Den här filmen dök upp i mitt YT-flöde för några dagar sedan. Det är Björn Natthiko Lindeblads livsberättelse om hur han i början av sitt liv planerade för att gå i sin pappas fotspår: jobba på en högt uppsatt position i affärslivet, spela golf och göra annat som gör livet häftigt. Sedan kände han att det inte alls gjorde honom lycklig, det fattades något viktigt. Han skaffade en bok om Zen-buddism och meditation och det ledde honom senare till ett liv som buddistmunk i 16 år.

Väl tillbaka i Sverige igen kände han sig väldigt vilsen och deprimerad och hade svårt att hitta sin plats. Hur överlever man egentligen i ett land där det mesta handlar om pengar, materiella grejor och att ha en fin fasad att visa upp för andra? Sedan några år tillbaka kämpar han med sin sjukdom ALS. I och med det, blir det ännu viktigare att leva här och nu och att inte fokusera alltför mycket på vad som ligger framför.

I slutet av filmen ger han oss ett gott råd:

Det finns så många föreställningar om vad ett framgångsrikt och lyckligt liv är, men det enda vi behöver fundera över är vad det är som får oss att må bra och känna meningsfullhet och så försöka göra mer av det. Det kommer att vara olika för alla människor, det finns inget färdigt recept som fungerar för alla.

Frida Källman, ”Vem kunde ha trott? En film om Björn Natthiko Lindeblad” (1 tim 8 min); (https://youtu.be/txanaN2tsuM):

# björnnatthikolindeblad

Igår såg jag det här fina elskåpet på min promenad. Det finns mycket fula saker i vår miljö, men tänk så mycket finare och roligare dom kan bli med enkla medel!

Häromdagen hörde jag att plastpåseskatten endast drar in en bråkdel av vad som förväntats till statskassan. Jag måste ha missförstått någonting, jag hade inbillat mig att syftet med skatten var att minska förbrukningen av plastpåsar som används i Sverige, inte att dra in pengar till statskassan och då borde det väl vara en god nyhet?

För min egen del har skatten inte haft så stor inverkan. Jag tillhör dom som redan innan tagit med mig begagnade påsar till affären och använt dom gång på gång tills dom antingen går sönder eller blir smutsiga. Jag köper alltid mina plastpåsar på Netto eller Lidl, där påsarna är av tjock plast som håller länge. Det jag ser att jag förbrukar mindre av nu är dom små fruktpåsarna. Först tog jag papperspåsar till frukten istället, men hela köket översvämmades snabbt av papperspåsar som var svåra att återanvända till något vettigt. Sedan hittade jag nylonpåsar i affären och nu använder jag nästan bara dom.

Papperskassar kan tyckas som en bra idé, men om man liksom jag alltid cyklar eller går till mataffären så är dom inte ett alternativ. Dom är alltför klumpiga för att få ner i cykelkorgen och sätter man den på pakethållaren så trillar den lätt av, medan en plastpåse kan knytas fast. Bor man i regniga Sverige så får man också räkna med att kassen går sönder innan man hinner hem med matvarorna. Alltså fungerar papperskassar endast om man bara ska bära påsarna till bilen som står precis utanför affären. Inte så miljövänligt alltså!

Där jag tycker det fungerar bra är i klädaffären, för köper man bara en jumper eller ett par strumpor så kan man ju ofta stoppa ner dom i sin väska istället för i en påse. Även det var något jag gjorde redan innan plastskatten, men kanske är det fler som tackar nej till den påsen nu?

Det jag undrar är ju om det verkligen stämmer att det används färre plastpåsar nu? Affärerna rapporterar att dom säljer färre påsar i kassan, men att försäljningen istället har ökat av påsar på rulle som inte har någon plastskatt på sig – folk behöver ju fortfarande påsar att slänga skräp i. Jag vill ändå tro att användningen av plast sjunkit en del jämfört med tidigare och jag är särskilt positiv till att affärerna nu erbjuder fler alternativa påsar och kassar som kan användas många gånger. Själv köpte jag en påse i något slags stadigt wettexmaterial härom veckan. Den verkar väldigt hållbar och bekväm att bära varorna i utan att den skär in i händerna. Om jag ser dom igen i någon affär ska jag nog passa på att köpa några fler sådana!

