Trots att jag sällan brukar gå till doktorn utan hellre går runt med mina krämpor i åratal, så har jag varit på vårdcentralen idag. Anledningen var att jag under dom senaste åren fått en del röda fula fläckar på mina armar. Dom finns inte där hela tiden, utan blossar upp lite då och då.

Förut har jag inte brytt mig om dom och tänkte att det inte är något att pjoska mig över, men när jag var på min pilgrimsvandring hände det flera gånger att jag började blöda rätt ymnigt från märkena. Hudförändringar som ändrar färg och/eller blöder kan vara ett symptom på hudcancer, så jag bestämde mig för att det nog i alla fall var dags att gå och kolla fläckarna.

Jag fick träffa en väldigt trevlig läkare som tog min oro på fullaste allvar. Han lugnade mig och sa att det inte var något farligt, det såg inte ut som någon hudcancer utan det kan snarare vara någon allergi som ger denna reaktion. För säkerhets skull fick jag också lämna blodprov för att kolla om jag har brist på blodplättar, för då blöder man mer än normalt. Ser alltså ut som om jag förhoppningsvis kommer vara kvar i jordelivet i ännu många år framåt!

För ganska många år sedan råkade det bli så att jag var med på en amatörteaterföreställning. Det hela började så här...

Min dotter var med i en teaterförening och någon gång sa hon till mig: "Mamma, skulle det inte vara kul för dig att testa att spela lite teater nån gång?". Jag som lyssnade med ett halvt öra sa: "Mja, kanske det?".

Några månader senare hade det där fallit i glömska för mig, när min dotter kom hem och meddelade att hon hade varit på upptaktsmöte i teaterföreningen och hon hade anmält oss båda till en teatergrupp. Jag blev lite förvånad, men tänkte "Varför inte? Jag gillar ju att sjunga och dansa inför publik, så varför inte också prova teater? Det skulle säkert bli kul". Terminen började och vi gjorde en massa gruppövningar för att lära känna varandra och för att bli bättre på skådespeleri. Bland annat kommer jag ihåg att vi lekte med olika statusar, hög status - låg status och att ha olika personligheter. Det är rätt spännande med teater för man kan testa att vara annorlunda än man brukar, det är som en skyddad verkstad. Hur många vågar testa det i det verkliga livet?

Efter ett tag var det dags att välja pjäs. Jag hade tänkt att det skulle vara kul med en komedi, men en tjej i föreningen hade skrivit en ny pjäs som hette "Kliniken" och som handlade om anorexi. Den verkade angelägen och den blev vald av gruppen. Till saken hör att jag som barn hade upplevt när min storasyster fick anorexi och led av det i flera år. Hon var så illa däran att hon var inlagd på en klinik i ett halvår och sjukdomen var nära att kosta henne livet. Jag fick spela rollen som hennes mamma och det gav mig en ökad insikt om hur maktlös min mamma måste ha känt sig. För mig blev arbetet med pjäsen som en traumabearbetning och det var något jag verkligen behövde för när allt kaos pågick med min syster så blev jag och mina känslomässiga behov väldigt osynliga, eftersom allt fokus var på att min syster skulle överleva. Så här i efterhand tänker jag att Gud nog måste ha haft ett finger med i spelet då den enda pjäs jag någonsin skådespelat i, råkade handla om just anorexi och var exakt det jag behövde.

TACK GUD FÖR ATT DU ALLTID SER VAD JAG BEHÖVER, även när jag själv inte förstår det!!

Bilderna visar delar av ensemblen.

#anorexi #teater

Inre trygghet handlar om hur vi värderar oss själva. Den innebär en grundläggande självkärlek som medför att vi accepterar våra egna behov, känslor och instinkter, och ser att vi själva liksom andra människor behövs här på jorden. En hög känsla av inre trygghet utgör en stabil grund för psyket att vila på. Då blir vi tillitsfulla och tillfreds med oss själva, vi upplever en inre kraft som bär oss genom livet.

Saknar man den fasta grunden svajar hela bygget och vi svarar med rädsla, avundsjuka, misstänksamhet, girighet, behov av att jämföra oss med andra eller att attackera andra, allt för att stärka vår bräckliga trygghetskänsla. De sätten fungerar inte särskilt bra utan är som att använda en tejpbit på en läckande ballong. Luften kommer ändå snart pysa ut, men det tar kanske lite längre tid.

