I morse hade jag sovmorgon. Det verkade riskfyllt att ge sig ut på en liten stig på ett högt berg i mörker, blåst och dimma så jag gav mig inte av förrän kvart över åtta på morgonen och det var fortfarande inte riktigt ljust då. Efter någon kilometer kom jag till stenen som markerar gränsen till Galicien. Det är den sista spanska provins som jag kommer att vandra i under min pilgrimsvandring.

Lite senare kommer jag upp till byn O Cebreiro där dimman ligger tät och det blåser något alldeles förskräckligt. Min japanska vän tänker gå upp till toppen men inser efter en kort bit att hon nästan blåser omkull så hon vänder om igen och tar samma väg som alla vi andra. Att bestiga toppen är nog ingen idé idag, man ser ändå inget pga dimman.

Där fanns bl a denna staty.

Husen ser lite annorlunda ut här, de är gjorda av en annan slags sten än jag sett förut.

Också kyrkorna ser annorlunda ut.

Och ytterligare en staty av en pilgrim.

En grupp hästar står och väntar på att få ge sig iväg med sina ryttare.

Där långt nere i dalen skiner solen. Om vi har tur spricker det kanske upp här också? Men nej, hela dagen är det molnigt, blåsigt, disigt och svinkallt. Det här är första dagen jag får användning för nästan a?la mina kläder. Kanske bra trots allt att jag släpat med mig dom?

Och nedanför branten ligger äntligen byn som jag tänker sova i, Fillobal.

Nu är det bara 14 mil kvar att vandra och jag räknar med att det kommer ta ytterligare en vecka.

#elcamino #vandring #ocebreiro

Idag har det varit en riktigt härlig vandringsdag. Det märks att hösten har kommit och det har varit lite kallt så för första gången har jag använt mina finger antar, men det är en fin klar dag. Vägen följer en liten flod genom en dalgång och längsmed dalgången ligger små fina byar med några kilometers avstånd. Det är alltid roligare att vandra med intressant natur runtomkring och korta avstånd mellan byarna. Det konstiga är att jag då inte upplever vägen som lika lång.

Trots att klockan är över 11 så ligger fortfarande morgondiset kvar över bergssluttningarna.

I byn Vega de Valcarces hittar jag en liten fin kyrka som är öppen.

Lite statyer i samma kyrka.

Och några nyfikna gäss.

Och bruna fina hönor.

Vattnet i floden är kristallklart och jag tänker på när jag för några veckor sedan badade fötterna i floden i Burgos. Då var det värmebölja, nu är det frisk höstligt istället. Det skulle vara fint att vara här när det är sommarvärmen, då skulle man kunna ta sig ett dopp här.

Efter byn las Herreiras börjar stigningen upp mot O Cebreiro.

Det är gott om kor här och det klingar så fint om bjällrorna dom har på sig.

Här finns också hästar för man kan rida upp till toppen om man inte orkar gå.

Efter en rejäl klättring uppåt har jag nått byn La Fabe där jag skaffar ny energi genom att dricka apelsinjuice med ingefära i.

Här finns en hund som ser ut att vara död, trots att det sen visar sig att han lever. Några hästar med ryttare red förbi på väg ner mot Las Herreiras och efter en stund kommer en lös häst travande för sig själv efter de andra.

Högt uppe på berget växer det fullt av lila blommor. Dom påminner om krokusar. Kanske är det något liknande och kanske kan dom blomma två gånger om året om vädret är det rätta?

Långt där borta i horisonten kom jag tidigare gående ifrån flodravinen, men nu är jag nästan 2/3 väg upp mot toppen som jag ska bestiga imorgon. Jag hoppas vi får lika fint väder då!

Där straxt över oss syns byn där jag ska övernatta, Laguna de Castilla. Imorgon kommer jag att gå in i Galicien, den sista provinsen jag kommer till på den här vandringen.

Och så har jag fått en ny vän från Japan. Vi diskuterar mycket om meningen med livet och vad som egentligen är viktigt i tillvaron. Hon har ett otroligt brett perspektiv för hon är nyfiken på hur andra ser på livet och hon träffar många väldigt olika människor i sitt frilansjobb där hon jobbar med Japans motsvarighet till SIDA om jag förstått saken rätt.

#elcamino #vandring

Fick det här receptet i mitt YouTube- flöde:

https://www.youtube.com/watch?v=GJ0d08n2x30

Det verkar jättegott! Kanske något att prova till jul?

#mat #veganskt

Under dagens vandring gick jag mot staden Villafranca de Bierzo. Vägen gick upp och ner på kullar.

Jag passerade en massa vinodlingar

I utkanten av Villafranca de Bierzo finns Puerta de Perdon, förlåtelsens port. Förr i tiden var det så att de pilgrimer som var alltför gamla eller sjuka för att klara av den fortsatta vandringen till Santiago de Compostela, kunde få sina synder förlåtna här. De behövde inte vandra vidare.

