Här en mässa om kraften vi har tillsammans som vi kan göra mycket gott med, men som vi ibland använder negativt  mot varandra.

Katarinamässa 3:e advent:

https://www.youtube.com/watch?v=-uXKljQqCws

Jag ser och hör ibland andra kristna människor som skriver att om du inte tror på Gud eller inte lever enligt hans regler, så kommer du att bli fördömd av honom. Jag hade för några år sedan turen att efter att ha varit ateist i över 50+ år, möta Gud i ett spirituellt uppvaknande. Det jag mötte var så enormt mycket kärlek, stöd, förlåtelse och uppmuntran av att jag är en fantastisk människa precis så som jag är, även om jag precis som alla andra har fel och brister. Den upplevelsen gör att min uppfattning är att detta med att Gud skulle vara fördömande, måste bero på missförstånd och rädslor. Jag kan som troende inte hålla med om den bilden, den stämmer inte alls med den högre makt som jag mött. Jag kanske ska tillägga också att jag läst en högskolekurs om medvetandet på Högskolan i Skövde och har där gjort ett fördjupningsarbete just på vilka sensationer människor som upplevt ett uppvaknande till ett högre medvetandetillstånd känner. Jag var nyfiken på att få veta om andras upplevelse av liknande händelser liknade det jag själv känt och det var dom.

Några vanligt förekommande positiva effekter är att aldrig känna sig ensam utan istället beskyddad av ett högre väsen. Det kan uppfattas som en frigörelse, en dörr som har öppnats. Det kan leda till att individen får en ny syn på livet, på hopp och tro samt gör en inre resa för att reflektera över sitt liv. Det finns en starkt terapeutisk effekt från uppvaknandet, en vetskap om att en förändring är möjlig och nödvändig och att livet eller samhället kan fungera på ett bättre sätt. Vanligt är att personen känner mer trygghet, lugn och ro i sinnet, optimism, tillit, harmoni, meningsfullhet och får ett ökat självförtroende. Detta kan leda till nya perspektiv på livet, livsstilsförändringar, nya intressen, byte av karriär, nya relationer och förändrade attityder. De som haft en väldigt intensiv upplevelse beskriver en känsla av befrielse och att vara pånyttfödd. Det är en djupt rotad och fundamental förändring där hela personens identitet och självbild förändras.

Ingen nämner att dom möter en Gud som är sträng och fördömande, däremot kan människor som haft en mindre intensiv upplevelse få en effekt som bara är tillfällig. Dom kan känna en tomhet när allt återigen blir som tidigare. De kan ha mycket tankar och oro om varför det vackra de upplevde försvann igen, de kan känna frustration och en känsla av att vara frånvarande eller avstängda från den högre makten och de kan känna sig deprimerade. Det är alltså inte Gud som straffar dom, det är deras egen frustration och rädsla som skapar oro och jobbiga känslor, när dom inte lyckas upprätthålla kontakten med den högre makten. Deras upplevelse är att något tagits ifrån dom.

Känslan av att vara buren av Gud.

Jag tänker att det är upp till dig om du vill tro på Gud eller inte. Om och i så fall när du gör det kommer du alltid att bli välkomnad av honom. Att tro ger en känsla av att vara beskyddad och buren och gör livet lättare för oss. Vårt sanna jag vill att vi ska vara goda människor med välfungerande relationer till andra. Om du inte är troende kan du ha ett lyckligt liv i alla fall, bara du väljer att leva i samklang med ditt sanna jag. Ditt liv kommer kanske vara lite knepigare eftersom du under svåra stunder i ditt liv, kan komma att känna dig ensam och nedtyngd.

