Just nu har vi det väldigt varmt i norra Spanien, ca 28 grader i skuggan framåt lunchtiden. Då är det bra att vara upp i ottan och traska på i den sköna morgonluften. Idag började jag vandra straxt före kl 7 och det var första gången jag använde pannlampa för att se något.

Så småningom blir det ljust ute och efter två timmars vandring börjar jag närma mig en by där jag tänker stanna och äta frukost. Jag gillar att gå lite innan jag äter frukost, då smakar det så mycket bättre och mina ben får en välbehövlig vila.

Den här dagen köpte jag också en nektarin och satte mig på en parkbänk för att käka den.

Efter pausen fortsätter min vandring och nu börjar det bli väsentligt varmare. Jag såg den här stolpen som säger att det är 581 km kvar till Santiago de Compostela. Den visar ett större avstånd än skylten jag såg igår? Skit samma! Det är fullständigt normalt med lite förvirring här på Caminon och det är ju åtminstone mindre än de 80 mil som det var när jag startade så förhoppningsvis går vi ändå åt rätt håll?

Med solstinget nära analkande kommer jag till slut fram till dagens mål, Azofra. Jag är lite för tidig för härbärget har inte öppnat för dagen ännu, så det blir en öl på en bar tillsammans med några amerikanskor jag mött tidigare under dagen.

#elcamino

En av de svåra saker som vi behöver lära oss är det som Sinnesrobönen talar om:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen".

Detta är mycket svårare än det låter! Vi vill så gärna fixa saker, men ibland ligger det utanför vår kontroll. Att låsa sig fast vid att hoppas på att något ska bli som vi önskar, precis på det sätt som vi önskar tar energi från oss. Det gör att vi blir ofokuserade för saker vi faktiskt kan förändra och de bra saker vi kan skapa i våra liv om vi lägger kraft på det. Det skapar också känslor av besvikelse och uppgivenhet.

På samma sätt är vi ofta obenägna att ändra på saker vi har makt över. Ta t ex något du är rädd för. Det kan vara spindlar, att tala inför en stor grupp, närhet till andra eller att åka hiss. De flesta rädslor sitter bara i vårt huvud och utgör inget reellt hot mot oss. Såvida du inte är jagad av ett lejon så handlar det "bara" om en felprogrammering av din hjärna. För att komma över rädslan måste vi vara modiga och exponera oss för just det vi är rädda för, även om det känns jätteläskigt. Först när du gör det så har du möjlighet att upptäcka att det du varit rädd för hela livet, faktiskt inte alls är farligt. Om du istället fortsätter att undvika det läskiga, så är din hjärna benägen att tro att du är vid liv endast för att du undvek det farliga och för varje gång du gör så växer din rädsla sig ännu starkare.

Att förstå skillnaden är inte lätt. Ibland kan vi tro att vi ska kunna förändra en annan person, men det går ju faktiskt inte om den personen inte är motiverad till det och inte ser någon mening med det. Den enda vi kan förändra är oss själva: vårt sätt att tänka, vårt sätt att bete oss på och hur vi reagerar på saker som händer inom och framför allt runt omkring oss. Först när vi har den medvetenheten kan vi styra våra liv på ett lugnare och mer tillfredsställande sätt.

Det finns mycket som talar för detta: psykologisk forskning och olika religioner, inte minst inom buddhismen. Inom psykoterapin finns nu en speciell inriktning som talar om just detta, ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Det finns också gestaltterapi och affektfokuserad psykodynamisk terapi som också arbetar med just acceptans.

De flesta personer kämpar med utmaningar av de här slagen. Vågar du utmana dig själv och göra det arbetet?

#acceptans #sinnesro

Hur står det då till med den fysiska hälsan efter 1 1/2 veckas intensiv vandring?