Min nya braiga matpåse.

Idag har jag varit på ytterligare ett möte på Livsstegen och temat idag var gottgörelse.

Hur kan man gottgöra människor som man gjort illa i sitt liv och hur kan man förlåta någon som gjort en illa? En sak vi ofta glömmer är också att vi även behöver förlåta oss själva för saker vi gjort mot andra eller mot oss själva.

Jag tänkte också visa er hur vackert det är på Prosten Pihls gård i Nyköping där gruppen träffas. Det var precis på väg att mörkna när vi kom.



Här är Alla Helgona kyrka, en gammal, vacker kyrka från 1200-talet.

I den här byggnaden tror jag vaktmästaren bor.

Där borta i bakgrunden ser ni Östra Klockstapeln.

Och här är huvudbyggnaden i Prosten Pihls gård. Där har svenska kyrkan café, bibliotek och butik och där hålls också en del kurser. Gården byggdes år 1726, så den har några år på nacken.

Hela Nyköping är väldigt vacker, större delen av centrum består av hus i gammal mysig stil som ligger runt en å som sakta flyter fram. Sedan finns också slottet Nyköpings Hus och en trevlig hamn.

Idag har jag gått den sista etappen som jag hade kvar på Klosterleden från Kvarsebo i öster till Vadstena i västra delen av Östergötland. Det känns bra att jag slutfört det jag hade tänkt mig innan höst- och vintermörkret faller på och gör det svårt med längre vandringsdagar. Min vandring idag var lite bakofram eftersom jag gick i riktning mot Kvarsebo istället för mot Vadstena som ju borde vara målet och jag vandrade från mitt hem i norra delen av Norrköping och ut till Åby. Jag valde att inte gå exakt den vägen som Klosterleden egentligen går för den är så väldigt tråkig och går utmed E4:an och en större riksväg och genom ett område med många varuhus. Istället hittade jag på min egen variant som var lite längre, men betydligt trevligare.

Vandringen börjar utefter några mindre villagator.

Här finns en labyrint. Jag tänker att det är som livet - man måste hitta rätt väg och det är lätt att gå fel ibland!

Så går jag förbi ett litet förortscentrum, där jag brukar handla ibland.

Jag kommer fram till Östra Eneby kyrka. Om man frågar mig så är det här Norrköpings vackraste kyrka! Den är ganska liten och känns väldigt ombonad. Den är också väldigt gammal, dom äldsta delarna är från 1100-talet.

I Sverige är kyrkor nästan alltid stängda och låsta om det inte råkar vara söndag förmiddag, men idag visar det sig att det är öppet här och den första jag springer på när jag kommer in är en gammal klasskamrat som arbetar som präst här. Jag träffade henne förra sommaren på en begravning för min svägerskas mamma, innan det hade vi inte setts på mer än trettio år. Så kul, det känns som om det var meningen att jag skulle råka öppna dörren här just när hon var här!

Anledningen till att det är öppet idag är att det straxt ska bli ett dop här och när jag kommer in (och försöker smyga runt) så håller en kvinna och kantorn på att träna på en sång som ska framföras vid dopet.

Jag tänder ljus och tänker att det bör vara tre med tanke på treenigheten.

Sedan fortsätter min vandring ut ur Norrköping. Jag passerar en massa hus och ett koloniområde.

Här tar stan slut och därefter får jag följa den stora landsvägen några kilometer.

Här bildar träden nästan en portal in till gården.

Vilka härliga färger det börjar bli på träden nu!

Jag är på väg bort mot den där förkastningen, men först måste jag gå lite åt fel håll innan jag kan vika av däråt.

Några hästar längs vägen vill gärna prata med mig!

Där på himlen är ett flygplan på väg någonstans! Jag tänker på hur jag förr alltid väntade på helgen, semestern eller någon storhelg och vad jag ville göra då. Nu för tiden är jag oftast nöjd med var jag är, har inte samma behov av att rymma från min vardag.

