Inatt har regnet vräkt ner större delen av natten, så det var med glädje jag såg att det lättat när det var dags att ge sig av på morgonen. Trodde jag!! Men två kvarter senare började det regna märkbart mer och ytterligare två kvarter senare öste det ner och jag hann bli ganska blöt innan jag fick på mig regnkläderna. Jag var bara 5 km från Pamplona för jag tänkte ha en lugn vilodag och titta på staden som är den största man passerar på Caminon. Enligt uppgifter jag sett bor här ca 200 000 människor. Min höft har känts av lite grann efter de senaste dagarnas vandring i branta upp- och nerförsbacke. Idag när jag kom fram till Pamplona kom jag nerifrån floden Arga och skulle gå upp mot de gamla fästningsmurarna, ett kort uppförslut så började min höft göra rejält ont och jag fick svårt att gå. Sån tur var så låg härbärget inte så långt bort, så det var underbart att få kränga av sig den tunga ryggsäcken. Resten av dagen har jag gått med vandringsstavarna för att avlasta höften. Tyvärr har det inte hjälpt, jag har fortfarande svårt att gå. Jag hade tänkt att gå ca 2 mil imorgon, men pga höften blir det kanske 1-1 1/2 mil istället. Under morgondagen ska jag kanske gå över Alto de perdon, som verkar vara en stigning på ca 400 m och jag vet inte om jag klarar det med min höft. Jag hoppas på ett mirakel, att höften ska kännas bättre imorgon då jag vaknar.

Medan jag väntade på att härbärget skulle öppna för de nyanlända mötte jag återigen några välbekanta ansikten. Först var det Ken från USA och han sa "Oh, you're the lady from the muddpole!". Han var en av gentlemännen från min olyckshändelse häromdagen. Medan vi satt och pratade dök också en familj, bestående av pappa, mamma och två barn 8 och 10 år gamla från Montana upp. Dom sprang jag också på otroligt många gånger under den jobbiga vandringen till Zubiri. Det känns trevligt att träffa lite bekantingar, så här när man är rätt långt borta!

En staty med den berömda tjurrusningen

#elcamino #vandring