För att förbättra vår känsla av inre trygghet är det bra att lära sig mer om sig själv genom att:

• Fys-träna – jobbar vi med vår kropp mår även själen bättre.
• Våga möta våra rädslor – testa oss själva och rygga inte för utmaningar.
• Vara kritisk- våga se våra egna brister.
• Vara positiv – våga se våra styrkor.
• Inte jämföra oss själv med andra – alla är olika.
• Föra dagbok – skriva ner saker som händer i vårt liv och vad vi gör. Vänta ett tag och sedan kritiskt granska vårt eget agerande.
• Sätta ord på våra känslor – inte vara rädd för känslorna. De är våra känslor, ta dom till oss.

• Visa självmedkänsla - öva upp förmågan till värme, omtanke och förlåtelse gentemot oss själva

• Ge oss själva kroppskontakt - andas lugnt ända ner i magen och lägga en hand på hjärtat och den andra på magen.

#trygghet

En del människor tycks tänka att det är en svaghet att visa känslor. Ofta är dessa människor män och jag tror att det synsättet beror på att män ofta själva fått höra under sin uppväxt att dom inte ska fjompa sig med att vara ledsna eller känsliga. Det synsättet är helt fel, för när vi undertrycker en del av våra känslor så kommer dom så småningom att visa sig ändå som kroppsliga besvär eller till och med sjukdomar. Det betyder inte att vi bara ska reagera med känslor på allt som händer. Det måste finnas en bra balans mellan logiska tankar och känslor.

Tarotkorten som visar öppen, ärlig kommunikation och mental styrka.

När vi har varit med om känslostarka upplevelser är det sunt att visa känslor och många gånger kräver det också ett stort mod att göra sig så sårbar inför en annan medmänniska. Den medmänniskan behöver vi välja med omsorg, så att denne inte missbrukar vårt förtroende.

#visakänslor

Det finns ett missförstånd vad det gäller känslor. Många tror att det är farligt att känna starka känslor, men det är i verkligheten vår rädsla för våra känslor som ställer till det för oss. Däremot är det farligt att lägga på locket, sopa känslorna under mattan och låtsas som om dom inte finns. När trycket blir för stort blir det till slut som en vulkan som får ett okontrollerat utbrott. Då kan en liten skitsak leda till en jätte-explosion.

En känsla är bara vår intuition som försöker att göra oss uppmärksamma på något stimuli i oss eller i vår omvärld. Vår kropp reagerar med olika kroppsförnimmelser på känslor. Det kan t ex bli som en klump i magen eller bubbel i hjärtat. Blunda och acceptera att känslan finns och känn efter vilka kroppsförnimmelser du kan känna. Har den någon speciell form, struktur, tyngd, färg osv? Vad vill den förmedla till dig? Låt känslan komma och få ta plats i dig ett tag. Om du tillåter den kommer den att vara med dig en kort stund och sedan snabbt avta. Det är det vi märker då vi gråter, vi tillåter oss att få känna hur jobbigt allt är och efteråt känns det mycket bättre, för tårar är läkande.

En klump i magen?

Om vi däremot kämpar emot känslor och skjuter bort dom så kommer dom att finnas kvar i oss, dyka upp ibland och plåga oss om och om igen. Går vi och bär dom alltför länge så börjar dom visa sig som fysiska problem t ex som huvudvärk och magont. Och vet du att långvarig stress, fysisk såväl som psykisk, är en bidragande orsak till sjukdomar som hjärtproblem, cancer och många autoimmuna sjukdomar? Immunförsvaret försvagas av stress och då drabbas vi lättare av olika sjukdomar.

Brukar du vara snäll, även mot människor som behandlar dig som luft? Ursäktar du dom med att dom nog haft en ovanligt stressig dag på jobbet? Dras du till människor med problem och tror att du nog kan ta hand om dom och få dom att må bättre? Fixa dom?

Jo, precis så här har jag varit hela livet ända fram tills för ett par år sedan. Det här beteendet brukar kallas medberoende eller att man är överfunktionerande. Ofta grundläggs det väldigt tidigt i livet i någon nära relation som ett otryggt-ambivalent anknytningsmönster. Någon som borde överösa dig med kärlek och ge dig bekräftelse är istället avstängd eller upptagen med att beundra sig själv och som litet barn tror du att det är något fel på dig och att det nog ska förändras bara du anpassar dig. Men trots att du gör allt för att vara till lags, försöker vara duktig, ansvarstagande och prestera väl i skolan så får du aldrig någon bekräftelse i alla fall. Vanans makt är stor och ofta fortsätter vi med samma beteende även i våra vuxenrelationer. Genom att du ger och ger utan att kräva något tillbaka, så behöver den andre aldrig lära sig att bete sig som en ansvarsfull människa och du tillåter hens beteende utan att säga ifrån. Men så behöver det inte vara i fortsättningen! Vår hjärna är förändringsbar och om vi bara förstår vad som är fel så kan vi bestämma oss för att ändra på det.

