Vårt tänkande består till stor del av automatiska tankar. Vi har utvecklat dessa redan som småbarn genom dom kognitiva scheman vi då skapar av oss och vår omvärld och hur den fungerar. Ofta lägger vi inte ens märke till dom och dom kan vara positiva, neutrala eller negativa, men vi uppfattar dom oftast som sanna. Dom hjälper oss mycket i vårt dagliga liv då vi gör saker rent rutinmässigt, som t ex då vi cyklar. Vi behöver inte fundera så mycket på hur man gör och vad vi behöver ha koll på runt omkring utan tar in den informationen och agerar automatiskt.

Men i ett sammanhang är automatiska tankar inte så bra att förlita sig på och det är när det gäller känslor och kroppsförnimmelser. Där kan automatiska tankar lätt leda oss fel, framför allt när det gäller negativa automatiska tankar.

Negativa automatiska tankar om oss själva bidrar starkt till låg självkänsla, självkritik, nedstämdhet, depression och orimliga prestationskrav. Vi är också blixtsnabba med att placera folk i fack efter bara några sekunders intryck och därefter ger vi dom kanske inte någon mera chans att visa vilka dom är t ex "Oj, vad han verkar stöddig!" och "Hon verkar tråkig och ointressant!". På så sätt kanske vi missar att bygga vänskap med människor som vi skulle kunna trivas väldigt bra med. Möter du en bekant som inte hälsar på dig så skapar du kanske en förklaringsmodell som inte alls överensstämmer med verkligheten? Du tänker kanske att den personen nog inte ville prata med dig, fast det egentligen var så att personen inte alls la märke till att du var där eller hade bråttom till ett möte.

Om vi ofta tänker negativa automatiska tankar om oss själva, andra eller hur vi tror att andra ser på oss så behöver vi träna oss på att lägga märke till när det händer och så backa ett steg och i lugn och ro undersöka om det stämmer. Träna på att tänka eller säga snälla saker till dig själv. Ihop med andra människor behöver vi ställa mera frågor för att få reda på vad dom verkligen tänker och känner istället för att bara anta något som vi själva tror. På så sätt kan vi minska risken för missförstånd och skapa bättre relationer med andra.

Om vi tror att vi är maktlösa i vårt eget liv, så behöver vi förändra våra tankar. Det är nämligen så att våra förväntningar på vad som ska hända kommer att vara avgörande för om vi väljer att agera i vårt liv eller istället vara passiva. Om vi väljer att agera är chansen stor att vi lyckas men om vi inte ens tycker att det är värt chansen att försöka, så vet vi med 100 % att inget kommer att förändras. Inte för att inget i livet någonsin kan bli som vi vill, utan för att vi väljer att se oss som maktlösa och inte ens försöker att få det att bli som vi vill att det ska vara. Vi måste också se till att motivationen är tillräckligt stor, annars är risken stor att vi ger upp så fort vi stöter på ett hinder.

Om vi hoppas på och förväntar oss att andra ska tillfredsställa dom behov som vi har, så betyder det att vi själva inte är tillräckligt bra på att tillfredsställa dessa och då behöver vi ändra på det. Om vi t ex ofta söker kärlek och bekräftelse från andra, så behöver vi bli uppmärksamma på vad vi säger till oss själva. Kanske säger vi "Fan vad jag är fet! Vad korkad jag är!" eller "Nu kommer alla tycka att jag är dum i huvudet!". Detta är rätt vanligt, eller hur? Men att dagligen säga så här till sig själv är väldigt destruktivt. Försök att säga snälla saker istället som "Oj, det var inte så bra att jag gjorde så där, men nästa gång vet jag bättre. Då kommer det att gå bra." eller "Trots min stora rumpa, så är jag fin ändå på en massa andra sätt: jag är smart, snäll, omtänksam och har en tokrolig humor." . Lär dig att acceptera och gilla både dina goda och dina mindre bra sidor. En dag kanske du upptäcker att det du såg som ett handikapp, istället blir din bästa egenskap. Titta bara på Greta Thunberg och hennes Asperger diagnos. Hon brukade se det som ett handikapp, men nu är det hennes styrka. Istället för att försöka vara artig och linda in det hon säger, så berättar hon istället frankt vad hon ser, det som vi alla behöver höra och förstå. Vilken superegenskap! Den egenskapen skulle nog dom flesta vilja ha, men dom som själva har problem med att uttrycka sig så rakt och öppet irriterar sig nog mycket på det eftersom det ligger i deras egen skugga. Sånt brukar man reagera negativt på då.

