Kl 7 på morgonen ger jag mig iväg från bergsbyn Riego de Ambros. Straxt innan mig ger sig tre koreanska män av, men av dom ser jag sedan ingenting, inte ens lyset från deras pannlampor i mörkret. Kanske valde de stigen, själv har jag bestämt att hålla mig till bilvägen. Nere i dalgången ser jag gatljusen från grannstaden eller kan det vara så att jag även ser Ponferrada? Det ser ut att vara en stor stad och Molinaseca är bara en mindre ort. Och nära ser det ut att vara, som om det skulle ta en kvart att gå dit.

Jag jogglunkar nerför serpentinvägen och möter bara ett fåtal bilar. Jag är noga med att hoppa ut i dikesrenen när jag får möte och ser till att vända huvudet och pannlampa mot bilarna så att jag vet att dom säkert ser mig.

Vägen är så slingrig att jag ibland under långa stunder inte alls ser något av staden och ljusen. Efter en och en halv timme kommer jag så ner till byn Molinaseca och precis som jag trodde så är det bara en liten by. Det måste alltså ha varit så att jag uppifrån berget också såg den stora staden Ponferrada och dess förstäder. Ponferrada ligger ytterligare 8 km längre bort och bakom en kulle.

I Molinaseca är det äntligen dags för frukost.

Väl inne i Ponferrada passerar jag den gamla fästningen.

Där står en stor grupp turister och dom är samlade mitt framför caminoskylten så jag fortsätter i fel riktning, men får sedan hjälp av en annan pilgrim som ser att jag går och spanar efter de gula pilarna. Hon följer mig en bit på vägen så att jag säkert ska komma rätt. Så skönt att veta att jag alltid får hjälp i de stunder jag behöver det!

Här finns en pusshörna, det står: "Kyss mig i detta hörn".

Jag får lite nostalgivibbar, kommer ihåg en ungdomsförälskelse där vi skämtade om ett hörn som var särskilt bra för att kyssas i, innan vi senare bestämde att det nog gick finfint att kyssas i alla hörn.

Här en av stadens stadsportar.

Och en söt unge och en kul staty.

På väg ut ur staden gick Caminon utmed en flod.

I många spanska städer finns långa fina parker utmed floderna. Så även i denna stad.

Och förbi ett litet kapell och en madonna staty.

På flera platser pågår fotbollsträning för barn och ungdomar. Det som slår mig är att jag bara ser killar lirar fotboll. Jag tror att om detta vore hemma så skulle jag nog också se lite tjejlag som lirade.

Dalgången omges åt alla håll av höga berg och jag tycker mig skymta snö eller is på de högsta topparna. Eller är det bara moln som fastnat på topparna? Avgör själva! Om ni förstorar bilden, ser det då inte ut att vara snö på topparna över det gråa huset?

Här ett vackert hus i byn Camponaraya.

På kvällen äter jag pilgrimsmiddag med mina nya vänner från Japan och Holland och lite senare på kvällen får vi också sällskap av en trevlig spanjor från Malaga. Han tycker det är dj-a kallt här.

Nu återstår det bara 21 mil till Santiago de Compostela. Om ca 10-11 dagar kan jag nog vara där.....

#elcamino #vandring

Straxt efter att jag lämnat byn i morse så började det regna, så regnponcho åkte på fortast möjligt. Först var jag irriterad på regnet. Så onödigt, nu när vi skulle upp på en av de högsta topparna, då vore det väl fint med lite klart väder och vacker utsikt?

Fast sedan slog det mig att det kanske var alldeles rätt väder för Järnkorset? Dagen handlar ju inte om att skåda ut över världen, den handlar om att skåda inåt och se vad jag hela tiden lägger onödig kraft och energi på. Vad finns i mitt liv som jag bör förändra eller ge upp eftersom det ändå inte för något gott till mig?

Jag lämnade min svarta, glittriga sten i en glipa i trästolpen och tänkte på det jag nu lämnar bakom mig och vad jag istället vill välkomna in i mitt liv.

Vid järnkorset finns många hälsningar, meddelanden, målade stenar, väldigt speciella stenar och även andra saker människor valt att lämna bakom sig. På meddelandet här står: "Med ditt ljus fortsätter jag vandra. Jag älskar dig!"

Och vid det lilla kapellet har någon skrivit: "Acceptera och lita på dig själv!"

Dom flesta har gett upp försöken att vandra Camino-stigen för den har förvandlats till en syndaflod där vattnet forsar fram och på vissa ställen har det bildats stora dammar där det är omöjligt att gå runt utan man måste plumsa rakt genom pölen och man blir dyblöt om fötterna. Istället går dom flesta nu istället på sidan av bilvägen.

Regnet och diset ligger tätt över kullen.

Jag fortsatte mot nästa by, Manjarin, där jag hoppades finna ett café så att jag kunde få lite skydd för regnet ett tag. Men i Manjarin fanns bara ett skjul byggt av brädlappar och plast där några personer klädda i tempelriddarkläder har donativocafe. Ändå var där fullt av folk eftersom det är det ända stället som fanns i den pyttelilla byn.

Efter ytterligare några kilometer börjar det att gå nedför och vi ska ner 900 höjdmeter innan vi återigen når mer plan mark. Det är jobbigt att gå i branta nedförsbackar, man anstränger knäna och vaderna. Jag ser ibland äldre sydkoreanska kvinnor som "joggninglunkar" när dom vandrar med stavar. Nu fick jag för mig att testa detta i nedförsbackarna. Jag rör mig med mjuka rörelser och det känns jättebra. Jag känner mig som ett tufftufftåg som bara tuffar på i nedförslutet och jag joggar mig nerför till nästa by där jag får mig lite varm mjölkchoklad framför en öppen brasa. Därefter joggar jag vidare neråt till nästa by som för dagen får bli min slutdestination.

#elcamino #vandring #järnkorset

Något som varit väldigt vanligt är att barn ofta fått lära sig att vissa känslor inte är okej att visa. Det kan vara något som inte accepterats i just denna familjen och ännu vanligare har det varit med olika könsstereotyper för pojkar och flickor. Pojkar får inte visa sin rädsla eller sårbarhet, dom måste vara tuffa. För flickor har det varit vanligt att dom ska vara duktiga, ansvarsfulla och bete sig förståndigt, känna ansvar för andra och dom ska absolut inte få några ilskna utbrott, vara alltför envisna eller alltför självupptagna, det är väldigt okvinnligt.

Jag tror och hoppas att detta håller på att förändras till det bättre. Jag tycker mig se att många av småbarnsföräldrarna är klokare än tidigare generationer, som ofta bara upprepade det sätt som deras föräldrar haft mot dom. Men för dom föräldrar som fortfarande inte förstått detta så tål det att upprepas.

Barn behöver ha tillgång till hela sitt känsloregister och det är ditt ansvar som förälder att hjälpa ditt lilla barn att sätta ord på alla känslor, så att barnet lär sig att känna igen och förstå alla känslofenomen de upplever med sin kropp. Hjälp barnet att förstå och att reglera känslan på ett bra sätt med hjälp av ord och handlingar. Inga känslor är fel att uppleva bara dom hanteras på ett lämpligt sätt!

Människor som har tillgång till alla sina känslor mår bättre psykiskt och fysiskt. Dom har lättare att förstå sin kropps signaler och förstå sina behov.

#känslor