"Morgonstund har guld i mund" brukar man säga och det verkar ännu mer sant när solens första strålar lyser upp omgivningen med sitt gyllene sken. Tidigt på morgonen går jag över en kulle och där står ett kors ovanpå en stenhög.

Brevid korset står en grupp med pilgrimer samlade och pratar om Caminon och varför man ska göra den. Jag wallraffar mig lite in i gruppen för jag är nyfiken på vad de pratar om. Han berättar att det är en tradition att man lägger en sten på högen som en symbol för något man behöver lägga bakom sig. Medan man vandrar ska man fundera på vad som fungerar bra i livet och som man vill behålla i sitt liv och vilka negativa saker man har i sitt liv som man bör sluta med. Det kan t ex vara dåliga vanor, dåliga relationer eller ett felaktigt sätt att tänka om sig själv. Sedan berättar en av personerna i gruppen vad han kommit fram till. Jag känner att jag saknar min församling där hemma och våra präster som alltid säger så kloka saker.

I en by jag passerar ser jag den här roliga muralmålningen, med en pilgrim som kånkar sin tunga ryggsäck men mest verkar fundera över varför han gör detta istället för att sitta hemma och lata sig i fåtöljen.

Jag är på väg till Burgos och de sista 8 km går längsmed en porlande flod. Det är grönt och fint runt omkring, först är det skog och lite senare övergår den i en park.

Till slut kommer jag till centrala stan och mitt härbärge. Det ligger straxt ovanför den väldigt vackra katedralen. Jag har beslutat mig för att stanna ytterligare en natt här, så imorgon ska jag se mig om lite mer i staden.

Här pågår något slags medeltidsfirande och på kvällen vimlar det av folk på marknaden som pågår. Jag inser att jag kommer sakna värmen och människorna när jag senare i höst återvänder till höstrusket och mörkret i Sverige igen. Om det inte vore för att jag vill hinna hem för att träffa sonen och barnbarnet innan de reser bort över julhelgen och nyår så skulle jag lätt kunna tänka mig att stanna ytterligare några veckor här när vandringen är över.

#elcamino #vandring

Igår fick jag flera sms från oroliga familjemedlemmar som undrade om något hade hänt eftersom jag inte bloggat på två dagar. Nej, inget har hänt mer än att jag första dagen var totalt utmattad efter att ha stånkar mig upp till en bergsby på en kulle, där vägen gick km efter km i stekande sol och där ingen skugga fanns någonstans. Efter det var jag så trött och illamående att jag lade mig för att vila och sedan somnade.

Här min vän Rosemary från Kanada, som gjorde mig sällskap under eftermiddagens vandring. Vi hade en mycket intressant stund då vi pratade om livet och våra livserfarenheter. Om det var många sydkoreaner i början av vandringen så känns det nu som om det är kanadensarna som är i majoritet.

Igår blev det inget bloggande eftersom jag bodde på ett väldigt enkelt ställe där det inte fanns något wifi. Stället drevs av volontärer som själva pilgrimsvandrat, i ett hus som var ca 300 år gammalt. Vi sov på madrasser på golvet, lagade mat och åt tillsammans och hade en gemensam andaktsstund på spanska, franska, italienska, engelska och ukrainska. Tidigare pilgrimer som varit på besök hade lämnat efter sig berättelser om varför de går Caminon och vi fick alla läsa upp ett sådant brev. Brevet jag läste var skrivet av en person som en längre tid känt sig deprimerad och som hoppades få livslusten och energin tillbaka. Det var definitivt något jag kunde relatera till. Vi blev så fint mottagna av vårat värdpar, vi fick så mycket kramar både när vi kom och när vi skildes åt.

#elcamino #vandring

En av de svåra saker som vi behöver lära oss är det som Sinnesrobönen talar om:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen".

Detta är mycket svårare än det låter! Vi vill så gärna fixa saker, men ibland ligger det utanför vår kontroll. Att låsa sig fast vid att hoppas på att något ska bli som vi önskar, precis på det sätt som vi önskar tar energi från oss. Det gör att vi blir ofokuserade för saker vi faktiskt kan förändra och de bra saker vi kan skapa i våra liv om vi lägger kraft på det. Det skapar också känslor av besvikelse och uppgivenhet.

