Den här videon dök upp i mitt YT-flöde.

Det är Goldie Hawn som pratar om att hitta glädjen. När hon var som mest framgångsrik så kände hon sig inte riktigt lycklig hon var tvungen att tvinga fram falska leenden. Hon visste inte vem hon var, vad som gav henne flow. Det hon hade strävat efter visade sig inte vara det som gjorde henne glad, det var något hon, i alla fall delvis, gjorde för att andra förväntade sig det av henne.

https://www.youtube.com/watch?v=pKRsb0KdKWo

Lite då och då träffar jag på barn som vandrar Caminon tillsammans med sina föräldrar och då har jag funderat på om det är en bra idé att ta med barnen på vandringen.

Jag tror jag träffat ungefär 6 barn, de flesta i åldern 8-10 år. Jag antar och hoppas att föräldrarna har frågat sina barn om dom har lust med detta äventyr, innan dom ger sig iväg. Jag har sett dessa barn kämpa ute under dagarna och ibland ser dom så trötta ut att jag är mycket tveksam till om det är en god idé. Dom får också mycket positivt: mycket frisk luft och motion, de lär sig om livet, sig själva och sin omvärld och det kan nog bidra till ett bra självförtroende - att veta att dom klarar av något som är svårt.

Unga barn är väldigt beroende av sina föräldrar och gör ofta allt för att vara föräldrarna till lags och ställa upp på det som förväntas av dom. Och hur många 8-åringar förstår innebörden av att säga ja till att vandra 80 mil. Förstår dom hur lång tid det kommer ta och hur det är att vandra dag ut och dag in, ibland med skoskav och värkande muskler? Ja tror knappast det, för det är svårt även för en vuxen att helt förstå innan man har prövat. Dessutom undrar jag hur man gör med skolgång och läxläsning? På ett härbärge är ofta ens personliga utrymme begränsat till en bädd i en våningssäng. Hur klarar man av att sköta läxläsning där? Vi är ju mitt under en skoltermin nu, så frågan känns relevant.

Är det inte så att detta är föräldrarnas dröm som pådyvlas deras barn (förmodligen i all välvilja - man tänker att detta är bra för barnen också)? Jag tänker att föräldrarna kanske borde förverkliga sina drömmar innan de skaffar barn, eller vänta tills de växt upp. Eller så kanske det finns mor- eller farföräldrar som tillfälligt kan ta över omvårdnaden medan föräldrarna är ute och vandrar?

Ett annat bättre alternativ tycker jag i så fall är att vandra en kortare sträcka t ex från Sarria till Santiago de Compostela. Det tar ca 5 dagar, vilket är en mer överskådlig tidsram för en 8-åring och en mer lagom stor utmaning. Skulle det ge mersmak finns ju möjligheten att komma tillbaka senare och gå en längre sträcka. Då förstår dom bättre vad det är dom ger sig in på.

Vad tycker ni? Är jag onödigt hård mot föräldrarna? Överväger fördelarna mot nackdelarna för barnen?

#elcamino #vandring

Tidigt imorse lämnade jag Sarria. Återigen såg jag en massa muralmålningar, den här gången om själva vandringen.

Caminon gick uppför en mängd trappor upp mot katedralen och här fanns det skyltar om att man inte fick rida i trapporna. Jag antar att dom får ta cykelvägen runt några kvarter.

Till slut hade jag kommit så högt upp att jag såg hela staden nedanför mig i en liten gryta.

Efter ett tag gick solen upp och nu visade sig Galicien från sin allra bästa sida. Solen sken och luften var syrerik, men utan att vara kall.

Jag är så tacksam för att vi återigen får så här fina vandringsdagar! Det skulle vara så fint om detta sku?le kunna hålla i sig tills vandringen är över.

Ibland går vägen längsmed stenmurar och träd överväxta med klätterväxter. Det känns nästan lite trollskt.

Här och där passerade jag små bäckar som porlar fram.

Här en kohage där kossorna fridfullt betar. Det enda man hör är klingandet av deras bjällror.

Vyerna jag passerade fick mig att tänka på en TV-serie som gick för väldigt länge sedan. Jag tror de en hette "I vår herres hage" och handlade om en veterinär som jobbade på den engelska landsbygden. Det var mycket som påminde om det: kullarna, hagarna och stenhusen.