Är det inte sjukt att dom flesta av oss lever så stressiga liv att vi känner att vi måste rymma ifrån vardagen då och då för att orka fungera vidare? Om vi istället konsumerar mindre onödiga prylar så behöver vi inte jobba lika många timmar och får mer tid över för att göra det som får oss att må bra! Det är inte så att jag aldrig mer kommer vilja resa bort, men det behöver inte ske så ofta och när det väl sker vill jag gärna stanna borta en längre tid, så som jag gjorde när jag vandrade i Spanien. Slowresande är ofta väldigt mycket billigare och mindre miljöskadligt än korta snabba resor! Hellre en lång resa var 3:e år än tre korta resor per år med lågprisflyget.

Därborta ser jag Kvillinge kyrka dit jag ska komma senare under eftermiddagen.

Jag passerar förbi den här fina björkhagen. Här brukar det gå djur på bete och på vårarna är backen helt vit av vitsippor. Det brukar vara så vackert!

Sedan går jag förbi ett ställe där det alltid står en massa bilar, många av dom rena vraken. En del växer det till och med mossa på!

Jag går förbi en tät granskog med mjuk grön mossa under.

Här pågår visst älgjakten? Tur att jag snart ska gå åt ett annat håll!

Här behöver jag korsa en stor väg. Så skönt att det finns en vägtunnel under, så att jag tryggt kan passera!

Vid plantskolan ska jag ta in på en liten grusväg genom en liten by.

Det var länge sedan jag gick här och nu har det växt upp en hel del nya hus här.

Men kvar finns också dom gamla.

Här står en bänk. Så bra för jag börjar bli sugen på lite fika! Det blir ett päron, några kex och lite dricka.

Mitt i en krök kommer jag ut på en lite större väg som går bort mot Kvillinge kyrka och Åby som är dagens slutdestination. Förut har jag alltså gått mot nordväst, men nu byter jag riktning och går istället österut.

Det finns en del gamla fina torp här.

Den här ugglan skulle min dotter gilla!

Vilken fantastisk fin röd färg vildvinet har!

Det här är en väg av den gamla sorten - kurvig.

Det finns ett naturreservat här som kallas Kvillingeförkastningen. Jag ser ytterligare några vandrare på vägen. Dom är nog på väg upp på berget?

Uppe på berget ligger det tre fornborgar: Torsklint, Skärlötaborgen och Moteklint. Dom flesta som går upp här gör det nog för att det är milsvid utsikt därifrån. Det var länge sedan jag var där, men det får bli en annan dag.

Trevlig trädgårdsutsmyckning!

Det här huset har en väldigt speciell stil, inte så vackert kanske men väldigt eget.

Här ligger Lida gård, som numer är ett behandlingshem för drogberoende personer.

Jag går förbi ytterligare ett hus med en massa bilar, men här är det riktigt gamla bilar! Det finns flera stora verkstäder, så här bor nog en stor veteranbilsfanatiker?

En gammal bensinpump har dom också!

Nu är det dags för middag! Jag hade tänkt ta den på kyrkogården som ligger straxt brevid, men det verkar blåsa rätt mycket där så det får bli här i skogskanten istället.

Jag får påhälsning av en höstpigg nyckelpiga.

Och så hittar jag ekollon.

Där framme är nu Kvillinge kyrka, också det är en fin kyrka men den är som väntat låst.

Kyrkporten är lite ovanlig, den sitter väldigt långt in.

Jag ser en väldigt höstfin grav, mycket blommor, hjärtan, änglar och pumpor. Ljungen är planterad i form av ett hjärta. Så sorgligt, den här kvinnan blev bara 61 år gammal!

Minneslunden och en gammal fin byggnad i bakgrunden.

Sedan passerar jag Kvillinge kyrkby.

Därefter följer samhället Jursla och nu är det inte så lång bit kvar att gå!

Jag passerar Åby ridklubb.

Och sedan en gångtunnel igen för att korsa Katrineholmsvägen.

Sedan måste jag också korsa Pjältån. När jag kör bil över den bron så har jag aldrig uppfattat att det är en så gammal och vacker stenbro längst ner. När man är ute och vandrar ser man så mycket detaljer som man inte hinner uppfatta när man svischar förbi i en bil!

Jag börjar närma mig Åby centrum och här ligger gamla byggnader vägg i vägg med nybyggda.