För att lättare komma i kontakt med sina inre behov, kan den här videon vara bra. Det är en meditation där man får träffa sig själv som litet barn och där man får tänka sig in hur det skulle vara att vara förälder till det här lilla barnet. Skulle du t ex säga "Vad korkad du är!" till ett litet barn? Troligtvis inte och om du vill må bra så bör du inte säga det till dig själv heller! Dvs var som en bra förälder till dig själv.

När du lyssnar på videon är det bra att bekvämt ligga ner med hörlurar på och blunda för att lättare leva dig in meditationen:

https://www.youtube.com/watch?v=o3-haY5mbyg&t=2s

Och här följer en video med affirmationer (bekräftelser), det är suggererande och fungerar som en hypnos:

https://www.youtube.com/watch?v=fI7I2ldRdVk

Jag upplever att jag varenda dag hör eller ser människor uttrycka sig som om dom har birollen i sina egna liv, eller är små igen och måste bli omhändertagna av någon annan.

Kära medmänniskor, VI VÄLJER vad vi gör med våra liv. Vi väljer t ex utbildning, yrke, vilka jobb vi söker, vart vi bosätter oss, hur vi bor, vänner, partner och fritidsintressen. Att inte göra något utan bara vara passiv är också ett val. Många ser sig som ett offer, som om det är någon annan som ska fixa till deras liv, men om inte vi själva har kraften och engagemanget att göra något för att förändra ett liv vi inte trivs med, hur ska då någon annan ha det? Kan det vara så i Sverige att vi är lite trygghetsknarkare som förväntar oss att samhället runt omkring ska lösa alla problem åt oss, så vi själva slipper att tänka efter eller göra något?

När vi bestämmer oss för något och börjar göra någon slags plan i huvudet så öppnar vi oss också för att tänka i nya kreativa banor, istället för att bara se hinder. Det finns alltid något man kan göra för att komma framåt och när vi öppnar oss kommer vi att lägga märke till möjligheter vi inte upptäckt förut. Den fina lärdomen har jag fått från mitt ex som aldrig gav upp då han bestämt sig för att lyckas med något. Om man testar en möjlig lösning och det inte ger något resultat får man inte ge upp utan istället fnula på vad man kan göra istället. Det finns alltid flera vägar som leder till samma mål, så ge inte upp och ta ansvar för att styra ditt liv!

GO FOR IT!

Driften efter närhet och ömhet är stark, ibland lika starka som driften efter att tillfredsställa fysiska behov.

Det visar ett välkänt experiment som gjordes på 1960-talet med apungar. Apungarna skildes från sina mammor och delades upp i två grupper. Den ena gruppen sattes i en bur med en konstgjord "ståltrådsmamma" som inte tillhandahöll någon mat och en konstgjord mjuk "tygmamma" som tillhandahöll välling, i den andra gruppen var det tvärtom. Apungarna valde oftast att vara med "tygmamman" oavsett om den tillhandahöll välling eller inte. Ståltrådsmammans sällskap valdes sällan och endast om den gav tillgång till välling. Av det drog man slutsatsen att behovet av trygghet och närhet var minst lika viktigt för apungarnas överlevnad som behovet av mat. Paralleller drogs till att detsamma gäller människor.

