Mitt liv har kantats av ett antal katter. Det är framför allt två som jag minns starkare än dom andra, den första är Putte och den andra är Tessy.

Putte kom till min familj när jag var ca åtta år och han var en hittekatt en granne hittat och som min mamma förbarmade sig över. Han hade blivit illa behandlad och var därför lite oberäknelig i humöret. Ena stunden ville han gärna bli klappad, men i nästa stund kunde han bli irriterad och rivas. Det gjorde inte så mycket, jag älskade den katten i alla fall och hade överseende med hans humör. Jag blev expert på att läsa av hans signaler, så när han lite irriterat började snärta med svansen visste jag att det var dags att sluta klappa honom innan han fick nog. Så här efteråt så tänker jag att han lärde mig vad villkorslös kärlek var: jag lärde mig älska honom med dom fel och brister han hade och jag lärde mig att förstå och acceptera var hans gränser gick. Jag tror han älskade mig tillbaka för han gick ofta och rantade efter mig, ville gärna ligga i mitt knä och sov alltid i min säng.

Putte, som trots sitt namn var en rejält stor katt.

Putte på grönbete

Katten hälsar på i lektältet

Och här ser han något intressant på TV:n

Sen är det ju lite skönt att vila också.

Och här tillsammans med vårt dagbarn. Märkligt att han fann sig i den här behandlingen, men han var försiktigare med barn.

Här har han hittat en bra liggplats.

Den andra katten var Tessy och hon var en väldigt speciell liten kattfröken som kom till min familj när mina barn var små och allra mest sams var hon med min dotter och mig. Hon var en kär familjemedlem och trots att hon var liten till storleken så bodde det en tiger i henne. Hon var kavat och kunde komma hem med sorkar som var ca halva hennes storlek och väldigt argsinta. Dessutom var hon fantastiskt klok: hon öppnade dörrar genom att hoppa på handtaget, väckte mig genom att jama väldigt högt tidigt på morgonen när hon ville komma in efter nattens råttjakt och när hon inte lyckades med det så hoppade hon mot fönsterblecket på fönstret där jag sov för att väcka mig, glodde på mig och jamade så högt att hon kunde väcka döda. Hon förstod var jag befann mig, även när hon inte såg mig och att hon kände igen rätt fönster både inifrån huset och utifrån. Hemma i stan hade hon också en del hyss för sig: hon hoppade upp på gardinstången och gick balansgång där (jag hade undrat hur en reva i gardinen plötsligt uppstått) och hon jagade fransarna på vardagsrumslampan (ja, även där blev det en reva), men även en liten katt måste väl få roa sig ibland? Och när vi gick på promenader på landet, så gick hon bredvid oss nästan som en hund och i nästa stund smög hon på oss i skogen, för att sedan göra ett plötsligt utfall efter oss och studsa förbi i en hiskelig fart. Hon visste också exakt hur lång en helg är, så på söndag morgon försvann hon alltid och väldigt många gånger höll hon sig sedan borta resten av dagen och jag fick åka tillbaka dagen efter och hämta henne. Då var hon hungrig och trött och lät sig snällt fångas in. Tyvärr gick hon bort alldeles för tidigt och i väldigt många år kände jag skuld för att jag bidragit till hennes död. Det hände just en sådan söndag när vi snart skulle åka hem från landet. Aprilsolen sken och fåglarna kvittrade och det var ovanligt varmt, ca 20 grader. Tessy hade som vanligt hållit sig undan sedan dagen innan, så när jag fick syn på henne nere på gärdet på andra sidan vägen, så tänkte jag lite slugt att om hon går in och äter så kan jag passa på att stänga in henne i huset så hon inte försvinner igen. Jag ropade på henne och hon satte lyckligt av i galopp mot mig och ingen av oss såg bilen som kom på den kurviga vägen som var mitt emellan oss. Efteråt kände jag så mycket skuld för att jag varit så dum att jag ropade på henne när hon var på fel sida av vägen, jag borde ju ha tänkt att det kunde vara farligt. Katten hade vanligtvis trafikvett och brukade se sig för innan hon gick över vägen, men den här gången sprang hon bara rakt ut för hon hade bråttom till mig. Hon var lika glad att se mig, som jag var åt att se henne. Det tog mig tjugo år att komma igenom sorgen och skuldkänslan över att ha orsakat hennes död. Efter tjugo år skulle jag besöka en healer av en annan orsak och hon frågade mig om jag hade en katt eller hade haft en katt, för hon såg en katt som trampade runt på min mage och som ville lugna och trösta mig. Till saken hör också att dagarna innan jag träffade healern så hade jag flera gånger drömt om Tessy, om hennes död och om skulden jag kände. Efteråt bröt jag ihop fullständigt och satt och grät i flera veckor, men det gjorde faktiskt susen för den här gången kom jag igenom min sorg och skuldkänsla.

Tessy, när hon var nykomling i vår familj.

Julgranen åkte omkull var och varannan dag denna jul, för Tessy gillade att jaga julgranskulor. Till slut fäste jag julgranstoppen så att granen inte kunde vältas och glaskulorna byttes ut mot hållbara saker av trä och halm.

Ett panterhopp ut ur tvättkorgen.

Här hälsar hon på barnen i lektältet.

Här gottar hon sig ovanpå diskbänken som blev varm när jag körde diskmaskinen, det var en favoritplats under kalla höst- och vinterdagar.

Jag är tacksam för dom fina katter som funnits i mitt liv och tänker att vi har mycket att lära av dom. Katter har ett så tydligt kroppsspråk och visar vad dom vill. Dom kommer och buffar på oss eller parkerar mitt i tidningen när dom vill bli klappade. ”Här är jag! Jag kräver din uppmärksamhet, för jag vill ha den nu med det samma!”. Katter är experter på att vara ”här och nu” och måste ha varit zen-mästare i sitt förra liv. Och när dom jamar så har dom helt olika tonlägen beroende av vad dom vill: Ibland låter det som ett glatt ”Hej, här är jag! Jag vill bli klappad.” och ibland uppfodrande som ”Jag är hungrig, ge mig mat!”. Katter kräver också integritet, gillar dom inte ditt sällskap eller det sättet du behandlar den på, så kommer den gå åt ett annat håll.

Tänk om vi människor skulle vara lika tydliga när vi kommunicerade! Vi inbillar oss ofta att folk ska läsa våra tankar och förstå vad vi vill eller menar, trots att vi inte säger det rakt ut. Därför orsakar vi ofta missförstånd med varandra när vi inte talar klarspråk, utan istället gissar oss till vad andra tycker och tänker. Tänk om vi istället kunde vara lite mer kattlika?

#katt