Idag har kompisen och jag åkt till Stockholm för en Livsstegen-kurs vi ska delta i från fredag till lördag.



Här kommer lite bilder härfrån :

Bron över till Riksdagshuset

Gamla stan

Valven in mot Riksdagen.

En liten gata på Söderns höjder.

En bild ner mot byggarbetet vid Slussen där det pågår mycket arbete runt den nya guldbron.

Och här ligger Katarina kyrka där hela Livsstegen-rörelsen uppstod. Livsstegen är en del av Tolvstegsrörelsen, men avsedd för människor som inte lider av något allvarligare missbruk utan kämpar med sådana livsfrågor som vi alla ställs inför ibland. Den är alltså till för alla oss som har något i livet som skaver och som man gärna skulle vilja prata om. Men mer om det en annan dag.....

Spännande att få se vad som kommer att ske under dom två kommande dagarna!

Jag vill gärna skapa lite motvikt till det jag skrev om tidigare idag om gatubarn. Det finns ju också många barn som växer upp under enkla förhållanden där det inte finns några jättestora resurser att ta av, men barn som ändå har en trygg och bra uppväxt med föräldrar som älskar dom och har förmåga att ge dom ett bra liv ändå.

Dom här barnen är från en by vid Mexikos stilla havskust och även om dom levde enkelt så fanns alltid tillgång på mat i form av fisk och grönsaker och vuxna människor som brydde sig om dom. Det slår mig att dom här barnen nu måste vara i medelåldern och förmodligen har sina egna familjer och kanske till och med barnbarn.

I våras blev Jalle svårt sjuk i Coronan och låg på IVA, men nu är han frisk och finemang igen och kan hänga med kompisarna.

Se  honom berätta om tiden fram till nu på Svt:
Efter intensivvården-Det är ingenting som är så viktigt längre

Jag hörde en väldigt intressant essä på radion. Den handlade om hur våra identiteter hela tiden påverkas och förändras av faktorer som ligger utanför vår kontroll och hur man då kan se på idén om att vi har ett personligt ansvar?

Vi påverkas alltid av människor och händelser i vår omvärld. Och så fort vi poppat ut ur mammas mage så utsätts vi för förväntningar andra människor har på oss utifrån vilken klass, vilket kön eller vilken kulturell grupp vi tillhör eller vad som förväntas av en medlem i just vår familj eller grupp.

Som småbarn är vi otroligt påverkbara och anpassningsbara för vår chans att överleva beror helt på att vi kan få andra att acceptera oss och ta hand om oss. Vi har ingen möjlighet att överleva på egen hand när vi är små....

Och just när jag skrivit dom orden så kom en sorglig minnesbild på min näthinna. Under en resa i Östafrika för väldigt många år sedan så mötte jag mitt i natten i Nairobi ett litet barn, kanske fem eller sex år, som var ute på stan och tiggde pengar tillsammans med sitt ännu mindre syskon, som kanske var två till tre år. Jag undrade då hur dom skulle kunna överleva på egen hand och om dom hade någon familj att komma hem till.
Men jag vill också tillägga att jag också mötte många glada, friska barn som hade det bra och omgavs av fantastiska vuxna. Verkligheten är aldrig svart eller vit, det finns alla nyanser i livet.
(Det var inte dom här barnen).

Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén, ”Jaget – en publikfriande förvandlingskonstnär”; (9:27 minuter):
https://sverigesradio.se/avsnitt/1553049