Du som är 55+ kanske kommer ihåg en gammal TV-serie från 1974, Huset Silfvercronas gåta. Det var en väldigt spännande historia som var inspirerad av Edith Nesbits ungdomsbok Huset Ardens gåta. Jag blev väldigt fascinerad av den då jag såg den som barn.

Två kusiner, Lisa och Lasse, befinner sig tillfälligt på slottet Silfvercrona där dom får höra en legend om en skatt som gömdes undan för väldigt länge sedan. Av en slump hittar dom ett mystiskt rum med klockor som går baklänges och där finns också en magisk spegel som är en portal in till svunna tider. När dom går igenom den hamnar dom på samma plats, men vid olika tidsepoker i historien och dom kan följa vad som har hänt under tidens gång och se hur folk har det då.

Det visar sig också att Tant Hedvig som bor på slottet och som tar hand om det, också finns där i dåtiden. Första gången dom går igenom spegeln så hamnar dom på mitten av 1400-talet då bönderna gör uppror mot slottsherren och det är då skatten göms undan för första gången.

Lisa hittar det mystiska klockrummet och följer efter en svart katt in genom spegeln och kommer ut år 1436.

Hon blir upptäckt men lyckas smita iväg.

I köket träffar hon Tant Hedvig som inte alls är förvånad att se henne. Hon visste att Lisa skulle komma och ger henne en nyckel och hon blir tillsagd att släppa in ledaren för bondeupproret då han kommer.

Hon får också veta att Lasse blivit tillfångatagen och nu sitter i en fängelsehåla nere i källaren så hon tar sig dit, lurar bort vakten och släpper ut Lasse. Nyckeln lämnar hon över till hans medfånge som också väntar på upprorsmännen. Han får släppa in dom.

Tillsammans skyndar dom sig att lämna den här farliga tiden genom den magiska spegeln.

Dom två kusinerna spelades av Birgitta Sundberg och Per Dyme och Tant Hedvig av Meta Velander. Serien spelades bland annat in på Glimmingehus, Gripsholm, Tidö, Skokloster och Penningby slott.

Det var verkligen kul att se den här retroTV-serien!!!

#husetsilfvercronasgåta #retrotv

För några dagar sedan fick jag en syn när jag mediterade. Det brukar inte ske särskilt ofta, bara några få gånger om året. Budskap kommer oftast till mig som en förnimmelse eller känsla eller också så ser eller hör jag något som sticker ut på ett sätt som att det har något att berätta för mig, men den här dagen var det alltså en syn. 

Jag såg en hund som gick fot med sin husse eller matte, men utan att vara kopplad. Hunden hade fullt fokus på vart ledaren ville att dom skulle gå. Jag undrade först vad detta kunde betyda, för jag är ingen hundmänniska och brukar sällan fundera på något sådant. Men efter en stund så trillade polletten ner ”Jaha, var det DET som synen handlade om!”.

Det slog mig att några dagar tidigare så hade jag sett en video på en annan blogg där en matte busar lite med sin hund uppe i en säng. Hon berättade att det inte bara handlade om lek utan att hon väldigt medvetet jobbade på att bygga tillit mellan sig och hunden och ville få honom att bli följsam och fokuserad på dom signaler hon sände ut till honom och på att förbättra hans självförtroende. Den här videon slog an någonting hos mig, men jag visste inte riktigt vad det var.

Senare insåg jag att det här är också det Gud och jag just nu jobbar på i vår relation. Det där med tillit tror jag vi till största delen klarade av under pilgrimsvandringen i Spanien förra hösten. Jag vet att han känner mig och mina behov bättre än vad jag själv gör och jag litar på att han vill mitt allra bästa. Men just nu är jag väldigt fokuserad på att försöka uppfatta signalerna om vart jag ska gå och vad som ska hända härnäst i mitt liv. Jag vet att jag fortare kommer till det som är bra för mig om jag inte försöker kontrollera så mycket själv, utan bara har tillit och följer med vart än det för mig.

Ungefär så här som Gud och jag också går igenom det jag behöver lära mig, vi leker följa John-leken.

Jag förstår att det här låter jättekonstigt för alla som aldrig haft några andliga upplevelser, medan andra troende förmodligen har lättare att förstå vad jag menar – att man går dit man blir sänd. Carl Gustav Jung, psykoanalytikern, beskrev också den här fasen i individuationsprocessen – som en period i livet när framtiden inte kan eller bör planeras – då man måste vara beredd i varje stund att omvärdera vart man är på väg och kanske ändra riktning.

Det här har jag redan upplevt en gång tidigare år 2018. Saker jag bestämt mig för att genomföra kändes plötsligt väldigt fel eller så gick dom inte att genomföra, det blev oförklarligen uppskjutet eller inställt. Den gången blev jag först väldigt frustrerad och besviken, men senare så accepterade jag att hindren nog uppkommit för mitt eget bästa för att det fanns en väg som nog passade mig bättre. En kort tid efter att jag hade accepterat min väntan så öppnades plötsligt en ny dörr för mig och den ledde precis dit jag behövde gå just då.

Efter den upplevelsen tänker jag annorlunda då hinder uppstår, tänker att dom bara är till för att få mig att inte bara tuffa på som ett tåg på en räls, utan istället vara lyhörd för att kunna upptäcka nya dörrar som öppnas för mig. Den attityden har hjälpt mig oerhört mycket under Coronan. Jag har tänkt ”Oj, nu stängdes den dörren. Få se nu vilka dörrar som fortfarande är öppna och intressanta att utforska?”.

Ett annat budskap som har kommit till mig många gånger under den senaste månaden är att jag ska tillåta mig själv att vara mer lekfull, göra saker bara för att det är kul – inte för att det är något jag BORDE göra. För mig som har varit vuxen sedan jag var typ 11 år (omständigheterna krävde då att jag snabbt behövde bli vuxen och ta hand om mina egna behov), så är det alldeles säkert sunt och bra att tillåta mig mer lekfullhet i livet och jag känner också lust till det! Nu återstår det att se vad livet vill med mig härnäst!

Det här får mig att tänka på en av Heliga Birgittas pilgrimsböner, här en kort bit av den:

”Herre, visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den.”

Taizé New Songs 2020 (Acoustic), "Herre, visa mig vägen"; (https://youtu.be/k47fQ2CNqQU):

#tillit #samspel #följsamhet