Jag såg också svamp. Här kantareller och så är jag också rätt säker på att jag såg Stolt fjällskivling, men den glömde jag att fota.

Jag gick förbi en kyrkogård som var smyckad med mycket blommor. En del av dom var konstgjorda. Jag antar att barn och barnbarn ofta bor långt borta i någon stad och har svårt att sköta detta regelbundet. Då är det nog för enkelhetens skull man använder konstgjorda blommor på gravarna.

På en Caminosten hittar jag en sista hälsning till någon som dog för ca 2 år sedan. Det är en lyckönskning om att den döda nu ska ha ett lättare liv.

Jag undrar hur många av vandrarna som lägger märke till såna här saker. För att uppleva måste vi välja att vara här och nu, men för alltför många handlar det mest om att springa fort framåt.

Som Karin Boye sa:
"Den mätta dagen den är aldrig störst,
den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Undrar hur många som tänker att det är vägen som är mödan värd?

Jag känner igen mig så mycket i hennes dikt! Om livet bara är tryggt och inrutat, är det då värt att leva? Det är ju nyfikenheten och upptäckarlusten som ger livet mening och innehåll.

Ett fint stenhus i en by.

Det är fullt med äppleträd utmed vägen och jag plockar fallfrukt utmed vägen.
Tänk att det finns så mycket värdefullt i livet som är alldeles gratis! Som solen, naturen, livslusten, vattnet i bäcken och fallfrukt från träden.

Här är vägen kantad av äppleträd. I Galicien gör man ofta cider av sina äpplen, den är känd över hela världen. Jag har tänkt att prova den, men glömmer alltid bort det när jag ska beställa på en bar eller en restaurant. Imorgon måste jag skärpa till mig och komma ihåg att prova det. Jag vill inte dö nyfiken!

Jag hittade en mysig bar som serverade nachos med guacamole. Det var bra för mig! Jag har svårt att ta långa raster, kastar ofta i mig maten och springer vidare. Den här maten tar en stund att äta och jag hinner vila fötterna en lång stund.

En stund senare är jag på väg ner mot floden och staden Portomarin. Då blir det dags för den andra kullerbytta på den här resan. Det finns två vägar att välja på ner till stan. Min Caminoapp varnar för att man ska undvika den ena för den är brant och farlig. Jag antog att det är den alternativa rutten som är svår och farlig och väljer den ordinarie vägen. Men det visar sig vara min väg som på slutet är helt galet brant och det vill sig inte bättre än att jag tappar balansen och faller.

De branta stegen ner består av stora stenblock och att falla framåt kan innebära att man slår i huvudet eller bryter sig någonstans. Jag tror att jag därför instinktivt slängde mig bakåt då jag kände att jag tappade balansen, så jag föll mot ryggsäcken och slog mig knappt alls. Precis efter att jag ramlat dök det upp en kille straxt bakom mig, en liten skyddsängel nu igen! Jag har inte sett någon bakom mig sedan vägen delade sig, men helt plötsligt finns det återigen någon som hjälper mig. Vi gör sedan sällskap nerför den besvärliga passagen och det känns tryggt att inte behöva vara ensam här ifall något mer skulle hända.

Det märkliga är också att jag tidigare under dagen diskuterade med en vän om att nu får det absolut inte hända någon olycka eller sjukdom. Det skulle vara så tråkigt om man skulle bli tvungen att avbryta när målet bara är några dagar bort. Kom just på också att jag måste skaffa reseförsäkring för den återstående restiden, för jag har snart varit borta i 45 dagar.

Vilken tur att jag är buren av en högre makt, det känns tryggt!

Här floden och dammen som det numer är. Den gamla staden ligger numer på dammens botten, medan den nya staden ligger ovanför.

Nu är det 9,2 mil kvar till Santiago de Compostela och det känns både skönt och sorgligt!

Porten upp mot stan och en källa massa trappor.

Och så utsikten från mitt härbärge.

#elcamino #vandring

Fick det här receptet i mitt YouTube- flöde:

https://www.youtube.com/watch?v=GJ0d08n2x30

Det verkar jättegott! Kanske något att prova till jul?

#mat #veganskt

Straxt efter att jag lämnat byn i morse så började det regna, så regnponcho åkte på fortast möjligt. Först var jag irriterad på regnet. Så onödigt, nu när vi skulle upp på en av de högsta topparna, då vore det väl fint med lite klart väder och vacker utsikt?