Här ligger en stor sportarena precis brevid det gamla huset.

Jag går över tågrälsen......

.......och därefter kommer jag ner till Åby centrum där jag avlutade en vandringsetapp förra veckan. Jag missade precis bussen, men det gör inget för jag använder tiden till att gå in i affären och köpa mig en kanelbulle.

Tänk att jag nu har gått hela Klosterleden, från Kvarsebo ute vid Östersjön till Vadstena i mitten på Sverige. Jag googlar längden och ser att det är något mer än 24 mil. Inte så långt kanske om jag jämför med El camino frances de Compostela som är 80 mil, men ändå! Jag har gått över halva Sveriges bredd! Det ska jag fira med en varm god kopp kaffe och en kanelbulle då jag kommer hem!

Vad skiljer då pilgrimsvandring i Sverige mot i Spanien?

Jo, man träffar inga andra pilgrimsvandrare och jag tror att det framför allt beror på brist på information. För ett och ett halvt år sedan hörde jag talas om Pilgrimscentrum i Vadstena. I våras när jag kände mig rastlös så kollade jag på deras hemsida och förväntade mig bara att hitta kortare leder i Vadstena- och Ombergstrakten. Därför blev jag väldigt förvånad när jag upptäckte att det finns en vandringsled som går rakt genom hela länet. Varför hör man aldrig talas om det? Pilgrimsvandring är så stort nere på kontinenten och ändå gör vi så lite med det här!

Vill man att det ska bli riktigt bra, så behövs infrastruktur längs vägen: boende, möjlighet att köpa mat (mellan Söderköping och Linköping) och från Askeby och in till Linköping behövs en separat cykel/gångväg för som det är nu är det inte tryggt att gå på vägen med den täta trafik det är där.

Den pilgrimsvandring som är vanlig i Sverige är väldigt annorlunda mot det man gör i Spanien. Här går man några kilometer med en ryggsäck med lite matsäck för dagen tillsammans med en grupp människor som man redan känner, man reflekterar lite och tar sedan bilen hem till sin varma sköna säng och sin middag. Där vandrar man under en och en halv månad två till tre mil om dagen. Vädret kan variera från 30+ och sol till ösregn eller minusgrader och snö, allt du behöver för månader framåt måste du kånka med dig i din tunga ryggsäck. Du bor nära inpå andra pilgrimer, äter med andra pilgrimer och det går inte en dag utan att man får nya vänner från alla möjliga delar av världen och man delar sina livsberättelser. Du ställs inför allehanda problem: det finns ingen ledig säng, du kommer inte åt kontanter och har varken pengar till mat eller logi, skoskav, stukade ben, du går vilse och så vidare. Då uppstår en helt otrolig solidaritet mellan människor! Är någon i någon slags nöd så hjälper man till så gott man kan. Man lär sig att ge hjälp, att ta emot hjälp och man får en tillit till att det alltid kommer finnas någon som bryr sig och hjälper för alla sitter vi i samma båt!

Det skulle vara så roligt om pilgrimsvandring kunde bli en stor grej också i Sverige med tusentals traskande människor varje sommar och intressanta samtal på härbärgen eller över en delad pilgrimsmåltid!

#klosterleden

Jag blev nyfiken att se ett program som dök upp på SvtPlay. I den får man höra Claes Elfsberg som berättar om hur sorgen drabbade honom, när hans dotter dog för något år sedan. Han träffar också andra som mist ett barn och psykologer, terapeuter och präster som träffar sörjande människor i sitt jobb.

Claes vid trädet som han och hans fru planterat som minne av deras dotter.

Jag tror den här typen av program är väldigt nyttiga att se. Även om man aldrig riktigt kan förstå hur det är om man inte varit med om det själv, så får man ändå lite inblick i hur det kan vara när det ofattbara händer. Jag tror det kan göra det lättare för oss att förstå människor som blivit drabbade och att det också kan förbereda oss på sådant som faktiskt kan hända även oss.

