Alla inlägg under september 2019

Av Amisa - 21 september 2019 18:40

Idag hade jag tänkt att inte gå så långt eftersom de två senaste dagarna har varit väldigt fysiskt utmanande. Igår hade jag planerat att stanna i sista byn före Zubiri, men det visade sig att det bara fanns ett albergue i byn och det var fullbokat när jag kom dit. Jag och andra här är lite undrande över angivelser som avstånd och höjder. Igår en kom jag till en nedförsbacke med en skylt "Zubiri 3 km". Den tog mer än en timme att gå nerför, vilket inte alls verkar normalt för den längden av vandring. Jag förstår att om man går 3 km i brant uppförsbacke med 10 kg packning på ryggen så kan det gå väldigt långsamt, men det borde inte vara så i nedförsbackar. Det angivna avståndet verkar vara fågelavståndet, men tyvärr kan de flesta pilgrimer inte flyga utan vi går uppåt, nedåt och på zick-zack stigar. Förmodligen går vi minst det dubbla? Det skulle ju vara kul att veta ungefär hur långt vi verkligen går. Kartorna vi fick över höjdskillnader i SJPdP stämmer inte heller. Höjden stämmer nog på startorten och slutdestinationen, men definitivt inte däremellan. Gårdagens vandring såg på kartan ut att vara en lugn vandring i behagligt medlut, men visade sig vara otroligt mycket branta uppförslut upp till bergskammar och sedan lika brant nedför och man får vara väldigt försiktig så man inte snubblar och gör sig illa. Det skulle vara så mycket enklare att planera dagen om man faktiskt vet det korrekta avståndet och hur jobbig sträckan kan förväntas bli. Idag stämde det bättre, det var en enklare sträcka, inte lika höga höjder att gå upp på som ni ser nedan. Idag blev mitt stopp i Trinidad de Arte, en kyrka med pilgrimshärbärge från 1200-talet, man kan känna historiens vingslag här. Vår hospitalero (värd) är en gentleman som hjälper trötta vandrare med ryggsäcken när vi ska installera oss.

Vår albergue i Trinidad de Arre

I varje by finns vackra gamla stenbroar över floderna, här bron vid Trinidad de Arre


#elcamino #vandring

Av Amisa - 20 september 2019 22:22

Idag har jag oroat mig för tre saker, men bestämt mig för att det nog kommer ordna sig. Igår kväll kom jag på att jag bara hade 14 euros kvar i kontanter och kontanter är svårt att få tag på i många av de små byar man passerar. De flesta rum i Zubiri som jag var på väg till kostade 15 euro eller mer. Men jag tänkte att det kommer ordna sig på något sätt. På morgonen berättade jag för en av pilgrimsvärdarna på kloster att jag var rädd att jag kanske inte skulle ha råd med en sängplats nästa dag, men hon lugnade mig snabbt och sa att den pyttelilla byn 2 km bort hade en uttagsautomat. Det var jättekonstigt för jag har kollat ATM locater och skrivit upp vilka orter som har automater och är säker på att den byn inte fanns med där.

Sent på eftermiddagen när jag var jättetrött gick jag på kammen av ett högt trädbeklätt berg och tittade ut över det vackra landskapet i dalgången nedanför. Jag tittade mig inte för var jag satte fötterna och trampade rakt i ett "potthål" med lera, foten vek sig och jag gjorde en vurpa rakt ner i lerpölen. Lyckligtvis kom jag undan med leriga kläder och lite skrapsår på armbågen. Jag hade inte sett till någon människa den senaste halvtimmen, då det plötsligt bakom en kurva dök upp fyra hjälpsamma amerikanare som hivade fram ett första-hjälpen-kit, tvättade mina sår, pysslade om mig och kollade så jag inte hade stukat fötter eller händer. Jag har tidigare haft stora problem med tilliten till andra människor, men nu fick jag verkligen ta emot hjälp och förlita mig på andra och det kändes väldigt fint.

