En av de svåra saker som vi behöver lära oss är det som Sinnesrobönen talar om:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen".

Detta är mycket svårare än det låter! Vi vill så gärna fixa saker, men ibland ligger det utanför vår kontroll. Att låsa sig fast vid att hoppas på att något ska bli som vi önskar, precis på det sätt som vi önskar tar energi från oss. Det gör att vi blir ofokuserade för saker vi faktiskt kan förändra och de bra saker vi kan skapa i våra liv om vi lägger kraft på det. Det skapar också känslor av besvikelse och uppgivenhet.

På samma sätt är vi ofta obenägna att ändra på saker vi har makt över. Ta t ex något du är rädd för. Det kan vara spindlar, att tala inför en stor grupp, närhet till andra eller att åka hiss. De flesta rädslor sitter bara i vårt huvud och utgör inget reellt hot mot oss. Såvida du inte är jagad av ett lejon så handlar det "bara" om en felprogrammering av din hjärna. För att komma över rädslan måste vi vara modiga och exponera oss för just det vi är rädda för, även om det känns jätteläskigt. Först när du gör det så har du möjlighet att upptäcka att det du varit rädd för hela livet, faktiskt inte alls är farligt. Om du istället fortsätter att undvika det läskiga, så är din hjärna benägen att tro att du är vid liv endast för att du undvek det farliga och för varje gång du gör så växer din rädsla sig ännu starkare.

Att förstå skillnaden är inte lätt. Ibland kan vi tro att vi ska kunna förändra en annan person, men det går ju faktiskt inte om den personen inte är motiverad till det och inte ser någon mening med det. Den enda vi kan förändra är oss själva: vårt sätt att tänka, vårt sätt att bete oss på och hur vi reagerar på saker som händer inom och framför allt runt omkring oss. Först när vi har den medvetenheten kan vi styra våra liv på ett lugnare och mer tillfredsställande sätt.

Det finns mycket som talar för detta: psykologisk forskning och olika religioner, inte minst inom buddhismen. Inom psykoterapin finns nu en speciell inriktning som talar om just detta, ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Det finns också gestaltterapi och affektfokuserad psykodynamisk terapi som också arbetar med just acceptans.

De flesta personer kämpar med utmaningar av de här slagen. Vågar du utmana dig själv och göra det arbetet?

#acceptans #sinnesro

Hur står det då till med den fysiska hälsan efter 1 1/2 veckas intensiv vandring?

Jo det är rätt bra, jag har inga allvarligare skavanker. Mina sårskorpor på armen börjar ramla bort, medan blåmärkena fortfarande finns kvar. Några små tår är lite röda och svullna och har vattenblåsor, men det känns ännu inte så mycket som det ser ut. Jag hoppas att det håller sig så. Det nya som har tillkommit är att jag har fått en massa insektsbett, framför allt långt upp på ryggen, nacken och axlarna. Det kliar något förskräckligt och jag hoppas verkligen att det inte är vägglöss som bitit mig och att jag i så fall fått dom små rackarna med mig i min packning!

#elcamino #vandring

Idag har jag traskar vidare till Logrono, som jag kom till vid 10-tiden på morgonen. På vägen passerade jag den här muralmålningar som fanns brevid en utflyktsplats. Spanjorer är väldigt bra på att vara ute i naturen och de flesta större spanska orter har sådana här platser dit folk ibland åker till eller promenerar till för en härlig dag ute med familjen, vänner, kärestan eller hunden. Där finns vacker natur, bord och bänkar och ibland grillplatser.

Inne i stan hittade jag sedan ytterligare en muralmålning, som ser ut som en gubbe i kostym och med plommonstop. Rätt häftig tycker jag.

Jag smet in i katedralen och där pågick ett bröllop. Det var väldigt fint och jag som är lättrörd blev alldeles tårögd. Undrar om halveringstiden på ett äktenskap är längre i Spanien än i Sverige? Vi får hoppas det! Det brukar ju sägas att katoliker inte får skilja sig. Jag vet inte om det bara var förr, eller om det fortfarande är så. Vackert var det i alla fall och en ung kvinna sjöng "Hallelujah".

I en park hittade jag denna fina och väldoftande ros som passande nog heter "La Rose de Santiago de Compostela".

Jag längtade efter en lummig park och strosade lite längs floden. På tillbakavägen sprang jag på den här affären med porslinsdockor. Min dotter samlade på såna när hon var liten, men efter att ha sett en skräckfilm där dockorna fick liv och blev elaka och otäcka små väsen så ville hon inte längre ha dom kvar. Hoppas dessa inte väcker alltför mycket obehag.

#elcamino #vandring