Just nu håller vi på att tömma ett dödsbo, för bostaden är såld och om 1 ½ månad ska en annan person flytta in. Det finns massor av grejor såklart för det är mycket man samlar på sig under ett helt liv. Jag har några spännande grejor som jag vill visa er. Kanske några av dom äldre läsarna känner igen detta, själv har jag aldrig sett det förut.

Gengaständstickor, antar att det var dessa man tände gengasaggregaten på bilarna med under Andra Världskriget?

En väldigt liten psalmbok (mindre än en vanlig fickkalender) som någon fått som konfirmationsgåva i slutet av 40-talet.

Vi har också hittat gamla ransoneringskort på både mat och sprit från Andra Världskriget och en del konstiga mojänger som vi inte vet vad det är. Ikväll blir det också en liten hutt, för det fanns också ganska många småflaskor med likör.

Skål!

#gengaständstickor #häftigagrejor

Under dom senaste dagarna har jag skrivit på en artikel om El Camino som min kyrka bett mig skriva. Jag valde att fokusera på den första tiden som sedan satte sin prägel på hela min vandring.
Så här blev artikeln:

I mitten på september påbörjade jag en fyrtiotre dagar och åttio mil lång pilgrimsvandring på El Camino Frances, vilket skulle ge mig en oerhörd livskunskap. En trettioårig dröm realiserades när jag tog de första stapplande stegen från Saint-Jean-Pied-de-Port, på den franska sidan av Pyrenéerna, mot Santiago de Compostela nära Atlantkusten i Spanien.

Starten i Saint-Jean-Pied-de-Port

För att klara utmaningen fokuserade jag från början bara på ett delmål i taget. Mitt första delmål, som också var det svåraste, var att ta mig över Pyrenéerna till klostret Roncevalles på den spanska sidan. Jag visste att det skulle bli en väldigt brant stigning under den senare delen av den etappen. För att klara av utmaningen var jag tvungen att lyssna på min kropp och dess signaler och ta full hänsyn till dessa. I praktiken innebar det att jag tillät mig själv att stanna och vila så ofta jag behövde. Trots dålig kondition och ovana vid att bära en ryggsäck på tio kilo klarade jag utmaningen och anlände till klostret i Roncevalles där jag trevande försökte lära mig pilgrimens dagliga rutin: skaffa en sängplats, duscha, tvätta kläder, hitta något att äta och träffa nya vänner. Roncevalles är en spännande plats, här stannar alla pilgrimer som kommit från Saint-Jean-Pied-de-Port och redan vid pilgrimsmåltiden samma kväll lärde jag känna människor från alla möjliga länder i världen. Denna dag var jag lyckligt ovetande om att även nästa dag skulle bli en stor utmaning.

Äntligen över Pyrenéerna    

Påföljande dag upptäckte jag att jag bara hade ungefär elva euro kvar i kontanter och det skulle inte vara tillräckligt för både mat och boende för ytterligare ett dygn. Kontanter är en nödvändighet, för i det här området går det sällan att betala med kreditkort. Man behöver hela tiden ha koll på var nästa uttagsautomat finns och tillräckligt med kontanter för att klara sig dit. Jag kände mig rejält orolig, men bestämde mig för att diskutera problemet med en av volontärerna som arbetade i klostret och jag fick ett lugnande besked. Uttagsautomater fanns i en by jag skulle passera redan under morgonen och jag kunde släppa mina oroliga tankar och påbörja min vandring.

En karta med höjdskillnader visade en mycket enkel vandring med lite bekvämt nedförslut mot Pamplona, men oj vad jag bedrog mig. Istället var det många sega backar upp och ner på berg och framåt eftermiddagen var jag helt slut och försökte hitta en sängplats i en liten by. Tyvärr var jag inte ensam om att vara trött, byns enda härbärge var redan fullbokad. Alltså återstod bara alternativet att fortsätta till Zubiri, en vandring på ytterligare femton km över ett högt bergsområde med en lång och brant klättring upp och sedan ner på en stig med en massa rullande stenar. När jag äntligen tagit mig upp på bergsryggen tyckte jag att det var väldigt skönt att gå där. Omgiven av en tallskog såg jag ut över en vacker dalgång nedanför berget. När jag gick där och tittade på den fantastiska utsikten bar det sig inte bättre än att jag råkade trampa fel i en lergrop och jag stöp i backen. Jag hade inte sett till någon person de senaste fyrtiofem minuterna och tänkte att jag var ensam om att fortfarande befinna mig uppe på bergshöjden. Jag tänkte ”Gud, nu måste du verkligen hjälpa mig! Här ligger jag ensam, övergiven och skadad mitt ute i ingenstans.” Jag hann bara tänka tanken innan fyra amerikanska män dök upp på stigen, de hjälpte mig upp och plåstrade om mina sår och förhörde sig om att jag var okej.

