku?le kunna hålla i sig tills vandringen är över.

Ibland går vägen längsmed stenmurar och träd överväxta med klätterväxter. Det känns nästan lite trollskt.

Här och där passerade jag små bäckar som porlar fram.

Här en kohage där kossorna fridfullt betar. Det enda man hör är klingandet av deras bjällror.

Vyerna jag passerade fick mig att tänka på en TV-serie som gick för väldigt länge sedan. Jag tror de en hette "I vår herres hage" och handlade om en veterinär som jobbade på den engelska landsbygden. Det var mycket som påminde om det: kullarna, hagarna och stenhusen.

Jag såg också svamp. Här kantareller och så är jag också rätt säker på att jag såg Stolt fjällskivling, men den glömde jag att fota.

Jag gick förbi en kyrkogård som var smyckad med mycket blommor. En del av dom var konstgjorda. Jag antar att barn och barnbarn ofta bor långt borta i någon stad och har svårt att sköta detta regelbundet. Då är det nog för enkelhetens skull man använder konstgjorda blommor på gravarna.

På en Caminosten hittar jag en sista hälsning till någon som dog för ca 2 år sedan. Det är en lyckönskning om att den döda nu ska ha ett lättare liv.

Jag undrar hur många av vandrarna som lägger märke till såna här saker. För att uppleva måste vi välja att vara här och nu, men för alltför många handlar det mest om att springa fort framåt.

Som Karin Boye sa:
"Den mätta dagen den är aldrig störst,
den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Undrar hur många som tänker att det är vägen som är mödan värd?

Jag känner igen mig så mycket i hennes dikt! Om livet bara är tryggt och inrutat, är det då värt att leva? Det är ju nyfikenheten och upptäckarlusten som ger livet mening och innehåll.

Ett fint stenhus i en by.

Det är fullt med äppleträd utmed vägen och jag plockar fallfrukt utmed vägen.
Tänk att det finns så mycket värdefullt i livet som är alldeles gratis! Som solen, naturen, livslusten, vattnet i bäcken och fallfrukt från träden.

Här är vägen kantad av äppleträd. I Galicien gör man ofta cider av sina äpplen, den är känd över hela världen. Jag har tänkt att prova den, men glömmer alltid bort det när jag ska beställa på en bar eller en restaurant. Imorgon måste jag skärpa till mig och komma ihåg att prova det. Jag vill inte dö nyfiken!

Jag hittade en mysig bar som serverade nachos med guacamole. Det var bra för mig! Jag har svårt att ta långa raster, kastar ofta i mig maten och springer vidare. Den här maten tar en stund att äta och jag hinner vila fötterna en lång stund.

En stund senare är jag på väg ner mot floden och staden Portomarin. Då blir det dags för den andra kullerbytta på den här resan. Det finns två vägar att välja på ner till stan. Min Caminoapp varnar för att man ska undvika den ena för den är brant och farlig. Jag antog att det är den alternativa rutten som är svår och farlig och väljer den ordinarie vägen. Men det visar sig vara min väg som på slutet är helt galet brant och det vill sig inte bättre än att jag tappar balansen och faller.

De branta stegen ner består av stora stenblock och att falla framåt kan innebära att man slår i huvudet eller bryter sig någonstans. Jag tror att jag därför instinktivt slängde mig bakåt då jag kände att jag tappade balansen, så jag föll mot ryggsäcken och slog mig knappt alls. Precis efter att jag ramlat dök det upp en kille straxt bakom mig, en liten skyddsängel nu igen! Jag har inte sett någon bakom mig sedan vägen delade sig, men helt plötsligt finns det återigen någon som hjälper mig. Vi gör sedan sällskap nerför den besvärliga passagen och det känns tryggt att inte behöva vara ensam här ifall något mer skulle hända.

Det märkliga är också att jag tidigare under dagen diskuterade med en vän om att nu får det absolut inte hända någon olycka eller sjukdom. Det skulle vara så tråkigt om man skulle bli tvungen att avbryta när målet bara är några dagar bort. Kom just på också att jag måste skaffa reseförsäkring för den återstående restiden, för jag har snart varit borta i 45 dagar.

Vilken tur att jag är buren av en högre makt, det känns tryggt!

Här floden och dammen som det numer är. Den gamla staden ligger numer på dammens botten, medan den nya staden ligger ovanför.

Nu är det 9,2 mil kvar till Santiago de Compostela och det känns både skönt och sorgligt!

Porten upp mot stan och en källa massa trappor.

Och så utsikten från mitt härbärge.

#elcamino #vandring

Min vandrarkompis Ken från USA, bestämde sig för att göra Caminon, efter att han och hans fru hade varit på semester i Galicien. De åkte till Santiago de Compostela och Finisterre (världens ände) och träffade då åtskilliga pilgrimer och såg förbrödringen som hade uppstått emellan dom.

Han har funderat en del på varför han ville göra Caminon och vad det ger honom och det hela blev till en dikt:

"The journey to Santiago is not an endurance challenge, a test of fitness, a competition or awalk about miles.

The way is a journey into yourself.
A journey into friendship, contemplation, silence, nature, humility, spirituality & gratitude.

BUEN CAMINO,
Ken"

Han säger att Caminon har fått honom att komma i kontakt med känslor han stängt av efter år i arméns tjänst. Nu börjar han att sakta förändras och han tycker att en av dom viktigaste upplevelserna från Caminon är just vänskapsbanden som knyts här.

#elcamino