Dom som inte klarar av att leva i samklang med sitt sanna jag, drabbas av oro och depression, för dom lever med en konflikt mellan den dom väljer att vara i vår fysiska värld och den som dom innerst inne vill vara. Den konflikten skapar dom själva och dom dömer sig själva till ett liv med brist på kärlek, förståelse, rädsla, otrygghet, oro och ångest och utan harmoni. Istället för att ta ansvar för valet av sitt eget liv och sin personliga utveckling, så inbillar dom sig att det är någon annan, kanske Gud eller deras medmänniskor, som åsamkat dom det genom att skada dom. Att leva i samklang med sitt sanna jag, är inte så lätt eftersom det till stor del ligger i vårt omedvetna. Vi tror ofta att vi vet vem vi är, men en stor del av den vi väljer att vara består av sånt som vi redan som små barn blivit danade till att vara av närstående personer och inte vem vi innerst inne är. För att komma i kontakt med sitt innersta väsen, måste man tillbringa en del tid med det och utforska det. Det kan man till exempel göra genom meditationer, mindfulness eller genom att vistas mycket i naturen. När vi är ute i naturen känner vi ofta harmoni och avspändhet och får lättare kontakt med vårt sanna jag. Så om du inte mår så bra, så är mitt råd:

TA ANSVAR FÖR DIN PERSONLIGA UTVECKLING, HUR DU LEVER DITT LIV OCH VÄLJ DET LIV SOM GÖR DIG LYCKLIG!!

#tro #högremedvetandetillstånd

Jag hörde ett bra radioprogram med Stina Wollter där hon diskuterade med en före detta anorektiker och han sa så mycket kloka saker. Bland annat sa han, att sedan han tillfrisknat så frågar han sig ofta ”Vill jag verkligen göra det här, eller gör jag det bara för att jag tror att jag måste?”.

Det tror jag fler skulle behöva fråga sig, för vi följer ofta ett socialt manus där vi gör det vi tror att andra förväntar sig av oss. Vi är så vana att vara andra till lags att vi inte alltid är medvetna om vad vår egen innersta vilja är. Vi borde fundera mer över vad vi egentligen vill med våra liv och känna efter hur tanken på det får det att kännas i kroppen. Är det behagliga eller obehagliga kroppsförnimmelser vi känner, känner vi glädje och förväntan eller tyngd, ledsamhet och irritation? Det är först när vi lever i samklang med vårt sanna jag som vi kan känna oss helt fria och harmoniska!

#fri

Gud vill att vi ska lära oss och bli klokare och bättre människor, men antagligen var Gud lite för abstrakt för människorna att uppfatta. Därför skickade han Jesus till oss, han fick bli vår fysiska förebild. Jesus var en konkret person, nästan som vi, fast en version bättre. Han visar oss hur en riktigt god och osjälvisk person ska vara och hur viktigt det är att älska sig själv och andra, och att tro på att vi själva och andra har kapacitet att klara av de utmaningar vi ställs inför. Vi har alla en bit av Gud i oss, genom att den helige anden lever i oss. Jesus visade vägen och det är meningen att vi alla ska göra så gott vi kan för att försöka följa honom.

I bibeln berättas om dom mirakel Jesus gjorde, ett av dom var att gå på vatten. Men det var inte bara Jesus som gick på vattnet, för när Petrus såg det fick även han modet att gå på vattnet. Hans tro gjorde honom stark och modig och med trons hjälp kunde även han utföra miraklet.

"Kan du gå på vatten?", med Wilmer X:

https://www.youtube.com/watch?v=TDSBzki-gmU

Det är det Gud vill med oss, han vill att vi ska förstå att också vi kan uträtta under om vi bara hjälps åt och tror på det vi gör. Det är meningen att vi ska agera med goda gärningar, inte sitta passiva som en skock panelhönor och vänta på att Gud eller ”någon annan” ska lösa alla problem åt oss. När vi tror att vi inte kan, omyndig- och idiotförklarar vi oss själva och våra begränsningar sitter i vår hjärna. Gud vill att vi ska känna oss kapabla och själva ta över rodret för det som händer i vårt liv och på vår planet. Det bor nästan 8 miljarder människor på jorden, tänk vad mycket vi kan uträtta tillsammans om vi bara väljer att samarbeta och organisera oss på ett bra sätt! Hade människan någonsin tagit sig till månen om det inte funnits kreativa människor med lite smågalna idéer och några som var tillräckligt modiga att vara dom första att skickas ut i rymden? Tillsammans kan vi göra massor!!

