Idag var det sommarprat med Rojda Sekersöz som är regissör och som bland annat regisserade filmen ”En komikers uppväxt” av Jonas Gardell. Hon har gått helt under min radar förut, men hennes berättelse är så intressant och hon säger så kloka saker att jag tänker att hon nog sannolikt är en person som också gör bra filmer. Det tänker jag kolla upp och hoppas att snart kunna se någon av filmerna hon gjort!

Rojda Sekersöz – En helskärpt kvinna

En av dom kloka sakerna hon sa var ”Om jag börjar identifiera mig med mina framgångar så måste jag också identifiera mig med mina misslyckanden”. Hon funderar också på hur hon ska förvalta historien om sin släkt, sin klassbakgrund och om dom människor och miljöer hon träffat på under sitt trettioåriga liv.

Lyssna på hennes sommarprat:
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1518797?programid=2071

När jag googlar henne hittar jag också en del videor där hon framför spoken words, här är tre av dom. Hon verkar hela tiden ha viktiga historier att förmedla:

Rojda Sekersöz, Dramaten & Spoken word, ”Mamma”; (https://youtu.be/fpQWjsuUV1w):

Rojda Sekersöz, Dramaten & Spoken word, ”Dilo”; (https://youtu.be/JwvQqNT31Dw):

Rojda Sekersöz, Spoken word, ”Bönor”; (https://youtu.be/MgPuK8hwDW0):

I lördags kväll kom jag hem från besöket hos dottern och jag tänkte då att jag skulle blogga, men andra saker kom i vägen. Dom senaste 4 ½ åren har jag tränat språk i en språk-app, Duolingo. Där får man också utmaningar. Jag är inte så mycket för att tävla men känner att dom här utmaningarna samtidigt motiverar mig till att fortsätta träna. Efter så många år med appen återstod endast två utmaningar, varav en var att klara av att vinna högsta ligan. Jag har legat i högsta ligan rätt länge, men tänkt att det är korkat att lägga mycket tid på det (som man måste för att vinna den) nu när det är sommar och andra aktiviteter lockar mer. Min plan hade alltså varit att bara hålla mig kvar i högsta ligan och sedan, när höstmörkret och regnet lägrar sig över oss, ta itu med att försöka klara den utmaningen.

Men i lördags när jag kom hem fick jag en notifikation från appen att nu var det sista chansen för mig att få vara med och tävla om att vinna ligan. Endast 30 timmar återstod av tävlingstiden och jag hade endast några hundra poäng och den som ledde ligan hade ca 3500 poäng. Det är inte en ointaglig ledning att ta igen på 30 timmar och jag bestämde mig för att göra ett riktigt försök och satte genast igång med det. Sedan satt jag halva natten och körde och lade mig som nummer ett på listan, men med endast ett litet försprång. Jag tänkte att jag borde köra vidare, för jag visste att dom som ligger efter kommer att försöka försvara sina tidigare placeringar, men efter att ha kört bil i 35 mil och blivit väckt av dotterns katt klockan fyra föregående natt så behövde jag verkligen sova lite. Efter några timmars sömn vaknade jag och lade ca 500 poäng till mellan mig och tvåan, sedan sov jag ett par timmar till. Nästa gång jag vaknade såg jag att dom andra nu upptäckt att dom blivit nedpetade på listan och nu hade börjat försöka komma ifatt mig. Då bestämde jag mig för att sitta så mycket som det behövdes under den resterande tiden (till klockan 2:30 nästa morgon). Ja som ni märker är jag en rätt envis människa när jag väl bestämmer mig!

Efter några timmar hade jag utökat avståndet till 2:an till ca 1 300 poäng och då gav dom upp och slutade försöka komma ifatt. Under resten av dagen hade jag bara lite koll på ligan då och då för att se om någon skulle försöka göra ett sista ryck, men det inträffade aldrig så till slut lyckades jag i alla fall att klara den här utmaningen! Nu återstår bara en utmaning och det är att träna dagligen i 365 dagar utan att missa någon dag. Jag har gjort det i 263 dagar så nu återstår 102 dagar för att klara av det, så förhoppningsvis kan det bli färdigt i slutet av oktober. Tur att jag är en tålmodig människa!

Kanske dags att byta kostym på Duo?

Till en vinnarkostym?

På eftermiddagen kollade jag på sista avsnittet av ”Enkel resa till Korfu”. Andra världskriget gör sig påmint i Sydeuropa och utlänningar riskerar att ses som spioner och få plikta med sina liv. Därför bestämmer sig familjen Durrell för att dom måste lämna Korfu och återvända till tryggheten i England. Det var så sorgligt och jag som är en känslosam person grät krokodiltårar när mamma Louisa och deras grekiske vän Spiro äntligen talade öppet om sina känslor för varandra och om huruvida dom nu skulle mista varandra igen, nu när dom äntligen sagt sanningen? Men Spiro sa att Louisa för alltid kommer att finnas med honom i hans hjärta och att han inte skulle varit densamme om dom aldrig träffats. Deras möte hade satt sina spår i båda deras hjärtan…..

Jag kan absolut relatera till den känslan, att det kan finnas mycket kärlek mellan två människor, men att en relation ändå kan vara omöjlig av olika anledningar. Det gör ont och är svårt, för även om hjärnan förstår det så är hjärtat motstridigt som en envis mulåsna och det tar lång tid att lämna det bakom sig, även om man bestämt sig för att gå vidare!

Varför säger man förresten krokodiltårar? Kan krokodiler verkligen gråta och är deras tårar större än tårarna från andra varelser?