Jo det är rätt bra, jag har inga allvarligare skavanker. Mina sårskorpor på armen börjar ramla bort, medan blåmärkena fortfarande finns kvar. Några små tår är lite röda och svullna och har vattenblåsor, men det känns ännu inte så mycket som det ser ut. Jag hoppas att det håller sig så. Det nya som har tillkommit är att jag har fått en massa insektsbett, framför allt långt upp på ryggen, nacken och axlarna. Det kliar något förskräckligt och jag hoppas verkligen att det inte är vägglöss som bitit mig och att jag i så fall fått dom små rackarna med mig i min packning!

#elcamino #vandring

Dagens vandring har tagit mig från den lilla staden Los Arcos till Viana, också det en väldigt gammal stad. Idag har vägen gått mycket upp och ner och solen har skinit från en molnfri himmel. Trots det var vandringen idag lätt och behaglig. Det har blåst en frisk vind i bergen och därför har värmen inte besvärat mig. Lite då och då har det också funnits träd att söka solskydd under. Jag har träffat trevliga vänner, både gamla sedan tidigare och också några nya. Bl a så hade jag en matpaus med några väldigt trevliga franska damer från trakten av Grenoble.

Imorgon ska jag bara gå en kort sträcka på 9 km till Logrono, som är den tredje största staden jag kommer till under Caminon. Resten av dagen ska jag se mig om där.

Staden Viana ligger på en kulle med utsikt över slätten nedanför och bergen. På lördag eller söndag kommer jag att ha gått 20 av de 80 milen som Caminon består av. Jag är stolt och glad över mig själv, så här långt har jag aldrig gått förut! Well done Amisa! Jag ger mig själv en klapp på axeln, man ska komma ihåg att göra det ibland.

#elcamino #vandring

I så fall är det dags att sluta med det! Vi är alla tillräckligt fina och bra precis som vi är. Vi är alla formade av de kulturer, familjer, bakgrunder och upplevelser som vi har med oss sedan tidigare. Varje människa är unik och det är bra att sträva emot att bli en bättre version av sig själv: en mer ansvarsfull, ödmjuk och kärleksfull människa. Att vara kärleksfull innebär också att man måste vara tydlig med var ens gränser går, vad som är okej eller inte. Människor som inte lär sig det, fungerar inget bra ihop med andra människor heller, precis som de som inte klarar av att sätta gränser inte heller blir särskilt lyckliga.

Om man jämför sig med andra får man lätt en känsla av att inte vara tillräckligt bra eller att inte vara särskilt spännande. Men du kan inte försöka leva någon annans liv, bara för att det verkar hippare än ditt eget. Och vad har det kostat den andre att bli den hen är idag? Säkert har det inte bara varit en dans på rosor.

Ta reda på vad du själv är bra på! Vad får dig att glömma klockan och gå helt upp i vad du håller på med? Känn stolthet över dig själv och gläns med alla dina vackraste färger, på det sätt som bara du kan! Du är fin precis som du är!

Inatt har regnet vräkt ner större delen av natten, så det var med glädje jag såg att det lättat när det var dags att ge sig av på morgonen. Trodde jag!! Men två kvarter senare började det regna märkbart mer och ytterligare två kvarter senare öste det ner och jag hann bli ganska blöt innan jag fick på mig regnkläderna. Jag var bara 5 km från Pamplona för jag tänkte ha en lugn vilodag och titta på staden som är den största man passerar på Caminon. Enligt uppgifter jag sett bor här ca 200 000 människor. Min höft har känts av lite grann efter de senaste dagarnas vandring i branta upp- och nerförsbacke. Idag när jag kom fram till Pamplona kom jag nerifrån floden Arga och skulle gå upp mot de gamla fästningsmurarna, ett kort uppförslut så började min höft göra rejält ont och jag fick svårt att gå. Sån tur var så låg härbärget inte så långt bort, så det var underbart att få kränga av sig den tunga ryggsäcken. Resten av dagen har jag gått med vandringsstavarna för att avlasta höften. Tyvärr har det inte hjälpt, jag har fortfarande svårt att gå. Jag hade tänkt att gå ca 2 mil imorgon, men pga höften blir det kanske 1-1 1/2 mil istället. Under morgondagen ska jag kanske gå över Alto de perdon, som verkar vara en stigning på ca 400 m och jag vet inte om jag klarar det med min höft. Jag hoppas på ett mirakel, att höften ska kännas bättre imorgon då jag vaknar.