Fast sedan slog det mig att det kanske var alldeles rätt väder för Järnkorset? Dagen handlar ju inte om att skåda ut över världen, den handlar om att skåda inåt och se vad jag hela tiden lägger onödig kraft och energi på. Vad finns i mitt liv som jag bör förändra eller ge upp eftersom det ändå inte för något gott till mig?

Jag lämnade min svarta, glittriga sten i en glipa i trästolpen och tänkte på det jag nu lämnar bakom mig och vad jag istället vill välkomna in i mitt liv.

Vid järnkorset finns många hälsningar, meddelanden, målade stenar, väldigt speciella stenar och även andra saker människor valt att lämna bakom sig. På meddelandet här står: "Med ditt ljus fortsätter jag vandra. Jag älskar dig!"

Och vid det lilla kapellet har någon skrivit: "Acceptera och lita på dig själv!"

Dom flesta har gett upp försöken att vandra Camino-stigen för den har förvandlats till en syndaflod där vattnet forsar fram och på vissa ställen har det bildats stora dammar där det är omöjligt att gå runt utan man måste plumsa rakt genom pölen och man blir dyblöt om fötterna. Istället går dom flesta nu istället på sidan av bilvägen.

Regnet och diset ligger tätt över kullen.

Jag fortsatte mot nästa by, Manjarin, där jag hoppades finna ett café så att jag kunde få lite skydd för regnet ett tag. Men i Manjarin fanns bara ett skjul byggt av brädlappar och plast där några personer klädda i tempelriddarkläder har donativocafe. Ändå var där fullt av folk eftersom det är det ända stället som fanns i den pyttelilla byn.

Efter ytterligare några kilometer börjar det att gå nedför och vi ska ner 900 höjdmeter innan vi återigen når mer plan mark. Det är jobbigt att gå i branta nedförsbackar, man anstränger knäna och vaderna. Jag ser ibland äldre sydkoreanska kvinnor som "joggninglunkar" när dom vandrar med stavar. Nu fick jag för mig att testa detta i nedförsbackarna. Jag rör mig med mjuka rörelser och det känns jättebra. Jag känner mig som ett tufftufftåg som bara tuffar på i nedförslutet och jag joggar mig nerför till nästa by där jag får mig lite varm mjölkchoklad framför en öppen brasa. Därefter joggar jag vidare neråt till nästa by som för dagen får bli min slutdestination.

#elcamino #vandring #järnkorset

Något som varit väldigt vanligt är att barn ofta fått lära sig att vissa känslor inte är okej att visa. Det kan vara något som inte accepterats i just denna familjen och ännu vanligare har det varit med olika könsstereotyper för pojkar och flickor. Pojkar får inte visa sin rädsla eller sårbarhet, dom måste vara tuffa. För flickor har det varit vanligt att dom ska vara duktiga, ansvarsfulla och bete sig förståndigt, känna ansvar för andra och dom ska absolut inte få några ilskna utbrott, vara alltför envisna eller alltför självupptagna, det är väldigt okvinnligt.

Jag tror och hoppas att detta håller på att förändras till det bättre. Jag tycker mig se att många av småbarnsföräldrarna är klokare än tidigare generationer, som ofta bara upprepade det sätt som deras föräldrar haft mot dom. Men för dom föräldrar som fortfarande inte förstått detta så tål det att upprepas.

Barn behöver ha tillgång till hela sitt känsloregister och det är ditt ansvar som förälder att hjälpa ditt lilla barn att sätta ord på alla känslor, så att barnet lär sig att känna igen och förstå alla känslofenomen de upplever med sin kropp. Hjälp barnet att förstå och att reglera känslan på ett bra sätt med hjälp av ord och handlingar. Inga känslor är fel att uppleva bara dom hanteras på ett lämpligt sätt!

Människor som har tillgång till alla sina känslor mår bättre psykiskt och fysiskt. Dom har lättare att förstå sin kropps signaler och förstå sina behov.

#känslor

Imorgon kommer vi att gå upp till den högsta punkten på Caminon, vilket är ca 1 500 m ö h. De här bergen är alltså lite högre än topparna vi gick över i Pyrenéerna. Däremot var stigningen mycket brantare där, medan det här har stigit långsamt uppåt över en lång distans. Men imorgon blir det brantare då vi ska upp ca 350 m och sedan blir det väldigt brant nedför på andra sidan då vi ska ner 900 meter på 12 km distans. Jag gillar inte när det går brant nedför, särskilt inte om det är på en stig med en massa stenbumlingar som rullar iväg när man går på dom. Men i min Caminoapp står att man istället kan följa en mindre bilväg nedför berget, så det är min plan för imorgon.