När jag till slut kom fram till Zubiri sent på eftermiddagen, fick jag höra av människor jag kände sen tidigare att de flesta härbärgen nog var fulla. Jag fick rådet att gå till turistbyrån så att dom kunde hjälpa mig att ringa runt och kolla efter plats till mig. Den unga killen som jobbar där skakade förtvivlat på huvudet, allt var fullt sa han. Jag tänkte "Kom igen nu Gud, jag vet att jag är så besvärlig idag, men snälla hjälp mig att hitta någonstans att sova inatt!". Sen frågade jag om han kanske kunde ringa ett härbärge i nästa by, Larrasoa. Det gjorde han och då blev det napp på en gång. Sen skulle han ringa efter en taxi åt mig. Återigen en bekymrad min, beskedet han fick från taxibolaget i Pamplona 15 mil bort (det närmaste) var att de nog inte hade någon bil i närheten. Det skulle kunna ta 1-1,5 timmar innan taxin kunde vara i Zubiri. Efter någon minut ringde telefonen, varpå killen sa "Din taxi kom just". Det visade sig att chauffören var på väg från Roncevalles dit han kört några personer tidigare och nu var han på hemväg till Pamplona och passerade just Zubiri och han var på väg åt mitt håll. Jag blev väl mottagen på härbärget och gick sedan på pilgrimsmiddag i en av byns restauranger. Där hittade jag några av dom personerna som hjälpt mig tidigare på dagen och blev också vän med två finska kvinnor, som för tillfället var på rymmen från sina familjer. Det känns väldigt bra med förbrödringen mellan pilgrimerna!


#elcamino #vandring

Av Amisa - 19 september 2019 21:15

Varje dag hålls en pilgrimsmässan för de som har kommit till klostret och som ska vandra vidare imorgon. Det var mitt första besök i en kyrka sedan jag gav mig iväg. De kyrkor jag sett förut har till min besvikelse varit låsta. Det var en trevlig stund, men som icke katolik är det lite svårt att veta när det är meningen att man ska repetera det som sägs eller svara. Jag fick improvisera lite, kolla in hur andra gjorde och nynna med lite i sångerna, men det var trevligt och stämningsfullt. Det delades ut nattvard, men den var uttryckligen bara avsedd för katoliker. Jag tänkte på när jag för första gången i mitt liv tog nattvard i Centrumkyrkan i våras. Då kände jag tydligt att Gud vill att vi kommer nära honom oavsett tidigare bakgrund eller seder. Att vi är välkomna närhelst vi är redo och då kände jag inte heller att någon i kyrkan ifrågasatte min rätt att vara nära. Därefter följde någon ceremoni där alla önskade människorna runt omkring frid (om jag fattade saken rätt). Det var en fin tradition, kanske något man skulle kunna ta efter? Efter nattvarden fick alla vandrare en välsignelse och det kändes väldigt fint.


#elcamino #vandring

Av Amisa - 19 september 2019 17:52

Nu har jag uppnått första delmålet som var att ta mig över Pyrenéerna. Dagens etapp var ca 1,5 mil lång, med en höjdskillnad på 700 m från Valcarlos. De sista 4 km var sjukt branta, jag såg bara upp, upp hela tiden och inget slut på branten. Men jag tänkte att jag har ju ett rykte om mig att jag är envis, så jag får väl försöka leva upp till det.


Jag försökte att vara här och nu, titta på naturen och fåglarna i närheten. Jag såg flera rovfåglar och dom lät ungefär som ormvråkar när de skrek. Det blev massor av pausar för att vila och dricka, men till slut kom jag äntligen till Ibaneta, passets högsta punkt som ni ser här på bilden.

Vädergudarna var med mig, det var molnigt nästan hela vägen, vilket jag tyckte var bra eftersom jag kan få problem vid hög värme, men precis när jag nådde backkrönet, så kom solen fram och diset lättade. Väl framme i klostret i Roncevalles var det så skönt att få en säng och en dusch. Här träffade jag återigen den walesiska killen som jag vandrade med på förmiddagen innan det blev så brant. De andra två har jag inte sett till, så antagligen fortsatte de en bit till. Jag hade inte orkat ett enda steg till, jag är så nöjd här! Ska bara äta middag och sedan blir det nog sängen rätt tidigt. Borde väl också fundera över hur långt jag ungefärligen vill gå imorgon och försöka skaffa lite kontanter, för de börjar bli en bristvara.