Det kan förklara varför människor som undviker närhet, samtidigt ibland söker närhet. Det uppstår en inre konflikt då personen både känner rädsla eller likgiltighet mot närhet och samtidigt en dragning till det. I en relation kan det innebära att personen kommer och går och har svårt att veta om den vill fortsätta relationen eller inte.

Igår hade jag en intressant diskussion med en till mig närstående person. Det handlade om otrygga anknytningsmönster, något som vi båda kämpat med att förändra under de senaste åren.

Anknytningsmönster är ju något som från början skapas tillsammans med föräldrarna eller dom som huvudsakligen tar hand om barnet. När föräldern inte klarar av att samspela på ett bra sätt med barnet beror det oftast på att förälderns anknytningsmönster inte heller är tryggt och det är stor risk att problemet då går i arv i generation efter generation. Föräldern förstår helt enkelt inte bättre och uppfattar inte sitt eget beteende som destruktivt. Anknytningsmönster är ingenting statiskt utan det förändras under hela uppväxten och kan förändras även i vuxen ålder.

Då man blir medveten om sitt otrygga anknytningsmönster och börjar jobba på att förändra det måste man försöka bete sig tvärtemot det som tidigare känts normalt. Dvs din magkänsla ger dig fel signaler. Om man är undvikande så behöver man försöka stanna kvar och träna sig i att utsätta sig för närhet även om det känns jobbigt, och försöka att känna efter vilka kroppsförnimmelser det ger upphov till samt lära sig att tolka dom. Om man däremot är ambivalent behöver man träna sig på att lägga märke till känslor som kommer, men att inte reagera/agera på dessa. Givetvis är det en stor fördel om man har en förstående partner/medmänniska som är medveten om vilket problem man kämpar med och som kan stötta i arbetet och som man kan man prata öppet med. Då försvinner mycket av känslan av skam som man kanske känner då man lider av detta problem.

När man börjar komma en bit på vägen och börjar bli bra på att göra tvärtom, behöver man börja pejla in balansen mellan känslor och förnuft. Man får inte gå för långt i att göra tvärtom för då blir det inte heller bra. Man behöver kunna känna och tolka alla sina känslor, men sedan också kunna fundera på om det är förnuftigt att agera eller inte. Det kan vara bra att fråga andra hur dom uppfattar en, för det är lätt att bli hemmablind för sitt eget beteende.

För en person som haft ett otryggt anknytningsmönster är det en träningsak att hitta en bra balans som fungerar bra i ens relationer!

Visst låter det härligt att bo brevid en flod som stilla flyter fram? Nja, så är det inte riktigt för alla. I Stacey Dooleys dokumentär "Modeindustrins smutsiga baksida" får vi följa med till floden Ci Tarum i Indonesien där underleverantörer till stora kända klädmärken finns, däribland ett stort svenskt klädföretag som vi säkert alla någon gång handlat hos. Dessa underleverantörer släpper kallblodigt ut massor av kemikalier som används i klädtillverkningen rakt ut i floden som miljontals människor använder i sitt dagliga liv. Bland kemikalierna som släpps ut finns tungmetaller som kvicksilver, kadmium, bly och arsenik. Dessa miljögifter ger följande skador på människor:

Skador på nervsystem och hjärna (kvicksilver), benskörhet, njurskador och cancer (kadmium), neurologiska problem och inlärningsproblem (bly), kräkningar, buksmärtor, diarré och hjärnskador (arsenik). Den floden är människor tvungna att använda för att tvätta sig i, tvätta kläder i och bevattna grödor som dom senare ska äta.