#mirakel #tro #vikann

Igår tänkte jag att jag skulle lyda rådet att använda kompressionsbyxorna lite mer, så jag klämde mig i mina Superbubblisar. Dom kallas så för tyget är konstruerat så att det bubblar sig, istället för att vara helt slätt. Tanken är att det ska vara väldigt stretchigt och att det ska stimulera huden så att lymfflödet förbättras. Kompressionen hjälper till att trycka upp blodet och lymfan tillbaka upp mot lymfkörtlarna och hjärtat, och lymfsystemet är som ni kanske vet till för att sköta kroppens immunförsvar.

Här är jag i Superbubblisarna.

Bubblisarna är bekväma att ha på sig när man väl fått upp dom, men ett litet elände att komma i och ur, inte minst vid toalettbesök. Dom är små och trånga och man behöver ha gummihandskar när man drar på dom, annars kan man ha sönder dom.

Som ni ser är det rätt stor skillnad på storleken på byxorna jag brukar använda och mina Bubblisar.

Och här är gummivantarna som behövs för att få på dom.

Men fötterna och benen blir pigga och glada av dom.

#lipödem #superbubblisar

Nej, det var lite falsk marknadsföring kanske, men häromdagen när jag var till sjukhuset i andra änden på länet så passade jag på att besöka en plats där jag bodde i ca åtta månader för nästan fyrtio år sedan. Jag bodde nämligen med sjukhuset inom synhåll och nu var jag nyfiken att se om det såg ut ungefär som jag kom ihåg det.

Ja här bodde jag på tredje våningen, exakt vilken uppgång har jag glömt men det var en trevlig och välplanerad liten etta. Ut mot loftgången hade jag mitt kök och mitt badrum.

Och på den här sidan hade jag rummet och balkongen. Rummet var ljust och fint för det är som ett burspråk vid balkongen, så ljuset kommer in från två håll. Jag hade en liten kattunge och en gång smet han från balkongen och gick via balkongräcket in till grannen i lägenheten bredvid, så jag fick snällt gå och ringa på, berätta vad som hänt och hämta hem honom igen. En annan gång när han försökte göra om samma sak tappade han balansen och ramlade ner. Sån tur var så hamnade han i buskarna nedanför och klarade sig på så sätt. Katter har en märklig förmåga att vända sig rätt i luften om dom ramlar!

Och här var mitt andra hem, Folkets Hus, som verkligen var ett folkets hus. Här gick jag och dansade jazzdans i en dansstudio, läste franska, gick på teater och film, hängde på bibban och fikade. Tråkigt nog var det så att när jag efter ca 6 månader verkligen började känna mig hemmastadd i staden och hade börjat få en del goda vänner där, så tog mitt grav-vikariat-jobb slut och jag flyttade därifrån. Jag tänker att slumpen, eller ödet, spelar stor roll för vart livet tar vägen med oss. Undrar hur mitt liv hade sett ut om jag bott kvar i den här staden? Vad hade jag jobbat med, hur hade jag bott, hur hade min familj sett ut? Vilket liv och vilka intressen hade jag då haft?

#nostalgi

Om man i tonåren lägger märke till att kroppen utvecklas så här och man vet att detta är ett problem som finns hos kvinnor i släkten, är mina råd:

Skapa goda motions- och kostvanor och försök hålla dig till dessa hela tiden, för kilon du fått på kroppen kommer du att ha jättesvårt att bli av med och du får kanske bära dom i resten av ditt liv. Det här kan låta enkelt och självklart, men i praktiken är det inte så lätt. Det innebär att du inte bör frångå dessa goda livsvanor någonsin, inte när du har småbarn eller gamla föräldrar och svårt att få ihop livspusslet och inte när du går igenom livskriser som separationer, sjukdom, dödsfall i din omgivning eller en depression. Så fort du tappar fokus en aldrig så liten stund (vilket dom flesta gör ibland), så kommer vikten att öka med kanske 20 kg. Skapa sunda vanor, men gå inte till överdrift. Banta aldrig för det har en motsatt effekt, man går upp av sånt beteende. Det har vetenskapen vetat ända sedan 1970-talet hörde jag en forskare säga på radion. Märkligt nog glömde dom visst att  förmedla det till allmänheten under dom efterföljande 50 åren? Träna inte extremt, för det kommer du sannolikt inte klara att fortsätta med under resten av ditt liv. Den dag du drar ner på träningen kommer du sannolikt få en viktuppgång. Träna därför ”lagom” på en nivå som du kommer kunna fortsätta med i hela ditt liv och ta alla chanser till vardagsmotion. Cykla eller gå istället för att ta bilen eller bussen, ta trapporna istället för hissen och rulltrappan. Det viktiga är alltså en sund livsstil som du har goda förutsättningar att upprätthålla i resten av ditt liv.

