Rosemary, hennes man Jim och vän Neil träffade jag mycket och ofta i mitten på vandringen. Men tyvärr hade dom inte tid att gå hela vägen den här gången så någonstans mellan Burgos och Leon åkte dom i förväg för att hinna med någon sträcka som verkade mer spännande. Sedan har jag saknat henne så mycket! Hon är en sådan livlig person som det bara sprudlar om, en sån som ger väldigt mycket energi och glädje till alla andra.

Vi hade väldigt allvarliga samtal om det svåra i livet också och Rosemary är en riktig maskrosperson. Livet hade farit hårt fram med henne, men i slutänden har hon lärt sig så mycket av det att hon blivit en oerhört klok och stark person.

Jag har tänkt på henne och undrat om dom kommit hem nu och jag har hoppats så mycket att jag skulle höra något från henne, för hon fick min mejl-adress. Och gissa vem som mejlade mig just idag? Nästan som om hon kände på sig att det här var en särskilt viktig dag för mig när jag äntligen kom i mål på caminon.

#elcamino #vandring

Imorse tänkte jag ha sovmorgon, men det går ju inte så bra när man är van att gå upp tidigt varje dag. Så jag vaknade ca 5:30, men låg kvar tills klockan var nästan 7. Sedan var jag bara tvungen att gå upp och ge mig iväg, för det kröp i hela kroppen på mig.

När jag gick ut höll jag nästan på att snubbla över en kärvänlig katt. Den hade tydligen hört att jag var på väg ut och satt och passade mig i dörren. När jag skulle knyta mina kängor lekte den med mina skosnören och när jag började gå gick den i zick-zack mellan mina ben.

Det regnade rejält den här förmiddagen, då jag straxt före lunch kom fram till Santiago de Compostela. På torget framför katedralen sprang jag på flera av personerna som jag åt middag med för två dagar sedan i Boente. Dels ett franskt par, ett amerikanskt par, en ung tysk tjej och några sydkoreanska ungdomar som jag mött rätt ofta under den senaste tiden.

Tyvärr är det så att katedralen håller på att renoveras invändigt så pilgrimsmässorna hålls tillfälligt i andra kyrkor. Dom traditioner som jag förknippar med Caminon blir därför inte riktigt vad jag väntade mig, men det har jag haft klart för mig i flera veckor. Vad jag ursprungligen förväntade mig är då man svingar det enorma rökelsekaret fram och tillbaka i kyrkan och att gå runt altaret och kyssa en av lärjungen Jakobs symboler, men nu blir det inte riktigt så.

Här jag i regnet framför katedralen. Dom andra pekade ut riktningen till pilgrimskontoret åt mig, så jag slapp att irra runt och leta.

Jag trodde det skulle vara lång kö där när alla pilgrimer vill ha ut sin compostela, dvs sitt pilgrimscertifikat men det var nästan ingen kö alls.

Även där sprang jag på folk jag känner som Camino-generalen och hennes två vänninor. Dom kallar henne skämtsamt så för hon är den som tar alla beslut om var dom ska bo, äta och vilka vägar dom ska ta då det finns alternativ. Hennes två vänninor verkar mest tycka att det är bekvämt att slippa ha några egna åsikter och följer lydigt med. Själv skulle jag snabbt få krupp av att vara tillsammans med någon som aldrig vågar överlåta kontrollen till någon annan. Kanske för att jag själv tycker om att ha kontroll?

Efter att ha suttit och hängt på en restaurang i en timme, för att spendera tid fram tills jag kunde checka in på mitt pensionat, så gick jag återigen en sväng upp till katedralen. Där sprang jag på den här kvinnan från mellanvästern i USA. Henne har jag sett till och från under halva min vandring. Kul att även kunna vara här tillsammans!

Pilgrimer väntar och umgås med andra pilgrimer på torget. En del yngre personer springer in på torget, hoppar framför kameran och slänger upp ryggsäcken så den gör en saltomortal i luften och alla lyckönskan varandra.

Jag träffar en tysk kvinna som gått Camino Portuguese, från Porto. Hon sa att nu måste hon hem och förändra livet och att det känns lite läskigare och svårare när man kommer hem igen. Men på försommaren sa hon upp sig från jobbet så nu är det dags att starta ett nytt kapitel i livet. Hon vill ha mer inflytande och kontroll över sitt arbetsliv och ska börja jobba som egenföretagare med massage och språkkurser. Hon är 55 år och jag berättade att jag gjorde detsamma i den åldern. Kanske är det en bra ålder att göra förändringar? Numerologiskt är 55 = 10 = 1. 10 står för att avsluta saker i sitt liv och 1 står för att starta något nytt. Dessutom så är man i en ålder då man inser att ens liv är ändligt och då känns det logiskt att man tänker efter vad man vill göra med den tid som återstår.

Ikväll ska jag nog gå på en pilgrimsmässa och sedan är det nog dags att fundera på vad jag ska göra imorgon. Bussen till Finisterre eller påbörja resan hem?

#elcamino #vandring