Jag har själv tänkt många gånger att bland det värsta jag kan tänka mig i mitt eget liv, vore om någon av mina barn eller mitt barnbarn plötsligt skulle dö. Det känns så fel, det är inte så vi förväntar oss att livet ska bli – våra barn ska inte dö före oss. Men sanningen är ju att det har vi ingen kontroll över, det kan hända och i så fall måste man lära sig att acceptera och leva med förlusten.

Se programmet på SvtPlay:
Sorgen och jag, Avsnitt 1

Idag har jag lagat något som jag kallar Färnebokäk, efter folkhögskolan där jag första gången åt den här rätten som är lite indien-inspirerad fast med svenska råvaror. Nu på hösten brukar det vara billigt med morötter och vitkål, så varför inte göra den nu? Med tiden har grytan fått mycket mer kryddor i sig än vad den hade när jag åt den första gången, men varje person kan väl krydda efter eget tycke och smak?

Min syster tycker det här är väldigt gott och brukar tjata om att hon skulle vilja att jag skriver ner receptet åt henne, själv tycker jag det är så enkelt att man inte behöver något recept. Men här kära syster och alla andra hungriga, kommer receptet på denna högst komplicerade maträtt:

Här är vad man behöver: Några morötter, ett vitkålshuvud, 1-2 bananer, kokosflingor, rapsolja och så curry och salt för kryddningen.

Skiva och fräs morötterna i olja. Krydda sedan med curry och salt. Lägg dom sedan åt sidan.

Strimla vitkålen. Jag använde ungefär halva vitkålshuvudet.

Fräs vitkålen och krydda den. Lägg sedan tillbaka morötterna i grytan och blanda ihop det. Häll på ca 1 dl vatten och låt det puttra ett tag tills morötterna känns lagom mjuka. Det kan vara lite tuggmotstånd tycker jag.

När morötterna är lagom mjuka tillsätter man skivad banan och kokosflingor. Jag använde ca 1/3 av påsen med kokosflingorna. Det får puttra en kort stund tills bananerna blivit lite mjuka och goda. Smaka av och kolla om det eventuellt behövs lite mer kryddor.

Servera med ris och lite yoghurt som sås. Vill man så går det säkert bra att ersätta riset med couscous, bulgur, pasta eller potatis.

Smaklig måltid!

För några veckor sedan fick jag den här bilden av Ken från Texas. Vi hade som vanligt sprungit på varandra på vägen vid ett café straxt utanför den stora staden Logrono. Där fanns ett vackert naturreservat med en sjö och skog, det var väldigt grönt och härligt där. Jag hade för första gången börjat min vandring medan det fortfarande var mörkt, för det skulle bli över 30 grader i skuggan den dagen och jag ville komma fram i skaplig tid då det blir som varmast mellan klockan 13 och 16 på dagen.

Två veckor senare hade jag just lämnat storstaden León och var på väg mot den gamla vackra staden Astorga. Hösten gjorde sig påmind även i Spanien och jag hade upptäckt att min regn- och vindjacka inte var särskilt regntät, regnade det ordentligt så blev jag rejält blöt och kall ända in på kroppen. Det var småkallt, blåsigt och regnet hängde i luften och jag hade inhandlat en rejäl regncape i León, Efter Astorga väntade dom höga galiciska bergsmassiven framför mig och jag undrade hur jag skulle klara av dom, det hade ju varit rejält tufft att ta sig över Pyrenéerna. Det visade sig vara betydligt lättare, för stigningen pågick successivt under flera dagar och jag lade mig också till med en bra strategi. Jag stannade på natthärbärgen halvvägs upp till bergspassen, så att jag sedan kunde passera toppen i utvilat tillstånd och med pigga ben nästa förmiddag. Det var en bra strategi för mig, den ska jag fortsätta att använda mig av om jag gör liknande vandringar i framtiden.

Jag tänker så ofta på Caminon och vandringen där och jag undrar om det är någon som vågat trotsa Coronan och ge sig ut och vandra där nu i år? Håller ens härbärgena öppet under dessa omständigheter?

Ringaren av Notre Dame? Nej, det var visst bara jag i min nya rejäla regncape.

Den gamla vackra romerska bron i Hospital de Órbigo.

Ibland kommer man väldigt långt med hjälp av lite jävlar-anamma och lite goda strategier! Vi förmår så mycket mer än vad vi tror!

#elcamino