I mitt eget kämpande med vikten har jag under dom senaste åren övergått till vegetarisk kost och under det senaste året har jag kombinerat det med 5:2 dieten som innebär att varje vecka har jag två dagar då jag äter mindre kalorier. Då lever jag vanligtvis på havregrynsgröt till frukost och sallad till huvudmål. Det räknar jag med att fortsätta med i resten av mitt liv, så det är bra om det är enkelt och inte kräver så mycket planering. Jag dansar linedance och cyklar eller promenerar när jag ska ta mig runt i stan.

Havregrynsgröt med kanel och färsk frukt, min frukost 2 dagar/vecka i resten av mitt liv?

Och en sallad, idag med makrill.

Jag är lite orolig att min pilgrimsvandring, att gå 80 mil, kan få en backlash-effekt och slå tillbaka, men jag tog ändå risken eftersom det är något jag längtat efter att göra under 30 år av mitt liv. Att få drömma och infria dessa är väldigt viktigt för vårt välbefinnande. Att vandra är också väldigt skönt, det är lågintensiv träning i vacker natur, man blir harmonisk, får massor av frisk luft och djupandning, bra självförtroende och man lär sig mycket om sig själv. Inte minst om hur kapabla vi är och hur mycket mer vi orkar, jämfört med vad vi tror. Jag längtar redan efter att få ge mig ut igen på en ny vandring. Det största problemet jag upplevde under vandringen var att jag behövde mina stavar för att ha bra balans och som hjälp i uppför- och nerförsbackar, men mitt problem med min hand (karpaltunnelsyndrom) gjorde att jag under senare halvan av vandringen hade problem att sova pga kramp i handen nattetid. Jag tänker att framtida vandringar kanske helst bör vara lite kortare, kanske 20 mil, så hinner kanske inte handen att bli så jobbig.

En mycket välmående jag tidigare i höstas, på vandring i Spanien på El Camino de Santiago.

#lipödem

Idag har jag återigen varit på besök vid hälsovården, närmare bestämt vid en lymfödemmottagning, för att se om jag lider av lipödem eller inte. Och jo, precis som jag misstänkt så är det så. Jag har ju förstått det, för jag har läst det mesta jag kunnat hitta om den här dysfunktionen i hudens celler på underkroppen. Den drabbar nästan bara flickor och kvinnor och utvecklas vanligtvis under perioder med snabba hormonförändringar: puberteten, barnafödande och klimakteriet. En dysfunktion i lymftransporten gör att det bildas en svullnad i huden som omvandlas till en mjuk och gropig fettväv. Dom ytliga mindre lymfkärlen, blodkärlen och nerverna blir påverkade. Det gör att rumpan och låren växer och ju värre sjukdomen blir, så breder den ut sig neråt benen och den kan senare sprida sig uppåt och ut på armarna. Eftersom det är en dysfunktion i cellerna så är det näst intill omöjligt att banta eller träna bort fettet på egen hand. Många av dom drabbade har väldigt ont i fettvävnaden, men turligt nog så är detta ett av dom få symptom jag har väldigt lite av. Det här är ärftligt och i mitt fall hade/har sannolikt både min mormor, min mamma, en moster, min syster, jag, en kusin och min dotter detta problem. När jag var ung fanns ingen i Sverige som kände till fenomenet eller pratade om det, utan vi var bara tjocka helt enkelt och hade taskiga gener och många har ägnat en stor del av sitt liv åt att försöka banta men det funkar inte för oss. Vi som blir drabbade möts ofta av fördomar och okunskap från andra, även från vårdpersonal som istället borde hjälpa oss.

