Dom senaste dagarna har jag varit lite ur gängorna själsligt. Det kommer över mig lite då och då och är jättejobbigt.

Jag saknar en person som inte längre finns i mitt liv och jag får så ont i hjärtat av saknaden. Rent förståndsmässigt vet jag att det är jättekorkat att överhuvudtaget älta detta, för det blir som att tortera sig själv och genomleva det om och om igen. Känslomässigt är det mycket svårare att helt lägga detta bakom mig och bara vända blad, så jag försöker tillåta att också det jobbiga att få finnas där och ta plats.

Jag gissar att jag fortfarande har något okänt sår i min själ som ligger där och skaver. Det som är svårast att komma åt och läka är oftast sånt som ligger mycket långt tillbaka i tiden. Vår hjärna är konstruerad så att vi inte minns särskilt mycket av det som hänt innan ca fem års ålder, då hjärnan under våra första levnadsår är fullt upptagen av inlärning av språk och kognition. Däremot kan händelser leva kvar i våra kroppar som känslominnen som visar sig i olika kroppsförnimmelser. Det blir svårt att läka när man inte riktigt förstår vad det är som behöver läka. Kanske skulle det vara bra att träffa min gamla lärare i gestaltterapi igen? Han är helt fantastisk på att lirka fram det som skaver ur folk och han är så empatisk och förstående att man känner sig helt trygg när man utforskar sitt inre ihop med honom.

Jag tänker att jag med min kunskap borde kunna lista ut vad som skaver själv, men problemet är att saker ofta ligger i ens egen "skugga" det vill säga att man inte ser det själv, trots att det kan vara rätt uppenbart för någon annan. Även psykologer, terapeuter och kuratorer behöver ibland hjälp av kollegor eller medmänniskor för att komma till rätta med sitt eget läkande.

I mitt fall handlar det om smärtan jag känner då jag inte kan nå fram till människor som är känslomässigt otillgängliga. Jag vet att det är ett problem som den typen av människor har och att problemet inte har med just mig att göra, men trots den insikten skapar det ändå smärta hos mig. Jag vill så väldigt gärna vilja läka detta och lägga det bakom mig för det skapar bara helt onödig smärta hos mig - om och om och om igen.

Hursomhelst var det skönt att skriva av mig lite och sätta ord på mina känslor och upplevelser. Nu känns det genast lite bättre!

Tack till den som orkat lyssna och försökt förstå!
:)

Igår fick jag äntligen gå och vaccinera mig och det känns så skönt. Kanske kan smittläget nu förbättras lite så att vi åtminstone kan få träffa våra närmaste som vanligt igen? Det är i alla fall min förhoppning!

Att bara umgås med dom man lever tillsammans med under mer än ett års tid blir ju onekligen lite torftigt då man lever själv som jag.

Efter vaccinationen har jag hållt mig hemma i händelse av att jag skulle råka få feber eller något efter sprutan, men jag mår bara bra bortsett från lite ömhet i överarmen där jag fick sprutan. Tyvärr dröjer det ända till början av augusti innan jag kommer ta spruta 2, för dom har förlängt tiden emellan sprutorna och tiden jag tidigast kunde få funkar inte för mig eftersom jag ska på kurs då och därefter har lovat dottern att vi ska ta en semesterresa tillsammans.

Ändå tycker jag det är klokt att dom försöker ge så många som möjligt spruta 1 så snabbt som möjligt. Tillräckligt många har redan dött i den här pandemin och skyddet blir förhoppningsvis relativt gott redan efter första sprutan, jag har för mig att jag hört att den ger ungefär ett 65%-igt skydd och att allvarlig sjukdom och dödsfall är ovanligt då immunförsvar redan är uppstartat. Här i Östergötland räknar man med att alla som vill ska ha vaccin ska ha hunnit få dos 1 någon gång i mitten av augusti.

Salve på er!