Vi konsumenter beter oss fullständigt aningslöst, trots att diskussioner om detta nog inte undgått oss tidigare. Jag tänker att kläder idag har ungefär samma pris idag som dom hade på 70-talet när jag var ung, medan många andra varor har ökat enormt sedan dess. Ta t ex ditt boende, hur mycket kostar det nu jämfört med då? Det är en avsevärd skillnad, eller hur? Anledningen är att vi inte betalar för en produktion som tar ett miljöansvar. Om tekoindustrin fortfarande hade legat i Europa som den gjorde förr, så hade den tvingats följa stränga miljölagar och ta hand om sina utsläpp på ett säkert sätt. Då hade våra kläder haft ett helt annat pris idag, men idag betalar vi inte hela prislappen för vår klädkonsumtion vi skickar istället notan till fattiga människor i utvecklingsländer i Sydostasien. De får betala med sin och sina barns hälsa och detta är en giftbomb som hotar utvecklingsländernas existens och som i längden även kan bidra till att människor måste söka sig någon annanstans t ex till Sverige!

Stacey Dooley ber också människor att gissa på vilken plats mode kommer som en faktor som påverkar miljön av kött, kol, olja, turism, fracking, transporter och mode. Enligt henne ligger mode på 2:a plats som miljöpåverkande faktor och det har i alla fall jag aldrig hört talas om eller insett. Vid tillverkningen av bomullskläder används också enormt mycket vatten, vattenåtgången för att tillverka ett par jeans är t ex 10 000 - 15 000 l vatten. Det är helt ofattbart! Hon försöker intervjua klädföretag om miljöpåverkan av klädproduktionen, men även dom klädföretag som framställer sig som om dom tar mijöhänsyn på fullaste allvar, vägrar att prata med henne. Det enda företaget som ställer upp på en intervju är Levi’s. De återanvänder gamla kläder och strävar efter att använda mindre vatten i tillverkningen. Det var jättenyttigt för mig att se den här dokumentären för den fick mig verkligen att tänka till. Om du inte redan sett den ta chansen ikväll, för det är sista dagen den visas:

Modeindustrins smutsiga baksida

Men om man nu vill bli lite mer miljövänlig, vad kan man göra då? Först och främst behöver vi tänka efter "Behöver jag verkligen det här?". Köp kvalitetskläder som håller längre, i färger och modeller som är klassiska. Variera istället hur klädstilar och färger kombineras och variera accessoarer som väskor, scarfar, bälten, smycken och skor.

Skänk begagnade kläder istället för att slänga dom! Ordna syjuntor där ni tillsammans är kreativa och syr om saker istället för att åka till shoppingcentret och köpa nytt. På Internet och i verkliga livet finns bytesgrupper och låne- eller hyrestjänster. Låt oss utöva vår konsumentmakt och prata om detta tabu-ämne!

Något som jag undrar över är om det finns jämförelsetabeller för miljöpåverkan vid framställningen av olika typer av tyg så att vi kan göra mer medvetna val? Hur är det t ex med viskos och linne som tillverkas av cellulosafibrer? Är de mer miljövänliga? Och konstfibrer görs ju ofta av olja och plast, hur står de sig i en jämförelse?

Om ni känner till bra tjänster på Internet eller lokalt så skriv gärna kommentarer eller ett gästboksinlägg och upplys oss andra!!

Om upcycling:

https://www.polarnopyret.se/pop-magazine/upcycling

https://smarttextiles.se/retextile/

Känner du dig ofta missförstådd av andra eller upplever det som om andra inte ser dig som den du är?

Så kände i alla fall jag ganska ofta tills jag mötte "Den Högre Makten". Den kom först mot mig som en gigantisk hop av själar som sa till mig hur stark, fin och värdefull jag är. "Du kan!", sa dom.

Jag kände en enorm styrka och värme komma emot mig och efter ett tag smälte rösterna samman och blev till en enda stark stämma och kraft. Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare och det blev en fullständigt livsförändrande upplevelse!