Sent på eftermiddagen kom jag äntligen ner till Zubiri uttröttad och blåslagen, då var det dags för nästa motgång. Människor jag mötte sade att det skulle vara svårt att hitta en sängplats, de flesta härbärgena var redan fullbokade. Lyckligtvis fanns en turistbyrå i byn och jag begav mig dit för att få hjälp. Den unga killen som jobbade där ringde runt till det ena stället efter det andra och det var mycket riktigt fullt, jag kände återigen paniken komma. Skulle jag bli tvungen att tillbringa natten utomhus? I ett sista desperat försök frågade jag om det kunde finnas sängplats i nästa by och om det skulle vara möjligt att ta en taxi dit. Killen ringde ett samtal och fick napp, det fanns en säng till mig där. Taxi var mer problematiskt, närmaste taxistation fanns i Pamplona och det skulle ta ungefär en timme för taxin att köra till Zubiri. Efter bara några minuter sade killen till min förvåning att taxin just anlänt och väntade utanför. Taxichauffören berättade sedan för mig att han varit och lämnat några kunder i Roncesvalles och precis då han på hemvägen passerade Zubiri blev han uppringd och tillfrågad om han kunde hämta mig där. Efter den här märkliga dagen när jag hamnade i det ena problemet efter det andra och såg hur allting bara löste sig på mirakulösa sätt, började jag tänka att jag inte behövde vara så orolig. Gud höll ett vakande öga på mig och skickade hjälpsamma människor då behov fanns. Detta bekräftades sedan gång på gång under denna vandring, det stärkte min tillit till att Gud alltid finns där för mig och det blev min viktigaste lärdom under denna vandring.

Den lilla byn Hontanas på Mesetan

Med tiden byttes bergen ut mot böljande kullar och platta fält. Jag hade kommit till Mesetan, den platta högplatån, som bjöd på de mest andliga upplevelserna under hela pilgrimsvandringen. Jag tänker då på församlingsborna i den lilla bykyrkan i Hontanas, de vänliga benediktinernunnorna i Carrión de los Condes och marist fäderna i Sahagún.

Pilgrimsmässa i Carrión de los Condes

Det var lätt att känna kärleken som strömmade ut från de alla, jag tänker ofta tillbaka på stunderna där. Vid Sahagún hade också halva vägen passerats, jag började räkna ner istället för upp och milen och dagarna flög iväg. Är jag i León om två dagar, jag passerade ju nyss Burgos? Efter storstaden León började återigen höga berg att dominera landskapet och vi vandrade på höjder som var ungefär 1500 meter över havet. Vi passerade Järnkorset, ett stort kors där man brukar lämna en sten. Den symboliserar en börda i livet som man nu är redo att lämna bakom sig. Det ösregnade ute och jag tänkte att det nog var meningen att jag skulle skåda inåt och rannsaka mig själv, snarare än att se ut över världen.

Pilgrim vid Järnkorset

Vid målet i Santiago de Compostela

Precis som Karin Boye skriver ”Den bästa dagen är en dag av törst”, så började jag verkligen uppskatta upptäckarglädjen, nyfikenheten, enkelheten, friheten och kamratskapen. Pilgrimsvandring är en vandring inåt i själen och samtidigt också utåt då man hela tiden möter nya människor att dela upplevelser och levnadshistorier med.

Vill du höra mer om min vandring och se fler bilder? Kolla då in min blogg:
http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se/kategori/308883-camino-de-santiago/sida-12/

#elcamino #vandring