Du behöver rikta spegeln mot dig själv och se vad du behöver, istället för att hela tiden försöka ta hand om andras behov. Förmodligen behöver du lära dig att ge kärlek och bekräftelse till dig själv, att stå upp för dig själv och sätta ner foten om andra är taskiga mot dig på något vis. Var glad för dom unika egenskaper som bara du har, det är din gåva till mänskligheten. Ta reda på vad det är som finns i din skugga: Vad är det du undviker att uttrycka? Vilka situationer undviker du? Vad retar du dig på hos andra människor? Det är förmodligen saker som finns i din skugga. Dina svaga sidor är det du behöver utveckla och förbättra om du vill börja att må bättre.

Själv hade jag t ex svårt att sätta gränser och kräva respekt från andra personer, jag hade dålig självkänsla, trodde att jag inte dög utan var ointressant för andra, och jag hade ett osunt sätt att visa ilska och aggressivitet. Förmodligen hade jag som barn lärt mig att små flickor ska vara söta, rara och duktiga, men inte arga. Min ilska blev istället till en klump i magen, ledsenhet och besvikelse och det sipprade sedan ur mig som sura kommentarer. Istället för att vända min ilska utåt vände jag den också ofta inåt och slog på mig själv.

Det finns ingen quick-fix för att förändra beteenden. Det man måste göra är att bli medveten om hur man beter sig i olika situationer, bestämma sig för att prova ett annat sätt nästa gång och så träna på det nya beteendet. Man måste utmana sig själv och gå emot sina rädslor. I början känns det läskigt och ovant, men efter lite misstag så blir man bättre på det och känner sig säkrare och bekvämare med sitt "nya" jag.

Tidigare blogginlägg:

Om anknytningsmönster

Mer om anknytningsmönster

Dags att växa!

Automatiska tankar

Att växa genom själslig smärta

Sluta älta!

Något som i psykologiforskning visat sig vara en skyddande faktor för psykisk och fysisk hälsa är religion och tro. Människor som upplever att dom har en tro mår bättre. Dom har lättare att känna tillit till att dom kommer få sina behov tillgodosedda och känner sig sedda och bekräftade av "Den Högre Makten" oavsett trosinriktning. Det uttrycks ofta som en känsla av att "känna sig buren".

Att vara verksam i en församling gör också att livet känns meningsfullt, att man är en del av en gemenskap med gemensamma mål och där det är lätt att knyta vänskapsband. Det blir en grupp man kan dela glädje med i goda stunder och som kan stötta och uppmuntra i svåra stunder. För äldre personer innebär det också att dom inte känner sig lika ensamma som många andra jämnåriga, hjärnan hålls igång och det skyddar i sin tur mot demenssjukdomar.

Om unga vuxna och religion:

Och om äldre vuxna:

Men religion kan också bli negativt om personer går med i sektliknande församlingar med en eller några starka ledare som med makt försöker styra resten av gruppen och då individerna inte tillåts att ha egna åsikter. Det kan leda till både psykiska och fysiska problem. För att må bra måste man vara sann mot sig själv och också kräva att människor i ens omgivning respekterar detta.

En typ av negativa automatiska tankar som vi borde sluta upp med är ältande. Kanske handlar det om något som hänt, där vi önskar att vi hade gjort på något annat sätt, någon relation som inte fungerar bra, känslor av att ha blivit orättvist behandlad eller tankar som "Varför skulle detta drabba just mig?".

Det är ingen idé att älta det som redan hänt, för det kan vi ändå inte förändra och det leder inte framåt. Att ha sådana tankar kan sluka enormt mycket energi för oss och vi blir trötta och känner oss som en urvriden disktrasa. Om det är något som du kan påverka om det händer ytterligare en gång, så fundera på hur du då ska göra istället. Om det är något som ligger utanför din kontroll så är det bästa sättet att försöka acceptera det som har hänt och gå vidare. Är det fortfarande svårt att acceptera det som hänt, så kan en början vara att acceptera att du har en vilja att acceptera men ser att du har svårigheter med det. Sedan får du jobba vidare på det många gånger. Om du har en tro, så be om vägledning och hjälp med att ta itu med problemet och lämna sedan över kontrollen till "den högre makten". Ha tillit till att du kommer få den hjälp du behöver!

Att kunna acceptera innebär att vi kan frigöra kraft och ork och istället fokusera på att skapa något som är positivt och viktigt för oss. Något som gör att vi mår bättre och får en bättre livskvalitét.

Här följer en meditation som kan vara till hjälp då man försöker släppa taget om något eller någon:

https://www.youtube.com/watch?v=jMKszmsA9co