Idag är förhoppningsvis de flesta pilgrimer så pigga och friska att de klarar av att slutföra vandringen.

Sedan passerade jag en fästning.

Den här floden rinner ner från bergen.

På väg att lämna Villafranca de Bierzo för att ge mig upp i bergen.

Floden igen.

Vandringen går längsmed floden.

Jag funderar på hur vägen kan vara nästan horisontell trots att jag bara ser höga berg åt alla håll jag tittar åt.

Och till slut når jag dagens mål, byn Pereje. Där tar jag in på byns enda härbärge. Jag är den enda där och undrar om jag ska bo själv i huset, men efter någon timma dyker två italienska killar upp.

Imorgon ska jag börja vandringen upp mot O Cebreiro. Jag tänker att jag ska ta mig halvvägs upp på berget och sova där så vandringen följande dag blir lite lättare.

På tv:n ser jag väderbilder från andra delar av Spanien. Det snöar norrut, men också i Granada i Andalusien i söder. Vid kusten i norr har det varit så mycket regn att floderna översvämmas på sin väg ut mot havet.

Jag hoppas att väder gudarna är med mig när jag ska upp på berget O Cebreiro i övermorgon.

#elcamino #vandring

I morse när jag gick genom byn Cacabelos fick jag syn på ett helt kvarter med en massa fina målningar och visdomsord. Jag hoppas att jag lyckas återge dom på rätt sätt.

"Mänskligheten lider av okontrollerad utveckling. När ska vi harmonisera vetenskapen med naturen?"

"Humaniteten lider av konsekvenserna av okontrollerad utveckling. När ska vi harmonisera vetenskapen med naturen?"

"Kulturen är det som ingenjören och den mänskliga fantasin lägger till naturen".

"Det finns saker som man måste se för att förstå, det rättvisa måttet på skönhet".

Och så en bild på en vacker skog.

"Jordbruk är relationen och kärleken till naturen".

Och en bild på en vinodling.

"Vi kan inte förbättra naturen, men vi försöker".

Och en vacker bild på en bergsflod.

Och så i nästa by hittar jag det här:
Vi
"Vi har två liv. Det andra börjar då vi upptäcker att vi bara har ett".
(Mycket sant, tycker jag!)

"Sök inte svaret under Caminon. Caminon är svaret".

"När jag vandrar är jag kung över min frivillighet. Jag behöver inte lägga tid på att förhandla och jag är rik på böner. Det är en lycka!"

"Titta, lyssna, le, dröm och älska".

#elcamino #vandring #muralmålningar

Kl 7 på morgonen ger jag mig iväg från bergsbyn Riego de Ambros. Straxt innan mig ger sig tre koreanska män av, men av dom ser jag sedan ingenting, inte ens lyset från deras pannlampor i mörkret. Kanske valde de stigen, själv har jag bestämt att hålla mig till bilvägen. Nere i dalgången ser jag gatljusen från grannstaden eller kan det vara så att jag även ser Ponferrada? Det ser ut att vara en stor stad och Molinaseca är bara en mindre ort. Och nära ser det ut att vara, som om det skulle ta en kvart att gå dit.

Jag jogglunkar nerför serpentinvägen och möter bara ett fåtal bilar. Jag är noga med att hoppa ut i dikesrenen när jag får möte och ser till att vända huvudet och pannlampa mot bilarna så att jag vet att dom säkert ser mig.

Vägen är så slingrig att jag ibland under långa stunder inte alls ser något av staden och ljusen. Efter en och en halv timme kommer jag så ner till byn Molinaseca och precis som jag trodde så är det bara en liten by. Det måste alltså ha varit så att jag uppifrån berget också såg den stora staden Ponferrada och dess förstäder. Ponferrada ligger ytterligare 8 km längre bort och bakom en kulle.

I Molinaseca är det äntligen dags för frukost.

Väl inne i Ponferrada passerar jag den gamla fästningen.

Där står en stor grupp turister och dom är samlade mitt framför caminoskylten så jag fortsätter i fel riktning, men får sedan hjälp av en annan pilgrim som ser att jag går och spanar efter de gula pilarna. Hon följer mig en bit på vägen så att jag säkert ska komma rätt. Så skönt att veta att jag alltid får hjälp i de stunder jag behöver det!

Här finns en pusshörna, det står: "Kyss mig i detta hörn".

Jag får lite nostalgivibbar, kommer ihåg en ungdomsförälskelse där vi skämtade om ett hörn som var särskilt bra för att kyssas i, innan vi senare bestämde att det nog gick finfint att kyssas i alla hörn.

Här en av stadens stadsportar.

Och en söt unge och en kul staty.

På väg ut ur staden gick Caminon utmed en flod.

I många spanska städer finns långa fina parker utmed floderna. Så även i denna stad.

Och förbi ett litet kapell och en madonna staty.

På flera platser pågår fotbollsträning för barn och ungdomar. Det som slår mig är att jag bara ser killar lirar fotboll. Jag tror att om detta vore hemma så skulle jag nog också se lite tjejlag som lirade.