#elcamino #vandring

Av Amisa - 18 september 2019 22:05

Jag kom till SJPdP med morgonens första tåg. Området kring Pyrenéerna är verkligen en jättevacker trakt att färdas igenom, med många fina byar. Efter det obligatoriska besöket på pilgrimskontoret, där man får sitt pilgrimspass och en snabb frukost så började jag min vandring. Jag har valt att gå den enklare vägen till Roncevalles, där stigningen "bara" är ca 1 000 m, istället för 1 440 m som det är på Napolion road som dom flesta väljer att gå. Straxt efter att jag lämnat staden började det att regna, och kameran åkte snabbt långt ner i väskan, där den sedan fick stanna hela dagen, så tyvärr blev det inga bilder från vandringen. Gångvägen gick på småvägar nära floden som rinner i dalgången och efter ett tag klarnade det upp och blev väldigt varmt.

Under hela vandringen såg jag bara ytterligare en pilgrim, en fransk kvinna på cykel. Hon planerade att cykla hela vägen till Roncevalles denna dag, sedan följa Caminon till Logrono, därefter följa floden Ebro ner till Medelhavet och sedan cykla norrut till Frankrike igen. Själv traskade jag vidare förbi staden Argenyue och därefter blev vägen ganska brant upp till Valcarlos, så det blev många pausar i dikesrenen. Av någon konstig anledning lyckades jag hela tiden parkera baken mitt i brännässlor eller taggiga nypon- eller björnbärsbuskar. Men det fanns också goda bär på dom! Allt ont för alltid med sig något gott också.
?

Till slut fick jag äntligen syn på byn Valcarlos på andra sidan floden. Det var dagsmålet för min vandring och jag kände mig så nöjd att jag inte behövde gå längre. Mina fötter och axlar värkte och vägrade att ta ett enda steg till. Jag kom till albuergen (härbärget) och upptäckte att jag var den enda personen där. Det kändes lite märkligt att vara ensammen i ett stort hus. Men efter ca 1 timme dök det upp en kille, efter ytterligare en timme kom en kvinna och när vi sedan skulle gå ut och köpa lite mat så hittade vi en vilsen pilgrim som vi också tog med oss tillbaka till albuergen.

Till slut blev vi en liten grupp på fyra personer, i varierande åldrar från ca 30-60 år och alla från olika länder. En ung kille är från Wales (och nej, han gillar inte Boris Johnson eller Brexit), en äldre kvinna från Sydafrika, en ung tjej från Danmark och så jag. Kvinnan från Sydafrika hade tagit vägen över berget, men straxt efter Orisson råkade hon ta fel väg i någon korsning, hon såg inte en enda människa, blev rädd att hon skulle bli tvungen att tillbringa natten ensam på berget. Liksom jag så är hon troende, så hon bad Gud att hjälpa henne på något sätt och han skickade en vänlig lantbrukare i hennes väg. Han såg hennes desperation och skjutsade henne till Valcarlos och hon var så lycklig över att återigen hitta tillbaka till civilisationen och till och med få tak över huvudet. Jag känner mig så nöjd över mitt vägval, jag hade inte pallat att gå över de högsta bergtopparna. Det blir spännande att se hur det går imorgon, då blir det 700 meters stigning och bara uppför. Vi får se vad morgondagen har att bjuda!


#elcamino #vandring

Av Amisa - 18 september 2019 21:03

Igår kväll kom jag äntligen till Frankrike och Bayonne. Det är en gammal, pittoresk stad, vackert beläget vid en flod. Jag var så trött efter resan dagen innan som hade startat redan vid 3-tiden på natten, så när det blev kväll gick jag till sängs redan vid 21:30 och sov sedan som en död och slagen tills det var dags att gå upp på morgonen. Idag gick resan vidare med tåg till Saint-Jean-Pied-de-Port där många väljer att starta Camino.


