I helgen så var syrran och jag på en liten utflykt till Mälardalen. Där besökte vi området runt Sundbyholms slott söder om Mälaren, så här kommer lite bilder därifrån:

Från början fanns vid Sundbyholm ett klostergods som tillhörde Eskilstuna Johanniterkloster. På 1600-talet byggdes sedan själva slottsbyggnaden. Idag är här en restaurant och konferensanläggning och både jag och min syrra har varit här tidigare med våra respektive arbetsplatser. I närheten finns också en travbana.

Utanför slottet finns en staty av prins Eugen, där han står med sitt stafli och målar.

I viken på sidan om slottet finns en gästhamn. Jag kan tänka mig att det är mycket folk här sommartid då säkert många båtägare tar sig en tur på Mälaren.

Herrgården som ligger straxt brevid slottet.

Syster Yster.

Här finns en rätt stor fin sandstrand och isen här ska man nog inte gå på, den ser helt rutten ut och börjar spricka upp vid kanten mot stranden. Här är nog väldigt fint på sommaren då man kan bada här.

Precis som vi, så är det en hel del folk som hittat hit och som promenerar, grillar korv eller äter matsäck.

I några träd växer det en del parasitväxter. Kan det vara mistel?

Här är den sida av slottet som vätter ut mot sjön.

Här finns en staty av en flicka som går i blåsten. Den är rätt fin - man kan se hur det blåser både på kläderna och i håret och hon ser nästan levande ut.

Sedan känner vi hur förskräckligt hungriga vi är för vi har startat hemifrån tidigt på morgonen. Det blir lite fish & chips i hamnkaféet och det är smarrigt, men det kunde ha fått vara lite mer grönsaker till det.

Ett lättklätt brudpar har varit nere vid vattnet för att ta lite fina bröllopskort där. Det var ett långt fint släp, men blir det inte väldigt smutsigt av promenaden över gräsmattan?

Och en bit därifrån väntar limousinen som ska köra brudparet därifrån. Det måste vara besvärligt att fira bröllop mitt i Coronan tänker jag.

På kullen ovanför vattnet finns en massa hus där man kan hyra rum eller konferenslokaler om man vill sova över här. En del hus är gamla, men en del är också nyare. Ser ni vällingklockan på det röda huset?

Den här moderna byggnaden som ligger i suterängläge ut mot havet bodde jag i då jag var här på konferens.

Ett gammalt lusthus

#sundbyholmsslott

Många barn skrev till Astrid Lindgren och frågade om hon inte kunde skriva ytterligare en bok om Bröderna Lejonhjärta och om vad som hände dom när dom slutligen kom till Nangilima. Astrid skrev då ett svar till barnen och det publicerades i Expressen 1974. Det lyder såhär:

"Nu skriver jag till alla barn som har skickat brev till mej om Bröderna Lejonhjärta. Jag kan inte svara var och en särskilt, för då skulle jag aldrig hinna göra något annat. Men visst blev jag glad över era brev och för att ni tycker om Lejonhjärtaboken, väldigt glad blev jag. Ni vill att jag ska skriva en bok till och berätta hur det var i Nangilima. Nej, någon mer bok om Jonatan och Skorpan blir det nog inte tyvärr. Men jag kan tala om bara för er - här, nu, i brevet - hur det gick för dem i Apelgården i Nangilima.

Mattias blev så glad så han grät, när de kom ridande in på hans gård om kvällen. "Inte trodde jag ni skulle komma så snart", sa han. "Käre lille pojk", sa han till Skorpan, "nu får jag ju vara farfar åt dej igen!"

Det var en stor fruktträdgård omkring Mattisgården, och längst borta i ett hörn växte det ett jättestort gammalt äppleträd. Skorpan byggde en koja åt sej uppe i det trädet, ja, Jonatan hjälpte honom förstås. Det var ett bra klätterträd som det gick lätt att komma upp i. Till och med Mattias klättrade upp där en gång, men han klättrade snart ner igen. Grim och Fjalar fick bo i Mattias' stall, för ett stall hade han förstås. Han hade en häst också som hette Sturkas, konstigt namn, va? Den hästen var grå och väldigt snäll men kunde inte hoppa riktigt så bra som Grim och Fjalar. Fast Mattias brydde sej heller inte om att hoppa så värst mycket, han ville bara ha honom att rida på när han skulle ner till byn och så där.