På en av höjderna står en hög träpelare med ett järnkors längst upp. Det kallas järnkorset och det finns en tradition att man brukar ta med sig en sten hemifrån som man lämnar där. Den symboliserar något tungt i livet som man nu väljer att lämna bakom sig, lite som en återfödelse e?ler nystart i livet.

Den sten jag tagit med mig är en sten med ganska rå, men glittriga yta. Jag hittade den i Deje i Värmland när jag var där på ett sommarläger för två år sedan. Den har en speciell symbolik för mig, den symboliserar vår skugga som ser väldigt mörk ut, men som vi kan lära oss väldigt mycket av om vi tar oss tid att arbeta med den. Vår skugga är delar av oss själva som vi inte vill kännas vid och som vi är omedvetna om. Vi kan utforska den på olika sätt och det som är bra saker i vår skugga kan vi efter träning integrera mer i vår personlighet.

Om jag tar mig själv som exempel så tyckte jag att jag aldrig blir arg. Jag kunde knappt komma ihåg någon gång då jag varit arg och jag kände inte igen den känslan i mig. Det verkar ju fullständigt orimligt, vilket det också var. När jag kände mig trampad på så sa jag inte ifrån, istället blev jag ledsen och sedan pös det istället ut i form av passiv aggressivitet. Jag småtjurade, kom med syrliga kommentarer, satte mig på tvären osv. Nu när jag är medveten om det så kan jag istället förstå att klumpen i min mage som gör mig ledsen betyder att jag behöver stå upp för mig själv, sätta ner foten och säga ifrån verbalt.

Det är inte lätt att ändra beteende, först misslyckas man ibland och bär sig lite taffligt åt, men med lite träning så blir man bättre och bättre på det och till slut faller det sig mer och mer naturligt. Och när man "omprogrammerar"sina dysfunktionella beteenden så blir man automatiskt en mer harmonisk och gladare person. Det här är saker som jag delvis jobbat med själv, med hjälp av spirituella guider som ger goda råd via YouTube. På senare tid har jag haft mycket hjälp av min lärare och mina kurskamrater på en kurs i gestaltterapi som jag går på. Dessa personer är guld värda och dom "speglar" mig på ett kärleksfullt, men uppriktigt sätt. Dom talar om vad dom ser mig göra så att jag får möjligheten att utveckla nya mer funktionella beteenden.

Det man retar sig på när man ser andra göra det, är ofta något man har i sin egen skugga. Så nästa gång du retar dig på något som någon annan gör, så fråga dig varför detta gör dig upprörd? Uttrycker dom något som du också skulle vilja uttrycka? Håller du dig själv tillbaka och tillåter inte dig själv att uttrycka det du behöver?

#elcamino #vandring #järnkorset

I och med ankomsten till Astorga igår så lämnade vi officiellt mesetan, det ganska platta höglandet vi vandrat på den senaste 1 1/2 veckan. Det märktes redan igår på vägen till Astorga och idag har det fortsatt uppåt, men över en lång distans så det blev aldrig jobbigt brant.

Dagens vandring har gått genom väldigt många småbyar på väg upp mot bergigare trakter. Här på väg mot frukosten i Santa Catalina de Somoza.

Här finns gamla vackra stenhus.

Och i detta hus i Santa Catalina de Somoza föddes poeten Juan Rodriguez de la Fuente. Har aldrig hört talas om honom, men kanske kollar jag upp vad han skrivit då jag kommer hem igen?

Återigen går vi i skogar med tallträd och ljung. Det luktar så gott och jag får Sverige-vibbar!

Pilgrimer samlas och vilar sina trötta fötter vid en rastplats på vägen. Här är många personer jag träffat på de senaste dagarna: en dam från Kanada, en kille från Brasilien, en man och några ungdomar från Sydkorea.

Till slut kommer vi fram till slutmålet för dagen Rabanal del Camino. Sista kilometrarna är det fårstängsel brevid stigen. Där har folk petat in pinnar och gjort massor av kors i staketet.

#elcamino #vandring