Idag hade vi rätt fint väder och jag hade inga måsten eller borden att göra så då funderade jag på om jag skulle försöka mig på ytterligare en paddling eller om jag istället skulle gå ytterligare en etapp på Klosterleden. Jag bestämde mig för det senare och tog därför bussen ut till Kolmårdens station i Krokek.

Kolmårdens tåg- och bussstation i Krokek.

Även i Krokek finns omtänksamma människor som delar med sig av det dom har.

Här nere i backen har jag jobbat för sådär femton år sedan. Jag fuskade lite som springvikarie vid en gruppbostad för vuxna utvecklingsstörda personer.

Men idag ska jag inte fortsätta nerför backen utan istället gå västerut, tillbaka mot Norrköpingshållet och Åby centrum som är dagens mål.

Här en smal passage för tåget på Södra stambanan.

När jag jobbade här brukade jag ibland gå den här vägen om jag hade en delad tur med en 4-timmarsrast mitt på dagen. Då var här tät skog, men nu har dom avverkat massor och man ser ända ner till Bråviken.

Jag fotar svampar och bär och tänker att bilderna, ganska mycket liknar dom jag tog i Galicien i oktober förra året.

Min son trodde förra veckan att blåbären var slut i skogen, men det var helt fel, det är fortfarande fullt av dom. Tyvärr börjar dom nu få en blaskig smak efter dom senaste veckornas regnande.

Jag ser ett stort fågelbo i ett träd. Innan jag kom fram till det tänkte jag att det nästan liknade ett stort svart kattdjur som satt i trädet, men såvida det inte har rymt någon panter från Kolmårdens djurpark så är det nog bara ett fågelbo.

Så häftigt mycket vitmossa, det är som stora kuddar av mossa.

Ja, det var som jag misstänkte. Anledningen till dom stora avverkningarna här är att man ska bygga en massa nya villor här uppe och vill ha tomter med fin utsikt.

Efter ytterligare promenerande kommer jag fram till Kolmårdsanstalten, där man tydligen har ett snickeri.

Och så har dom en stor grönsaksodling här också.

För länge sedan var här ett sanatorium för tuberkulossjuka. Det har också varit äldreboende och vårdcentral i huset.

När jag jobbade i gruppboendet så fanns här en daglig verksamhet, jag vet inte om den finns kvar idag.

Vilket märkligt hus! Men det verkar inte användas idag? Jag pratar lite med några män som är ute och räfsar löv, jag gissar att dom är interner från anstalten, för det här är en öppen anstalt och internerna har förtroendet att också få röra sig lite i den nära miljön. Dom tyckte det var rätt skönt att vara ute och jobba idag.

Sedan kommer jag ut på en större väg och följer den en liten bit.

Här är Torssjön, sommartid kan man bada i änden på den.

En anordning för att kunna svinga sig ner i vattnet?

På väg nerför backen ser jag en räv springa över vägen, men tyvärr hann jag inte få upp kameran då jag först misstog det för att vara en katt. Sedan såg jag den brunröda pälsen och den tjocka svansen med en smal vit svanstipp.

Här är ett av Norrköpingsbornas omtyckta fik, Oskarshäll. Här är väldigt fin utsikt ut över Bråviken.

Sedan går jag en liten skogsväg uppför backen igen, för att undvika den trafikerade bilvägen. Den här alternativvägen har jag hittat på Naturkartan.

Uppe i skogen finns små söta skogstorp.

För längre sedan har tydligen Klosterleden gått här, det gör den inte nu enligt kartorna som jag laddat ner från Pilgrimscentrumet i Vadstena.

Och här går också delar av Östgötaleden samma väg.

Jag träffar en karl på cykel som jag sett lite tidigare. Det visar sig att han bor i det här huset. Gubben utanför är en uppstoppad gubbe och inte mannen jag pratade med.

Hu vilken tät skog! Jag väntar nästan på att det ska kliva ut en björn ur skogen.

Och så ser jag någon konstig spillning som jag inte vet vad den kommer ifrån för djur. Det ser ut som om den ätit mycket bär. Någon som vet?

Kanske en bjärg som emigrerat från fjällen?