Medan jag väntade på att härbärget skulle öppna för de nyanlända mötte jag återigen några välbekanta ansikten. Först var det Ken från USA och han sa "Oh, you're the lady from the muddpole!". Han var en av gentlemännen från min olyckshändelse häromdagen. Medan vi satt och pratade dök också en familj, bestående av pappa, mamma och två barn 8 och 10 år gamla från Montana upp. Dom sprang jag också på otroligt många gånger under den jobbiga vandringen till Zubiri. Det känns trevligt att träffa lite bekantingar, så här när man är rätt långt borta!

En staty med den berömda tjurrusningen

#elcamino #vandring

I stegtävlingen på MotioMera har jag nu klarat av ännu en lång etapp. Jag har gått från Kiruna som jag passerade den 27:e februari och har nu kommit till Göteborg, en sträcka på ca 184 mil. Nästa etapp har jag tänkt ska gå till Malmö. Det är ju inte så långt mellan de stora städerna här i södra Sverige så det blir alltså inte så långt, utan bara ca 30 mil.

Vad det gäller mina viktmål, har jag valt att ligga lågt nu när jag har semester. Jag vill kunna njuta av grillkvällar, lite rödvin, strutglass med många goda smaker och några restaurangbesök, så jag har bestämt att jag bara ska se till att vikten håller sig konstant under dom 5 veckorna som jag har semester.

Sedan blir det en ny match under hösten, att försöka gå ner ytterligare 20 kg fram till nyår. Vi får se om jag lyckas!

/ Amisa

Bara en vecka kvar till semestern!

Jag borde börja känna mig lugn och avslappnad, men istället är jag som en fullladdad Duracellkanin som hakat upp sig och inte går att stänga av. Felet är att jag är en obotlig tidsoptimist, som jämt tror att jag ska hinna minst dubbelt så mycket som vad som är realistiskt att hinna med.

Varje helg funderar jag på om jag ska satsa på att åka till landet och göra lite nytta eller öppna läxböckerna och försöka komma nånvart med distanskursen som jag ska hinna med på sidan om mitt heltidsarbete. Jag känner mig stressad och jäktad av båda, men får just ingenting gjort.

Idag på väg hem från jobbet övervägde jag starkt att gå förbi Systemet och köpa mig en flaska vin. Jag tänkte att med den skulle det vara lättare att gå ner i varv och koppla av. Sedan insåg jag det absurda i mitt tankesätt, att det väl snarare var så att jag borde försöka ta det lite lugnare istället.

Sagt och gjort, jag bestämde mig för att ta en promenad i skogen. Det var lite tomt nu att gå ensammen, jag har ju blivit bortskämd med att dottern har börjat följa med ut på mina promenader. Fast samtidigt var det lugnt och skönt, äntligen ensammen med mina egna tankar!

Min dotter är en kreativ person, så samtalen med henne blir ofta lite kaotiska. Vi hoppar från den ena tanken till den andra och byter raskt ämnen. När jag går själv däremot, så filosoferar jag över livet eller något jag varit med om och så försöker jag utveckla den tanken lite. Ofta blir det senare stoft till ett inlägg i bloggen. Då har jag ju redan gjort tankearbetet och behöver sedan bara se till att det också hamnar på pränt. Kanske blir det lite mer skrivet på bloggen nu när dotter är iväg och seglar?

PS!

Besättningen på segelbåten har nu meddelat att dom befinner sig i närheten av Oxelösund, om det nu är någon som undrar.