På samma sätt är vi ofta obenägna att ändra på saker vi har makt över. Ta t ex något du är rädd för. Det kan vara spindlar, att tala inför en stor grupp, närhet till andra eller att åka hiss. De flesta rädslor sitter bara i vårt huvud och utgör inget reellt hot mot oss. Såvida du inte är jagad av ett lejon så handlar det "bara" om en felprogrammering av din hjärna. För att komma över rädslan måste vi vara modiga och exponera oss för just det vi är rädda för, även om det känns jätteläskigt. Först när du gör det så har du möjlighet att upptäcka att det du varit rädd för hela livet, faktiskt inte alls är farligt. Om du istället fortsätter att undvika det läskiga, så är din hjärna benägen att tro att du är vid liv endast för att du undvek det farliga och för varje gång du gör så växer din rädsla sig ännu starkare.

Att förstå skillnaden är inte lätt. Ibland kan vi tro att vi ska kunna förändra en annan person, men det går ju faktiskt inte om den personen inte är motiverad till det och inte ser någon mening med det. Den enda vi kan förändra är oss själva: vårt sätt att tänka, vårt sätt att bete oss på och hur vi reagerar på saker som händer inom och framför allt runt omkring oss. Först när vi har den medvetenheten kan vi styra våra liv på ett lugnare och mer tillfredsställande sätt.

Det finns mycket som talar för detta: psykologisk forskning och olika religioner, inte minst inom buddhismen. Inom psykoterapin finns nu en speciell inriktning som talar om just detta, ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Det finns också gestaltterapi och affektfokuserad psykodynamisk terapi som också arbetar med just acceptans.

De flesta personer kämpar med utmaningar av de här slagen. Vågar du utmana dig själv och göra det arbetet?

#acceptans #sinnesro

Jag ser på besöksstatistiken att det finns folk som läser mina inlägg. Det skulle vara kul om du också vill kommentera på det jag skriver om. Har du liknande åsikter och erfarenheter eller kanske tycker du precis tvärtom? Det vore kul med lite diskussioner! Eller också har du kanske några frågor om pilgrimslivet?

Naturligtvis finns det hyllmeter med guide böcker om vägen till Santiago. Nu för tiden är det också vanligt med appar på telefonen, jag själv använder en sån. Annars är det som jag läste någonstans att det är en galen katolsk präst som gått hela vägen från Saint-Jean-Pied-de-Port i Frankrike till Santiago de Compostela med en burk med gul färg som han ritat pilar med, för gula pilar är det gott om. De finns på stenar, på murar, på hus och ibland på gator.

Ibland sitter det lite rejälare skyltar, som denna. Avstånden får man nog ta med en nypa salt. Får man tro denna, som jag såg i morse, så har jag snart gått 15 av de 80 milen. Kanske blir det en fjärdedel av sträckan när jag kommer fram till Logrono om några dagar?

De här lite modernare skyltarna sitter alltid där man ska ta av från någon bilväg. Kanske finns de också för att göra bilisterna medvetna om att de just här kan förvänta sig att ovanligt många gångtrafikanter kan tänkas korsa vägen. Det har hänt att pilgrimer dött efter att de blivit påkörda av bilar. Här ser ni också symbolen för pilgrimssnäckan som står för El Camino.

Någon gång ibland ser man avståndsskyltar som talar om hur lång vandringen är till nästa by. De här har jag sett mer av de senaste dagarna. På något sätt hittar vi hur som helst fram

#elcamino #vandring

Igår kväll hade jag intressanta samtal med mina kompisar på härbärget. De var två kvinnor från Polen, en man från Japan, en man från Nederländerna, två män från USA (den ena med Japanska rötter, den andra numera boende i Italien). Samtalet kom att handla om riktigt djupa saker som hur vår bakgrund påverkar vem vi blir, vår "skugga" och vad som kan finnas där, hur vårt ego kan skada oss och andra, meditation, tro, avarter av tro, kärlek och att våga vara de vi är. Jag uppfattade att några av oss är ganska medvetna, medan några fick en aha-upplevelse. Idag träffade jag återigen mannen från Nederländerna och han sa att det var så intressant att han hoppas att vi ska bo på samma ställe någon mer gång så vi kan fortsätta diskussionen. Det var jättekul, för jag har ju verkligen önskat att jag skulle hamna i samtal av denna typen.

