Det har varit lite diskussioner om fördelar och nackdelar med att ha en nära relation med någon som är mycket lik en själv eller mycket olika en själv. Så här tänker jag om det:

Dom mest utvecklande relationer är dom man har med människor som är ganska olika en själv. Då lär man sig att se saker ur en annan människas perspektiv, man lär sig mycket om varandra och man kan upptäcka att en annan person kan kämpa med helt andra saker än det man själv tycker är svårt. Ska man må bra i den relationen så behöver det vara en väldigt jämlik relation, där båda personerna ger och tar i samma utsträckning, där det råder respektfullhet, vänlighet, ömhet, nyfikenhet, öppenhet, ärlighet och en vilja att kommunicera om relationen– då kan det funka bra.

En relation däremot med en person som är mycket lik en själv är inte lika dynamisk, spännande och utvecklande, men ibland kan man också ha behov av att bara få vila i en relation – att det är ganska självklart att man blir förstådd eftersom man tänker på ungefär samma sätt och har ungefär samma behov.

I mitt liv har jag huvudsakligen haft många relationer där vi varit väldigt olika varandra. Jag har dessutom haft ett otryggt anknytningsmönster och när man har det dras man oftast till en partner som också har det. Det har alltså varit väldigt obalanserade relationer som inte har fungerat något vidare väl. Min sista relation var som tredje världskriget och jag känner det som om jag befunnit mig i en stenkross. Just nu tror jag att det skulle vara bra för mig att ha en relation där jag kan få vila, och bara få vara. Jag tror att just nu behöver jag lära mig att en relation ska vara lugn och harmonisk och inte full av en massa drama. Jag behöver lära mig att snabbt avlägsna mig från relationen om den utvecklas på ett dåligt sätt, istället för att känna mig ansvarig för att försöka fixa den.

En sund relation är inte som tredje världskriget, det är vad jag behöver lära mig nu!