Det förändrade hela mitt sätt att se på mig själv. Jag som alltid varit "duktiga flickan" och trodde att jag var sån kände nu att det inte alls var jag. Jag hade bara betett mig på det sättet eftersom jag uppfattat att det var så omgivningen ville att jag skulle vara, enkel, okomplicerad och hjälpsam. Förmodligen har aldrig någon uttryckt detta villkor i ord till mig, men jag hade uppfattat att när jag var en duktig flicka så fick jag bekräftelse och kände mig mer accepterad. Ett litet barn är så beroende av andra människor för sin överlevnad att de är oerhört uppmärksamma på vilka signaler andra människor sänder dom och det formar barnets beteende. Nu kunde jag slänga av mig denna tvångströja och det var en sån enorm befrielse. Jag började se vem jag egentligen var och blev liksom förälskad i mig själv. Jag vet att det låter helt knäppt, men det var precis så det var!

Sång började flöda ur mig som en lavaström och det var omöjligt att stoppa. Jag jobbade då i en kontorsmiljö, så det passade sig inte alls att sjunga hela tiden. Sången var ostoppbar och även om jag stängde munnen så kom det hummande ljud ur mig. Den sång jag oftast sjöng på under den första tiden efter "Mötet" var True Colors med Justin Timberlake och Anna Kendricks. Jag kände inte till att den fanns utan hittade den av en slump när jag letade efter Cindi Laupers original. Här den vackra sången True Colors ur filmen Trolls:

https://www.youtube.com/watch?v=la0-5QFLr14

Två månader senare hittade jag den här videon på Jim Carrey, där han målar och är fullständigt i flow. Jag kände genast igen energin, det är den man får då man möter Gud. Jag älskar när han liksom bara splashar på färg, blandar och skrapar och fram kommer det så otroligt uttrycksfulla tavlor. Det här måste ni kolla om ni inte sett det förut:

https://www.youtube.com/watch?v=21CEOlBq2YI

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, om andra inte förstår vem du är så kan det bero på att du inte är sann mot dig själv och därmed inte heller mot andra. Om du inte visar vem du är på riktigt så ger du inte andra chansen att lära känna dig riktigt. Du blir en otydlig figur som dom inte riktigt vet hur dom ska uppfatta.

Jag tror det finns många "duktiga flickor" och "starka, osårbara män" i vårt samhälle, som tror att dom är sådana men egentligen innerst inne vill vara på något annat sätt. Så jag vill uppmana er att verkligen ifrågasätta om ni är dom ni innerst inne vill vara?

Om inte, så SLÄPP FÅNGARNA LOSS och utforska vilka ni egentligen är!

Gud vill att vi alla ska lysa med alla våra vackraste färger och vara stolta över dom unika människor vi är.

Något jag skulle vilja göra nu är att starta en Livsstegen-grupp i min hemstad.

Livsstegen är ett 12-stegsprogram för "normalstörda" människor, alltså människor som känner att de brottas med problem i livet och som känner att dom behöver hjälp att komma framåt. Det handlar alltså inte om missbruksproblematik, för det finns redan AA och NA. Här handlar det om mer "vanliga problem" som många upplever t ex vantrivsel med livet, dålig självkänsla, att fastna i destruktiva beteenden eller ha dåliga relationer till sin omgivning. I dessa tider där alltfler personer upplever att dom inte mår bra psykiskt tror jag att detta skulle kunna vara till stor hjälp för många. Att få träffas i grupp och prata om sina problem tror jag är bra, man får en kraft av att upptäcka att man inte är ensammen om att brottas med problemet utan att det även finns andra som har liknande tankar. När man pratar om saker lättar känslan av skuld och skam som man gått och burit på och plötsligt känns våra "hemligheter" inte så väldigt farliga längre, dom förlorar den förlamande kraft dom tidigare haft över oss.

Detta program finns redan på ett 20-tal platser runt om i landet, men av någon underlig anledning så existerar det inte alls i länet där jag bor. För att starta en grupp behöver man först själv gå kursen som deltagare (12 träffar) och därefter går man en ledarskapsutbildning som jag tror vanligtvis är under en helg.

Nu hoppas jag att hitta någon eller några fler personer i min kyrka som är intresserad av detsamma, för man brukar vara två ledare för en sådan här grupp. Någon som är intresserad??