Jag passade också på att fråga den amerikanska mannen med rötterna i Japan om det som hände med japanerna i USA under 2:a världskriget. De internerades i läger liknande koncentrationslägren som tyskarna hade. Dessa läger var belägna ute i öknen och de fick själva försöka odla mat och överleva bäst de kunde. Hans familj satt internerad i 4 år, hans morfar dog som följd av det hårda livet och hans pappa kom aldrig över bitterheten efter att ha blivit behandlad så illa trots allt dom gjort för sitt nya hemland. Jag har aldrig fattat varför japanerna behandlades så här, men enligt honom så handlade det om att de var så arbetssamma att andra amerikaner som levt längre i landet kände sig hotade (alltså vi och dom-tänkande). Detta hände i samma veva som atombomben i Hiroshima och Pearl Harbor och den officiella anledningen sades vara att de utgjorde ett hot mot landets säkerhet.

#elcamino #vandring

Idag har jag oroat mig för tre saker, men bestämt mig för att det nog kommer ordna sig. Igår kväll kom jag på att jag bara hade 14 euros kvar i kontanter och kontanter är svårt att få tag på i många av de små byar man passerar. De flesta rum i Zubiri som jag var på väg till kostade 15 euro eller mer. Men jag tänkte att det kommer ordna sig på något sätt. På morgonen berättade jag för en av pilgrimsvärdarna på kloster att jag var rädd att jag kanske inte skulle ha råd med en sängplats nästa dag, men hon lugnade mig snabbt och sa att den pyttelilla byn 2 km bort hade en uttagsautomat. Det var jättekonstigt för jag har kollat ATM locater och skrivit upp vilka orter som har automater och är säker på att den byn inte fanns med där.

Sent på eftermiddagen när jag var jättetrött gick jag på kammen av ett högt trädbeklätt berg och tittade ut över det vackra landskapet i dalgången nedanför. Jag tittade mig inte för var jag satte fötterna och trampade rakt i ett "potthål" med lera, foten vek sig och jag gjorde en vurpa rakt ner i lerpölen. Lyckligtvis kom jag undan med leriga kläder och lite skrapsår på armbågen. Jag hade inte sett till någon människa den senaste halvtimmen, då det plötsligt bakom en kurva dök upp fyra hjälpsamma amerikanare som hivade fram ett första-hjälpen-kit, tvättade mina sår, pysslade om mig och kollade så jag inte hade stukat fötter eller händer. Jag har tidigare haft stora problem med tilliten till andra människor, men nu fick jag verkligen ta emot hjälp och förlita mig på andra och det kändes väldigt fint.

När jag till slut kom fram till Zubiri sent på eftermiddagen, fick jag höra av människor jag kände sen tidigare att de flesta härbärgen nog var fulla. Jag fick rådet att gå till turistbyrån så att dom kunde hjälpa mig att ringa runt och kolla efter plats till mig. Den unga killen som jobbar där skakade förtvivlat på huvudet, allt var fullt sa han. Jag tänkte "Kom igen nu Gud, jag vet att jag är så besvärlig idag, men snälla hjälp mig att hitta någonstans att sova inatt!". Sen frågade jag om han kanske kunde ringa ett härbärge i nästa by, Larrasoa. Det gjorde han och då blev det napp på en gång. Sen skulle han ringa efter en taxi åt mig. Återigen en bekymrad min, beskedet han fick från taxibolaget i Pamplona 15 mil bort (det närmaste) var att de nog inte hade någon bil i närheten. Det skulle kunna ta 1-1,5 timmar innan taxin kunde vara i Zubiri. Efter någon minut ringde telefonen, varpå killen sa "Din taxi kom just". Det visade sig att chauffören var på väg från Roncevalles dit han kört några personer tidigare och nu var han på hemväg till Pamplona och passerade just Zubiri och han var på väg åt mitt håll. Jag blev väl mottagen på härbärget och gick sedan på pilgrimsmiddag i en av byns restauranger. Där hittade jag några av dom personerna som hjälpt mig tidigare på dagen och blev också vän med två finska kvinnor, som för tillfället var på rymmen från sina familjer. Det känns väldigt bra med förbrödringen mellan pilgrimerna!

#elcamino #vandring