#elcamino

Av Amisa - 15 september 2019 11:00

Caminon är ca 80 mil lång, men många fortsätter vandra till Finisterre (Världens ände) ute vid Atlantkusten och vandringen blir då 90 mil lång. På bilderna nedan kan ni se höjdskillnaderna under vandringens gång. Brantast är det på första etappen över Pyrenéerna och sedan igen då man kommer till O Cebreiro efter ca en månad. I mitten på vandringen är det väldigt platt då man vandrar över La Mesa, slättlandskapet på högplatån. Där är utmaningen istället att det är långt mellan byar, dricksvattenfontäner, härbärgen och restauranter. Det finns inte heller särskilt många träd att söka skydd under och man är mycket utsatt för stark sol, hård vind, regn och åska. Vädret på hösten kan variera från sol och ca 30 grader till minusgrader och snö på bergstopparna. Om jag har förstått det rätt så är det vanligare att man överraskas av snö då man vandrar på våren, så jag hoppas slippa det.


 

 

#elcamino #vandring

Av Amisa - 14 september 2019 11:00

I förrgår tänkte jag att det nog var dags att dra igång min nya mobiltelefon, som jag inhandlat huvudsakligen för den här resan. Min gamla mobil har på senaste tiden blivit alltför trött och minnet räcker inte längre till (på den heller!)

  

Den nya mobilen är tänkt att vara min antenn till världen hemma och också hjälpa mig med saker som att sköta bankärenden, ev boka rum och biljetter för hemresan, tillhandahålla vandringsguide så jag inte går vilse i Spanien och kanske hjälpa mig att blogga under resan. Sedan började jag plocka ut SIM-kortet från min gamla mobil, för att flytta den till min nya. Noggrann som jag är så hade jag läst instruktionerna som medföljde mobilen och sett att man skulle ha ett Nano SIM-kort. Jag tänkte att mitt gamla kort kanske gick att pilla sönder i ännu mindre delar än vad det redan var, men nej, det fanns ingen stansning för att göra den mindre. Då tänkte jag att jag väl får köpa ett nytt kontantkort som har rätt format, men efter lite googling förstod jag att i alla fall Comviqs startpaket inte innehåller Nano SIM-kort, trots att många nya mobiler kräver detta format. Enda sättet att få ett sådant kort från Comviq är att beställa ett från nätet och leveransen skulle enligt uppgift ta 3-5 dagar att få hem. Otur då för mig att det var knappt 3 dagar kvar till min avfärd!


Mitt gamla jag, hade förbannat min otur och slarv att jag inte sett till att få igång mobilen tidigare, men mitt nya jag tänker att problem finns till för att jag ska lära mig något viktigt av det. Så istället för att bli superstressad av oro, så tänkte jag att det kommer att fixa sig på något sätt och jag funderade mest över vad det var jag skulle lära mig av situationen och vilka alternativ som stod till buds om kortet inte skulle dyka upp i tid före min avfärd. Jag tänkte att kanske lärdomen var att jag skulle lära mig att förbereda mig tidigare nästa gång jag reser någonstans, eller att jag behöver träna min tillit till att allt kommer lösa sig på något sätt, eller att jag kanske borde tillbringa min pilgrimsvandring utan det mediabrus som en mobil tillför.


När jag kom hem kvällen efter så hade jag mirakulöst nog fått ett brev från Comviq, med ett nytt SIM-kort. Det tog alltså mindre än ett dygn efter att jag beställt det och jag behövde inte längre fundera på det. Jag känner att jag hade blivit testad av Gud och att jag klarade testet väldigt bra, för jag blev aldrig väldigt stressad över problemet.

Jag uppfattar också att budskapet från ovan är:

"DU VET ATT DU KAN LITA PÅ ATT ALLT ORDNAR SIG PÅ BÄSTA SÄTT! DU GÅR ALDRIG ENSAM, JAG FINNS ALLTID BREVID DIG PÅ DIN VÄG!"

Jag är tacksam, för jag känner mig så trygg inför min vandring!


 

Min nya mobil....


#tillit


Presentation

Omröstning

Tror du att elpriserna kommer återgå till det "normala" snart?
 Ja, nu är det ju sommar!
 Kanske?
 Nej, inte förrän kriget är slut!
 Nej!
 Nej, det här är det nya "normala"?

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
<<< September 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards