Sedan eftermiddagens besked om att Sven Wollter har lämnat jordelivet, så satt jag ikväll och kollade på en dokumentär om hans 65 år på den svenska scenen. Alla vi gamlingar tänker nog på honom som Raskens, om soldaten som sedan blev torpare eller kanske som en polisinspektör i en av Widerbergfilmerna, men han var så mycket mer.

När han första gången fick följa med sin pappa till Stadsteatern vid fem års ålder, så blev han helt såld på den spännande världen med en gång. Eller som han själv uttryckte det – det var inte han som valde teatern utan teatern valde honom. Utan att alls ha någon erfarenhet av skåderspeleri så kom han in på elevskolan i Göteborg, men efter utbildningen var det svårt att få jobb och då försörjde han sig istället med ett jobb nere i hamnen.

Sån tur var bestämde han sig för att kämpa för att komma tillbaka till teaterlivet igen och lyckades med det. Efter det jobbade han på ett otal teatrar under dom följande åren och teaterlivet på den tiden var mycket politisk och handlade mycket om solidaritet. (Ja, man undrar ju vart det ordet har tagit vägen nu för tiden?)

Sedan halkade han in i filmbranschen på ett bananskal och plötsligt visste alla svenskar vem han var. Han strävade aldrig efter att bli filmskådis eller kändis, det bara blev så ändå. En av dom största höjdpunkterna i hans karriär tyckte han var Tältprojektet 1977. Det var en dramatisering av Arbetarrörelsens historia och den kraften och glöden han kände tillsammans med dom andra där gjorde ett så stort intryck på Sven att han förblev KPML-r trogen i hela sitt liv, medan många av hans samtida medmänniskor glömde bort innebörden av ordet solidaritet vartefter deras egna plånböcker blev tjockare.

Han berättade också om när tältprojektet kom till Stockholm. Natten efter att dom satte upp tältet så blev det ett fruktansvärt väder, tältet hade rasat och gått sönder lite här och där och skådespelarna var förtvivlade och undrade hur dom nu skulle kunna genomföra sina föreställningar. Men när stockholmarna fick reda på vad som hänt så strömmade människor till platsen för att hjälpa till med att laga och få upp tältet igen och föreställningarna kunde sedan spelas som tänkt. Han tyckte att det var ett riktigt under att allt fixade sig så bra till slut!

Tältprojektet, ”Vi äro tusenden (Live)”; (https://youtu.be/j5O7fTKIrp8):

Våren 2014 gjorde han ett kortare gästspel på Norrköpings Stadsteater som Swedenhielm och då fick vi också se vad solidaritet innebar för honom. Jag kommer ihåg att han då organiserade en kabaret till förmån för stadens uteliggare. För honom handlade det inte bara om att samla ihop pengar, utan att det var minst lika viktigt att få folk att uppmärksamma problemet och att fundera på vad man göra åt det.

En av hans senaste filmer som jag tycker väldigt mycket om är ”Våga älska” där han spelar mot fantastiska Ghita Nörby. Dom spelar två vilsna gamlingar som hittar fram till varandra på ålderdomshemmet och där det utvecklas en väldigt fin relation med mycket kärlek och ömhet mellan dom. Man får också se hur dom anhöriga reagerar, att bli kär på seniorboendet anses tydligen inte helt anständigt?

Det fanns många kvinnor och barn i Sven Wollters liv. Han hann med tre fruar, två sambos och fick fem barn. Han verkar ha ett stort hjärta, men han berättar också att svårigheterna att tygla sin sexuella lust ibland ställt till det för honom i relationer. Han har också upplevt hur det är att mista nära och kära, då han förlorat en dotter som dog av anorexi och hans sambo, Viveka Seldahl, som dog ganska plötsligt i en cancersjukdom.

Sven Wollter skrev för några år sedan en bok som heter Hon, han och döden. Den handlar om kärleken och närheten till döden. Så här formulerade sig Sven om sina tankar:

”Kärlek och gemenskap kan pågå ända till det sista andetaget. Håll min hand! Så länge det är någon som vill hålla min hand, då kan jag dö. Jag vill bli sedd! Kärleken, erotiken, sensualismen är inte åldersbunden. Det är vad jag tror på.”

Kära Sven!

Jag tror att jag pratar för många när jag säger att du är både sedd och älskad av så många människor, så det kan du aldrig tro! Vi var inte där och höll din hand när du dog, men i våra tankar gör vi det nu!

Se dokumentären om Sven Wollter på SvtPlay:
Sven Wollter 65 år på scenen

#svenwollter #hållminhand

Igår när jag letade efter låtar som Lena Nyman sjungit in råkade jag snubbla över en låt med en text som genast väckte min nyfikenhet. Wow, vem uttrycker sig så här med en sådan stark och självklar integritet och klarhet om den anpassning som någon försökte tvinga på henne och som denne någon bara kunde glömma? Det här var helt klart en kvinna som inte skulle låta någon annan få bestämma vem hon skulle få vara.

 Vem är denna spännande person?    
   

En googling berättade för mig att texten var skriven av Edith Södergran, en person vars namn jag hört en massa gånger men utan att alls ha lyckats snappa upp vad hon var för en person, när hon levde eller vad hon skrivit. På svenskan i skolan pratades det mest bara om en massa gubbar: Strindberg, Ferlin, Fröding, Engström, Moberg och så vidare. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är männen som haft alla viktiga positioner i samhället och därmed också dom som bestämt hur historiebeskrivningen ska se ut och vad eftervärlden ska få veta.

”Jag skapar inte poesi, jag skapar mig själv
för mina dikter är en del av mig”

Edith Södergran

Här följer två videor där det berättas om Edith Södergrans liv och hennes texter:

Ur Play, ” Edith Södergran förklarad | SVENSKA | Gymnasienivå” (9 min); (https://youtu.be/4bfMMDEVuWg):

Ebba-Witt Brattström, ”Om Edith Södergran” (10 min); (https://youtu.be/fWklUduNaYQ):

Läs mer om Edith på Wikipedia:
Edith Södergran

Så här inleder Edith sin diktsamling Septemberlyran, utgiven 1918:

”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

#edithsödergran #dennyakvinnan

Dom flesta republikanska senatorer i USA ligger lågt just nu och säger inte så mycket om den nuvarande situationen. Några få modiga har vågat gratulera Joe Biden till hans nya ämbete medan gruppledaren för republikanerna i senaten, Mitch McConnell, nu går ut och försvarar Trumps rätt att få anklagelserna om fusk utredda och att vem som ska ha presidentposten inte är klart förrän det är utrett.

Mitch McConnell, gruppledare för republikanerna i senaten uttalar nu sitt stöd för Trump som fortfarande vägrar att erkänna sig besegrad i det amerikanska presidentvalet.

Trump själv sitter inte sysslolös utan han har via twitter meddelat att han ger försvarsministern Mark Esper  sparken med omedelbar verkan. Detta sker troligtvis eftersom han är missnöjd med Esper som i somras gick emot Trumps vilja att sätta in försvaret mot demonstrerande människor under sommarens oroligheter och upplopp.

Mark Esper, sparkad som försvarsminister två månader innan hans uppdrag ändå skulle ta slut.

Ny försvarsminister blir Christopher Miller, för nuvarande chef för USA:s antiterrorist-center. Vad som är syftet med bytet av försvarsminister är oklart. Det kan handla om att visa att det fortfarande han som har makten, men det skulle också kunna vara att han vill sätta in armén mot demonstrerande medborgare.

Jag hoppas att Christopher Miller är en person som har tillräckligt med civilkurage och förstånd att motstå eventuella order från Trump att sätta in armén mot sina egna medborgare!