För ett år sedan hade jag dagen innan vandrat över Pyrenéerna och var precis i början på det stora äventyret med att gå den gamla pilgrimsleden ”El Camino Frances” från södra Frankrike och till Santiago de Compostela som ligger nära Atlantkusten i västra Spanien. Det var en häftig upplevelse och när jag var där i början kändes det inte alls självklart att jag skulle klara av att gå dom 80 milen, jag tänkte att om jag lyckas ta mig till Pamplona (knappt 10 mil) så kommer jag att känna mig jättestolt och supernöjd med mig själv. Men efter Pamplona så kom jag liksom automatiskt in i min rytm och fötterna bara gick av sig själv och innan jag visste ordet av hade jag gått halvvägs och mådde superbra av traskandet.

Dagen till ära så har jag skickat en hälsning till min vän Ken i USA. Jag mötte honom första gången vid frukosten vid klostret i Roncevalles och sedan sprang vi på varandra var och varannan dag under dom första 40 milen, så vi hann bli goda vänner.

Det stora klostret i Roncevalles, där dom flesta pilgrimer sover efter att ha tagit sig över dom branta bergen i Pyrenéerna.

Byn Burguete som ligger efter några kilometrar.

Lite boskap i bergen i Navarra.

Byn Espinal.

Om du missat att läsa om vandringen och nu blivit nyfiken så börjar berättelsen här:

El Camino de Santiago

#elcaminodesantiago

 

wiolettan

21 september 2020 17:55

Ojoj, vilken vandring. Så ungerbart härligt det måste kännas att klara av en sådan strapatsrik vandring. Då måste man ha bra kondition och ork.
"Sprang på varandra de första 40 milen". Det låter det. Jag skulle inte orka gå så långt. Men, jag förstår att det är en underbar upplevelse att ha varit med om.
Vackra bilder och roligt att få se dom.
Ha det bra.
Kram!

http://wiolettan.bloggplatsen.se

Amisa

21 september 2020 20:45

Jag hade definitivt ingen bra kondition vid starten, men efter att ha överlevt att ta mig över bergen i Pyrenéerna och sedan ha börjat lägga mil efter mil bakom mig så blev den snabbt bättre och jag mådde väldigt bra av att röra mig så mycket.

Att gå pilgrimsvandringen var mer än något annat en inre resa. Jag växte jättemycket som person, började lita på min egen förmåga, att saker alltid skulle ordna sig och att det alltid skulle finnas hjälpsamma medmänniskor runt mig. Man kommer väldigt nära andra pilgrimer och delar sina livshistoria med varandra. Det var bästa terapi metoden och något jag absolut kan rekommendera människor som har något i livet som skaver!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...