Det som händer just nu i mitt liv med en massa saker jag tänkt göra, men som plötsligt och oväntat ställs in och skjuts upp eller inte alls blir av, är något som jag upplevt en gång tidigare.

Förra gången det hände var från vintern 2017 till sommaren 2018. Jag hade valt att säga upp mig från mitt fasta jobb på ett stort företag, med stora möjligheter till karriärchanser för att istället som 56-åring börja studera psykologi med målet att bli terapeut. En del människor tyckte nog att jag var galen som tog det steget så sent i livet, andra tyckte det var modigt. Själv tänkte jag att jag inte har oändligt med tid kvar att leva och att det därför var viktigare att följa det som jag innerst inne verkligen ville göra. Eftersom jag tidigare hade mött Gud, så kände jag ingen oro över att ta ett sådant steg för jag vet att han håller mig i sin skyddande hand. Riktig trygghet kommer inifrån och om man är älskad av Gud, så är det inte längre svårt att också älska sig själv och det ger en enorm inre trygghet.

Någon vecka efter att jag skulle sluta på jobbet så var det tänkt att jag skulle börja på en terapeututbildning, men ca två veckor innan det fick jag reda på att kursstarten skjutits fram nästan ett halvår och det gjorde mig frustrerad att det jag planerat nu skulle skjutas på framtiden. När jag sökte den här utbildningen så skulle jag först ha ett samtal med kurssamordnaren. Det var en sak som sades då som skavde. Kurssamordnaren sa något liknande att ”Ibland måste man vara tuff och konfrontera människor för att komma vidare i terapin. Vissa måste man knäcka för att komma in under skalet”. Min första reaktion på detta var att ”Jaha, det kanske är något jag måste lära mig för att kunna bli en bra terapeut?”, men när jag nu fick mer tid att fundera över det innan kursstarten så kände jag en varningsflagg, att det inte alls känns som en sund attityd. Magkänslan sa mig att det var helt galet, terapi måste bygga på förtroende och respekt mellan klienten och terapeuten. Alla människor känner ett inre motstånd mot ovissa förändringar, det känns helt enkelt tryggare och lättare att bara köra på i dom gamla hjulspåren, även om vi förstått att dom inte är särskilt funktionella. Det är en naturlig instinkt som vi måste respektera, vi måste få klienten att våga testa ett nytt sätt att bete sig på och det kräver att man känner sig väldigt trygg med sin terapeut och vet att man aldrig tvingas göra något som känns överväldigande. Jag bestämde mig för att inte gå den utbildningen, men började under tiden läsa psykologi på högskolan och plöjde också otaliga böcker i ämnet på sidan om mina kurser.

Efter några månader stötte jag på en annan utbildning som verkade intressant och den startade med en separat helgkurs där man fick testa terapimetoden för eget bruk, för att förstå vad den gick ut på. Jag gjorde det men upplevde att ”terapimetoden” inte alls hade någon större effekt på mig, det här var oerhört långt från någon vetenskap och beprövade metoder som jag hade förväntat mig. Uppriktigt talat så verkar det finnas gott om kvacksalvare i den här branschen och jag tänkte att den här utbildningen är definitivt inte något för mig.

Nu började jag undra om jag aldrig skulle komma till skott med mina utbildningsplaner? I slutet av maj träffade jag en gammal arbetskamrat och berättade om alla mina planer som gått i stöpet. Sedan berättade jag att jag just läst en bok av Bengt Stern och att jag funderade på att gå en veckokurs där för min egen del. Bengt Stern var en läkare som bedrev kurser i personlig utveckling och han började med det efter att han hade drabbats av elakartad cancer som han lyckades överleva. Han testade en massa olika terapiformer och så tog han det bästa från alla dessa och skapade en ”verktygslåda” med övningar och processer som han ansåg var bra för människor att gå igenom. Han blev väldigt omtalad och massor av människor gick på hans kurser på kursgården Mullingstorp och tyckte att dom blev hjälpta, men han blev väldigt ifrågasatt av läkarkollegor. Så nu undrade jag alltså om även detta var kvacksalveri eller något bra. Det visade sig att min fd arbetskamrat hade gått en kurs där ca 20 år tidigare och han tyckte att det var bland det bästa han någonsin hade gjort i hela sitt liv. Han hade fått ett helt nytt sätt att förhålla sig till sig själv och andra och upplevde att han där lärt sig hur man har sunda relationer till andra. Nu blev jag övertygad om att det här nog skulle vara en bra kurs för mig och nästa kurs skulle bli i augusti. Bra jag hade en plan igen! Men när jag tänkte anmäla mig vid midsommartid fick jag reda på att kursen blivit inställd eftersom kursgården skulle säljas.

Vad sjutton är det här tänkte jag! Jag har aldrig tidigare varit med om att den ena planen efter den andra bara går i stöpet, detta var något nytt som jag aldrig tidigare upplevt. Men under våren hade jag läst en kurs om CG Jung, en person som haft stort inflytande under psykoterapins tidiga utveckling. Han har bland annat skrivit om individuationsprocessen som är den vuxna människans utvecklingsfas. Han ansåg att transcendens också har sina baksidor. ”Att lyssna till sitt omedvetna och lyda det betyder att man ständigt måste vara beredd på att ens medvetna planer rubbas.”. Detta kan ibland uppfattas som en börda istället för en välsignelse för personen.

Jag insåg att det var just det här jag upplevde och att jag behövde släppa taget, sluta upp att planera och bara lita på min intuition så skulle jag hamna rätt i slutänden. Sagt och gjort, jag softade på landet under sommaren och struntade i att fundera så mycket över min framtid. Mot slutet av sommaren råkade jag hitta en intressant utbildning på Internet, den kom liksom till mig utan att jag alls hade letat. Det var en utbildning i gestaltterapi och den var i närheten av mig geografiskt. Jag blev jätteglad, för många böcker jag hade läst nämnde just gestaltterapi som en bra behandlingsmetod för den typen av livsproblem som jag är intresserad av att syssla med och jag hade kollat mycket efter kurser i just gestaltterapi. Det visade sig vara en helt nystartad utbildning och utbildningssamordnaren skulle snart ha ett gratis seminarium för ”Vuxna barn” som samma lärare skulle hålla i. På seminariet kände jag att det han sa stämde helt överens med min egen bild utifrån min egen utvecklingsprocess, till exempel hur en destruktiv uppväxtmiljö kan påverka en människas framtida relationer på ett negativt sätt. Nu visste jag att jag slutligen efter många återvändsgränder till slut hade hittat rätt utbildning för mig och en vecka senare var jag där för det första utbildningstillfället och nu kändes det helt rätt för mig!

Och nu är jag alltså i en liknande situation igen på grund av Corona-pandemin. Den här gången är det lättare att släppa kontrollen, för jag har full tillit till att jag snart ska veta vad mitt nästa steg är och förmodligen kommer det vara något ännu bättre än det jag själv försökte planera för!

#individuationsprocessen #släppkontrollen