På mig började det synas när jag var ca 12-13 år, men fortfarande helt normalviktig. Jag var mycket fysisk aktiv, för dans var ett av mina största intressen och jag dansade 3 till 4 gånger i veckan, några timmar vid varje tillfälle och jag hade fullständigt normala matvanor. Sjukdomen utvecklades alltså inte pga min livsstil, men hur allvarlig den blir senare i livet beror givetvis också på livsstilen.

Vad är då symptomen?

Smärta i vävnaden, lymfläckage, svullna och stela smärtande ben, lipom (fettknölar), blåmärken uppstår lätt och försvinner inte, benen känns kalla, problem med höfter, knän och fötter pga övervikten, minskad rörlighet, påverkan på aktiviteter och livskvalitet. Många personer får psykiska problem pga kronisk värk och otrivsel med sin kropp, ätstörningar är vanligt när drabbade försöker åtgärda sitt problem på ett destruktivt sätt, många skäms för sin kropp och undviker t ex omklädningsrum, badstränder och lätta sommarkläder.

Nej det här är inte min kropp, men jag ser också ut ungefär så här.

På senare år har lipödem fått en diagnoskod inom sjukvården, men trots detta så finns ingen information om diagnosen på 1177.se. Går jag till vårdcentralen och ber dom kolla om jag möjligen har lipödem så säger dom att dom aldrig hört talas om den sjukdomen, det saknas vårdplan och dom har ingen vård att erbjuda. Istället möts man av okunniga kommentarer som ”Det är väl bara att du bantar lite och rör dig lite mer”. Nej, det var ju just det som inte går!

Dom senaste åren har det dock börjat röra på sig en del. Lymfödemförbundet har lobbat mycket i frågan (det var så jag först hörde talas om det), bristen på vård och vårdplan har diskuterats i riksdagen 2017 och år 2018 gjorde min sjukvårdsregion en utredning om lipödemvården och konstaterade att oftast erbjuds dom drabbade ingen vård alls. I våras läste min syster att lymfödemmottagningen på en annan ort i regionen nu börjat ta emot patienter från hela regionen och det var ju bättre än ingenting. Idag har jag alltså åkt tåg i tre timmar till en annan stad för att få vård som jag borde kunna få på lymfmottagningen som finns i staden där jag bor. Här struntar dom fortfarande i oss eftersom dom inte vet vilken vård dom ska erbjuda. I Sverige finns inte mycket forskning på vilka åtgärder som har en vetenskapligt bevisad effekt, dom som erbjuder vård erbjuder det dom tror eventuellt kan fungera. I många av regionerna erbjuds gastric by-pass-operationer till lipödemsjuka trots att forskning visar att det sannolikt inte har någon positiv effekt på oss, utan bara sänker kroppens näringsupptag så att vi dessutom kan lida av näringsbrist i resten av vårt liv. Hur mycket pengar kostar dessa operationer? Varför inte istället erbjuda oss någon vård som fungerar för oss? Varför tittar man inte på dom länder där man har behandlat sjukdomen sedan mitten på förra seklet (Tyskland, USA, Australien)?

Dom råd jag fick på mottagningen var mest sådant jag redan testat själv eftersom jag läst på om ämnet. Det var: Använda kompressionskläder (helst dagligen och både på över och underkropp), torrborstning varje dag, koppning, manuellt lymfdränage, djupandningsövningar, lugn träning (eftersom intensiv träning ofta ger värk), antiinflammatorisk kost och hudvård (eftersom man ofta blir torr).

Jag blev mätt åt alla håll och kanter och min volym räknas ut vid undersökningen och jag fick svara på massor av frågor om mina fysiska och psykiska besvär och min livskvalitet. Kroppens symmetri undersöktes också (symmetrisk – lipödem, asymmetrisk – lymfödem).

Här blir jag mätt var 5:e cm.

Mer info om lipödem:

https://www.svenskaodemforbundet.se/faktabank/lipodem-3/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lip%C3%B6dem

https://www.praktiskmedicin.se/sjukdomar/lipodem/

#lipödem