Uppdatering: När jag googlar bilder så hittar jag bilder på björnspillning som liknar detta. Jag tror inte att det finns en björn så nära stan, för då hade man sannolikt hört talas om det. Rävar, mårdhundar och grävlingar gillar också blåbär, men grävlingar bajsar vanligtvis i en latringrop och inte direkt på backen, man tror inte att det finns särskilt många mårdhundar ännu i Östergötland, så det mest sannolika är nog att det är rävbajs. Det lär lukta illa, men jag luktade inte på det så jag har ingen aning om så var fallet. Det var en rejält stor hög.

Och så passerar jag ett litet sågverk, dår det luktar alldeles underbart av nysågat virke.

Sedan kommer jag ner till ett naturreservat som heter Getåravinen. Jag ser rätt mycket folk och bilar här, men går själv inte ner till bäckravinen för det är eftermiddag och inte så många timmar kvar tills det blir mörkt. Jag behöver traska på!

Här är skogen lite mörk av alla granar och otroligt grön av all stjärnmossa som växer här.

Även här ser jag en del träd som verkar vara angripna av granbarkborren.

Snart blir det dags att passera under E4:an och gå över på andra sidan.

Hm, det saknas något här? Borde det inte stå Ultreia eller något visdomsord här? Det är ju i alla fall en pilgrimsled!

Kanske jag borde smyga hit någon dag med en målarfärgsbytta och skriva lite?

Dags för vilopaus! Då ser jag dagens andra djur springa över vägen. Det är en liten mus och jag tänker på alla möss jag såg när jag gick på Mesetan förra hösten. Jag försökte locka fram den med en liten chokladbit för att kunna ta ett kort på den, men den gick inte på det tricket.

Jag ser ett jakttorn och hör lite knallar utifrån skogen. Det påminner mig om att älgjakten nog har börjat nu och att det nog är bra att hålla sig på vägen om man vill komma fram med livet i behåll.

Här någonstans var det som det smällde. Den här platsen gör inte skäl för sitt namn idag!

En man och en kvinna möter mig på sina cyklar och vinkar glatt till mig. Lite senare kommer dom tillbaka och tjoar lite till mig igen. Det kommer också ett gäng motorcyklister farande. Jag blir lite förvånad, för här är grusväg och jag trodde inte att dom brukar välja sådana vägar.

Lite härliga ormbunkar.

Så småningom börjar jag känna igen mig, jag närmar mig badplatsen uppe vid Nedre Glottern där jag varit tidigare i somras. Sedan blir bebyggelsen tätare och tätare, det finns trottoarer och vägbelysning. Det känns skönt för det håller på att mörkna och det går snabbt nu.

Långt uppe i backen har man fin utsikt över Bråviken och Bråvallaslätten nedanför.

Till slut är jag framme vid målet i Åby centrum och medan jag är inne i affären för att handla lite på hemvägen så faller mörkret, det blir helt mörkt ute och när jag kliver på bussen börjar det också att regna ute.
Vilken tur att jag klarade mig ifrån det hela dagen!

När jag kommer till stan får det bli spårvagnen sista biten hem, för jag har ingen lust att leta fram varken jacka eller regnponcho nu när jag nästan är hemma.

Här är vad jag har med mig hem idag: En fin vit sten som jag hittade under vandringen!  

På nyheterna hörde jag följande vackra ord av årets nobelpristagare i litteratur:

”Min kropp, nu när vi inte kommer att resa tillsammans
så länge till börjar jag känna en ny ömhet gentemot dig”

Louise Glück

Ja, så känner jag också ofta inför min kropp. Den har troget burit runt på mig i nästan 60 år och jag har inte alltid tagit så väl hand om den som den har förtjänat. Jag hoppas jag har blivit bättre på det under dom senaste åren, jag tycker i alla fall det. Min kropp är en otroligt trogen vän!

Blessyrer efter vurpan i Zubiri.

Ett rejält skoskav efter att ha vandrat alldeles för många mil och dagar i ett par nya kängor, som jag inte hade gått in ordentligt före vandringen.

Blödande sår på armen. Ja, jag kollade faktiskt upp det här med en doktor och det var inte hudcancer utan en uttorkad hud som var överkänslig.

Men nu har jag varit lite bättre på att ta hand om mig. Här är fötter på sommarsemester och det mådde även själen bra av!

Tack för lång och trogen tjänst, min fina kropp!