Jag kollade just på en dokumentär om Viktor Jinnevång som förra året fick för sig att pilgrimsvandra till Spanien, men inte bara den ”vanliga sträckan” från Södra Frankrike och till Finisterra i Spanien. Istället vandrade han hela vägen från Norrköping och till Finisterra vid spanska Atlantkusten. Det var en vandring på hela 365 mil och som tog 143 dagar att genomföra och han började 29:e april och kom i mål 18:e september. Det kan man kalla vandring!

Viktor vid Vättern, i början på sin långa vandring.

Under resan fick han gott om tid att fundera över sitt tidigare liv som kantats av droger och kriminalitet och en anledning till att han fick för sig att gå så här långt var att han kände att han ville bevisa för sig själv att han kunde bestämma sig för en plan och sedan fullfölja den.

Jag känner igen mig i hans beskrivning av den märkliga känslan som infinner sig i slutet av en lång vandring. Å ena sidan är man glad att nå målet, å andra sidan känns det lite tomt och man inser att man kommer sakna det enkla livet och känslan av frihet som man levt med när varje dag har varit som ett oskrivet blad. Vad ska jag göra nu då? Åka hem och leva Svensson-liv igen? Det uppstår lätt abstinensbesvär efteråt, då man längtar tillbaka till det fria livet. Livet är så okomplicerat under vandringen och dom få beslut man måste ta är att sätta en fot framför den andra, bestämma sig för hur långt man orkar gå den dagen och lite då och då känna efter om man är hungrig eller törstig. Med ögon som är som ett litet barns, tittar man förundrat på landskapet runt omkring sig och insuper atmosfären - man är så full av nya intryck.

Jag hade tyckt att det hade varit spännande att få höra om han tyckte att den långa vandringen hade förändrat honom på något sätt och i så fall hur, men tyvärr saknades den knorren. Det är mycket vanligt att människor känner att dom förändras när dom får så mycket tid över till att reflektera över sig själva och sina liv och tidigare upplevelser. Dessutom så växer man otroligt mycket både i självkänsla och självförtroende, för man inser vilken enorm kapacitet man har – en kapacitet som man inte fullt ut utnyttjat tidigare.

Se dokumentären på Svt:
5 miljoner steg

#elcamino #365milsvandring