Dalgången omges åt alla håll av höga berg och jag tycker mig skymta snö eller is på de högsta topparna. Eller är det bara moln som fastnat på topparna? Avgör själva! Om ni förstorar bilden, ser det då inte ut att vara snö på topparna över det gråa huset?

Här ett vackert hus i byn Camponaraya.

På kvällen äter jag pilgrimsmiddag med mina nya vänner från Japan och Holland och lite senare på kvällen får vi också sällskap av en trevlig spanjor från Malaga. Han tycker det är dj-a kallt här.

Nu återstår det bara 21 mil till Santiago de Compostela. Om ca 10-11 dagar kan jag nog vara där.....

#elcamino #vandring

Straxt efter att jag lämnat byn i morse så började det regna, så regnponcho åkte på fortast möjligt. Först var jag irriterad på regnet. Så onödigt, nu när vi skulle upp på en av de högsta topparna, då vore det väl fint med lite klart väder och vacker utsikt?

Fast sedan slog det mig att det kanske var alldeles rätt väder för Järnkorset? Dagen handlar ju inte om att skåda ut över världen, den handlar om att skåda inåt och se vad jag hela tiden lägger onödig kraft och energi på. Vad finns i mitt liv som jag bör förändra eller ge upp eftersom det ändå inte för något gott till mig?

Jag lämnade min svarta, glittriga sten i en glipa i trästolpen och tänkte på det jag nu lämnar bakom mig och vad jag istället vill välkomna in i mitt liv.

Vid järnkorset finns många hälsningar, meddelanden, målade stenar, väldigt speciella stenar och även andra saker människor valt att lämna bakom sig. På meddelandet här står: "Med ditt ljus fortsätter jag vandra. Jag älskar dig!"

Och vid det lilla kapellet har någon skrivit: "Acceptera och lita på dig själv!"

Dom flesta har gett upp försöken att vandra Camino-stigen för den har förvandlats till en syndaflod där vattnet forsar fram och på vissa ställen har det bildats stora dammar där det är omöjligt att gå runt utan man måste plumsa rakt genom pölen och man blir dyblöt om fötterna. Istället går dom flesta nu istället på sidan av bilvägen.

Regnet och diset ligger tätt över kullen.

Jag fortsatte mot nästa by, Manjarin, där jag hoppades finna ett café så att jag kunde få lite skydd för regnet ett tag. Men i Manjarin fanns bara ett skjul byggt av brädlappar och plast där några personer klädda i tempelriddarkläder har donativocafe. Ändå var där fullt av folk eftersom det är det ända stället som fanns i den pyttelilla byn.

Efter ytterligare några kilometer börjar det att gå nedför och vi ska ner 900 höjdmeter innan vi återigen når mer plan mark. Det är jobbigt att gå i branta nedförsbackar, man anstränger knäna och vaderna. Jag ser ibland äldre sydkoreanska kvinnor som "joggninglunkar" när dom vandrar med stavar. Nu fick jag för mig att testa detta i nedförsbackarna. Jag rör mig med mjuka rörelser och det känns jättebra. Jag känner mig som ett tufftufftåg som bara tuffar på i nedförslutet och jag joggar mig nerför till nästa by där jag får mig lite varm mjölkchoklad framför en öppen brasa. Därefter joggar jag vidare neråt till nästa by som för dagen får bli min slutdestination.

#elcamino #vandring #järnkorset

Något som varit väldigt vanligt är att barn ofta fått lära sig att vissa känslor inte är okej att visa. Det kan vara något som inte accepterats i just denna familjen och ännu vanligare har det varit med olika könsstereotyper för pojkar och flickor. Pojkar får inte visa sin rädsla eller sårbarhet, dom måste vara tuffa. För flickor har det varit vanligt att dom ska vara duktiga, ansvarsfulla och bete sig förståndigt, känna ansvar för andra och dom ska absolut inte få några ilskna utbrott, vara alltför envisna eller alltför självupptagna, det är väldigt okvinnligt.

Jag tror och hoppas att detta håller på att förändras till det bättre. Jag tycker mig se att många av småbarnsföräldrarna är klokare än tidigare generationer, som ofta bara upprepade det sätt som deras föräldrar haft mot dom. Men för dom föräldrar som fortfarande inte förstått detta så tål det att upprepas.

Barn behöver ha tillgång till hela sitt känsloregister och det är ditt ansvar som förälder att hjälpa ditt lilla barn att sätta ord på alla känslor, så att barnet lär sig att känna igen och förstå alla känslofenomen de upplever med sin kropp. Hjälp barnet att förstå och att reglera känslan på ett bra sätt med hjälp av ord och handlingar. Inga känslor är fel att uppleva bara dom hanteras på ett lämpligt sätt!

Människor som har tillgång till alla sina känslor mår bättre psykiskt och fysiskt. Dom har lättare att förstå sin kropps signaler och förstå sina behov.

#känslor