Jonatan och Skorpan red ut i skogarna precis som Jonatan hade sagt att de skulle göra, och gjorde sej lägereldar än här och än där och var borta i dagar och nätter och badade och dök i sjöarna, men de kom alltid hem till Mattias igen.

I Nangilimas skogar fanns det inga vargar men det fanns vildhundar. En kväll när Jonatan och Skorpan hade lagt sej vid sin lägereld, kom det en vildhund tassande fram till dem. Först tordes han inte komma nära, men till sist la han sej ner bredvid Skorpan, och när Skorpan klappade honom, så viftade han på svansen. För han var en vildhund som ville komma till människorna. Och han blev Skorpans hund och fick namnet Mecke. När Skorpan och Jonatan var ute och red, sprang han alltid bredvid, han ville vara med Skorpan hela tiden.

Nej, Tengil och Katla kom inte till Nangilima. Tengil kom till en plats som hette Lokrume. Jag tror inte han fick det sa dåligt där, men aldrig mer kunde han plåga och förtrycka några människor. Jossi kom också till Lokrume och när Tengil och han möttes, stod de stilla och bara glodde på varann, sen vände de hastigt och gick åt var sitt håll. Vart Katla och Karm tog vägen är det ingen som vet. Skorpan frågade Jonatan, och Jonatan sa: "Kanske de kom till Sorokaste." Men han berättade inget om Sorokaste, så varken jag eller Skorpan vet vad det är för en plats.

Jonatans och Skorpans mamma kom först till Nangijala. Där tog Sofia hand om henne, hon fick bo i Tulipagården. Och så småningom kom både mamman och Sofia till Nangilima och de bodde i ett trevligt hus tillsammans nära Apelgården. Jonatan och Skorpan hälsade på dem där varenda dag - det var som att ha två mammor ungefär, även fast pojkarna inte bodde hos dem.

Ja, nu vet ni på ett ungefär hur det gick.

Tack för att ni skrev till mej.

Hej, hej!

Astrid Lindgren"

Som ett 2-bitarspussel så hör vi ihop. Olika, men passar ihop och tillsammans bildar vi en enhet. Enligt holismen är helheten större än summan av delarna.

Så är det också med oss – vi är större tillsammans än var och en för sig!

Du fattas mig ibland - eller kanske ganska ofta?!

Det är som att sakna en kroppsdel.....man klarar sig med EN hand, men det skulle vara bättre att ha TVÅ.

Och upplevelsen jag har är som att ha övergivit en sårad vapenbroder ensam kvar i fiendeland.....

...men ändå måste livet gå vidare utan dig. Jag tänker ibland att det hade varit lättare att acceptera förlusten om vi var separerade av döden och inte av demoner, men det är ingenting man får välja själv. Kanske var det just det här vi båda behövde lära oss i det här livet, så att vi kan leva lite helare i nästa liv?

Kanske ses vi då igen?

Vet du vad som händer i slutet av Eternal Sunshine of the Spotless Mind? Trots att dom båda två fått sina minnen av varandra raderade ur sina hjärnor, så väljer dom ändå varandra när dom åter råkar träffas. Man kan radera ett minne ur hjärnan, men man kan aldrig lura sitt hjärta. Hjärtat vet vad det vet och glömmer aldrig den kärlek som växer där, den går inte att utrota hur mycket man än försöker! Tro mig - jag har försökt.

Nu är jag äntligen redo - redo att släppa taget om smärtan och sorgen som bott i mitt hjärta alldeles för länge. Jag har varit ledsen, jag har varit arg och undrat varför du inte bara kan skärpa till dig, men ofta har jag också tänkt på dig med glädje över dom fina stunder vi haft tillsammans.

Nu är det dags för ett nytt kapitel och glädje i mitt liv igen! Jag hade önskat att du var med i det kapitlet, men verkligheten ser annorlunda ut och det enda jag kan göra är att acceptera att situationen är som den är.
   

Kram och hejdå, vi kanske ses i Nangilima?

PS! Jag kommer fortsätta att sjunga för dig, så om du lyssnar noga så kommer du höra det…..

Laleh, ”Snö”; (https://youtu.be/Oq6vvD6o-Es):

Läs om studien där man raderade minnen ur hjärnan i verkligheten:

Medvetet manipulerade minnen - verklighetens Eternal Sunshine of the Spotless Mind

#saknadpusselbit #helhetenärstörreänsummanavdelarna