Under min pilgrimsvandring i Spanien i höstas mötte jag väldigt många människor bland annat tre syskon från Australien, en storebror, en mellansyster och en lillebror. Dom var ungefär i min ålder och dom hade vandrat på Caminon ett flertal gånger, ibland tillsammans och ibland med sina partner.

När jag först träffade dom satt jag vid en dikeskant i närheten av den lilla staden Los Arcos några mil före den större staden Logrono. Jag var fullständigt uttröttad för den var väldigt varmt den dagen, ca 30 grader i skuggan och mycket mer i solen. Dom sista 12 kilometrarna fanns ingen bebyggelse, alltså inte heller några kaféer eller restauranter och inte heller någon skugga för i området växte väldigt lite träd. Jag tål inte hög värme så bra och satt mitt i solen och kände mig svimfärdig. Dom tre syskonen stannade till och undrade hur det var med mig, varpå jag svarade att jag hade problem med värmen men nog skulle vara okej bara jag fick vila lite. Det kunde väl inte vara så långt kvar till Los Arcos? Nej sa dom, det är max två kilometer kvar och sedan traskade dom vidare.

Senare samma kväll mötte jag systern inne i staden och hon var glad att se mig igen sa hon, för dom blev oroliga över att jag såg så trött ut och nu visste hon att jag kommit fram och mådde bra igen. Nästa dag träffade jag dom igen och vi vandrade tillsammans en lång bit och åt också frukost tillsammans, så den dagen lärde jag känna dom två yngre syskonen lite mer. Dom berättade att anledningen till att dom vandrar tillsammans är för att lära känna varandra bättre. Dom kom från en lite finare familj och när dom var barn så skickades dom till olika internatskolor och kom bara hem under loven och umgicks med varandra. Dom två yngsta var mer jämngamla så dom kände varandra lite bättre för dom hade haft fler år tillsammans under sin tidiga barndom, däremot upplevde dom att dom inte kände storebrodern särskilt väl, att dom nästan varit som främlingar för varandra. Den av syskonen jag kände att jag kom närmast var lillebrodern. Han berättade om hur hans fru blivit allvarligt sjuk och dom hade tillsammans fått kämpa sig igenom den perioden. Han och hans fru hade också gått Caminon tillsammans och han kände att det gett dom väldigt mycket för där tillbringar man så mycket tid tillsammans, medan man hemma ofta är upptagna och distraherade av väldigt mycket annat. Under dom följande veckorna träffade jag ofta på dom, nästan hela vägen till León.

Det jag upptäckte när dom alla var tillsammans och umgicks var att dom inte alls pratade om något som var viktigt för dom, dom höll sig istället till helt ”ofarliga” intellektualiserade diskussionsämnen som egentligen inte alls spelade någon roll. Till exempel kommer jag ihåg en fullständigt urlöjlig diskussion om något akademiskt begrepp som dom var oense om definitionen av. Jag brukar uppskatta intellektuella diskussioner, men det här var för mycket även för mig. Det handlade inte om att förklara vad man tyckte om något och varför, utan bara vem som hade rätt eller fel. Varför inte bara googla den korrekta definitionen istället för att diskutera det i en timme, tänkte jag? Om dom ville komma varandra närmare borde dom väl ha ägnat mer tid till att diskutera just barndomen och uppväxten, vad dom tänkt och känt och hur dom önskade att det skulle ha varit istället? Eller försökt förklara vem dom nu är och vad dom nu vill med sina liv? Jag funderade på om jag borde delge dessa tankar för den yngre brodern, kanske var dom inte själva medvetna om att dom undvek det som behövdes sägas?

Syskonen bjöd ofta in folk till sin grupp, men det kändes inte hjärtligt, det var som något dom gjorde för att visa upp en fin fasad, som en väl regisserad teaterpjäs. Systern ondgjorde sig också vid något tillfälle över att lillebrodern hade bjudit in en annan person till en drink och hon tyckte att personen i fråga var så tråkig att hon sa att hon önskat att han låtit bli att göra detta. Så när jag några dagar senare sprang på lillebrodern och han sa att ”du kan väl höra av dig när du hittat ett härbärge, så kan vi väl ta en drink ihop?” så sa jag ”Vi får se om jag hinner, har lite ärenden jag behöver uträtta.”. Det var synd för jag gillade lillebrodern, men kände att hans två storasyskon var väldigt falska. Kanske borde jag istället ha varit modig och uppriktig och sagt att jag inte gillade hans syskon något vidare? Även om jag försöker jobba på att uttrycka mig mer uppriktigt, så har jag ibland svårt att inte vara mer diplomatisk än ärlig. Om det beror på feghet, vanans makt, rädsla för att inte bli omtyckt eller att jag vill undvika att såra den andre är lite oklart för mig och kan säkert variera från det ena tillfället till det andra.

Lite senare under vandringen träffade jag en annan bekanting. Han hade också sprungit på dessa syskon, blivit inbjuden till dom, men sedan börjat undvika dom. Även han uppfattade dom som kalla, distanserade, snobbiga och tillgjorda. Jag tänker att syskonens bakgrund, att ha blivit bortskickade till ett internat med främlingar istället för att få växa upp i närhet till sin familj nog satt sina spår. Att pengar inte alltid är en välsignelse, utan ibland också kan vara det motsatta.

#elcamino

 

Jenny

7 januari 2020 18:05

Jag vet inte hur mycket som ligger i det men när jag kollat dokumentärer om internatskolor och barns utveckling så här de ofta påpekat att barnen ofta för att klara av skoltiden blir mer känslomässigt distanserade. För att det förväntas lite av de vuxna att man ska klara sig mer själv. Nu var det förvisso bara brittiska skolor så vet inte hur det är i andra länder och känner ingen som studerat vid ett internat. Men deras familj ka säkert ha blivit mer splittrad när barnen inte umgåtts varken med varandra eller sina föräldrar.

Amisa

8 januari 2020 03:38

Eftersom Australien är en gammal koloni till Storbritannien så fungerar nog deras internatskolor på ett liknande sätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...