I min gamla analoga kamera sitter det en film som jag snart måste ta färdig så att jag kan lämna in den på framkallning. Den exponerade delen av filmen innehåller fortfarande bilder från höstens resa till Sozopol i Bulgarien och det är ju inte så jättekul att ännu inte ha sett alla bilderna därifrån.

Anledningen är att blixten sedan flera år är trasig och att jag därför inte kan fota då det är för mörkt. I vårt kära fosterland Sverige är det ju som bekant mörkt hela hösten och vintern och det är först nu när vårsolen tittar fram igen som det är någon mening med att ta fram kameran igen.

I vintras tröttnade jag på det här problemet och köpte mig en digital kamera. Nu kan jag fota när jag vill, men häromveckan fick jag mig en tankeställare. Min dotter är en oerhört kreativ person, hon skriver noveller, pjäser, gillar att skapa bilder, fota och bildbehandla foton, göra musik, filma och redigera.

Dom senaste årens kreativa flöde har hamnat på en extern hårddisk, men nu har den kraschat. Trots att vi då och då brukar diskutera vikten av att göra backuper, så har det inte blivit gjort och nu är alltså det mesta borta.

Tanken slår mig att fotona jag tagit med min nya kamera också endast existerar i en upplaga, nämligen på min dators hårddisk! Det blir ju lätt så med digitala foton, man knäpper en massa bilder men skriver sällan ut dom. Om datorn pajar och man glömt att göra en backup finns inget kvar till eftervärlden!

HÄPP, kanske bäst att snarast springa ut och köpa ytterligare en extern hårddisk innan det blir för sent?

Jag har blivit besatt!!

IGEN kanske man ska säga för jag har en alldeles speciellt stor förmåga att bli det. Den nuvarande besattheten finns faktiskt tack vare eller p g a min morbror, beroende på hur man ser på saken.

När jag var ett barn så var han en sjöman som reste jorden runt. Han brukade skicka oss vykort från jordens alla hörn och ett av dom vykort jag bäst kommer ihåg var från Lissabon i Portugal. Bilden var tagen från en utsiktspunkt högt uppe vid en borg, i förgrunden ett vackert blommande träd och sedan utsikt över stora delar av Lissabon. Sedan dess har jag alltid drömt om att någon gång åka dit, men av någon konstig anledning har det aldrig blivit av.

På senaste tiden har tanken dykt upp allt oftare, nu så akut att jag var tvungen att gå till biblioteket och låna en massa böcker om Lissabon och Portugal. Så nu går halva nätterna åt till att läsa om Alfama, en av dom äldsta delarna av staden, spårvagnarna som kämpar sig uppför kullarna, dom vackra husen med mosaik på väggarna och så givetvis Fado-musiken.

Vad vore Portugal utan den?  Fado är en slags vemodiga visor som sjungs till långt in på nätterna på små restauranter och uteställen och har man hört den så har man också fått en blick in i portugisernas själar.

Det är som om det finns ett väsen som ropar och lockar på mig:

–”Kom hit, kom hit!”

En crazy tanke har slagit rot i mitt huvud: Kanske jag skulle kunna åka dit och stanna i ett halvår eller så, så att jag riktigt får tid att lära känna staden och dess invånare!

Kanske är det bara en dröm som aldrig kommer att slå in eller kanske kan det bli en trevlig semesterresa istället, men kanske, kanske skulle det kunna bli av??

Vem vet?

I helgen var jag på landet och skulle jobba i trädgården. Solen sken, fåglarna kvittrade och tussilagona lyste vackert gula i diket. Ja, allt var precis så där skönt som man alltid önskar sig. Nu skulle här fixas och donas och gräset såg ut att behöva sig en uppfräschning. Jag plockade ut gräsklipparen, mossrivaren, sladdvindan och skarvsladden ur förrådet.

Några år tidigare när min gamla handjagare gav upp sin sista suck, så bestämde jag mig för att satsa på eldrivna trädgårdsredskap och hade därefter inhandlat såna. Dom är relativt tysta att använda, inte spyr dom ut några avgaser, bränslet tar inte plötsligt slut och inte behöver man vara ingenjör i mekanik för att få dom att fungera. Bara att stoppa i sladden och köra!

Sagt och gjort, jag körde igång med gräsklipparen, men bytte efter ett tag till mossrivaren. Det kärvade när jag skulle sätta i sladden, men efter lite micklande gick det. Skulle sedan byta tillbaka till gräsklipparen igen, men nu var det helt plötsligt helt omöjligt att få i sladden. Det var liksom ett metallbleck som hade hoppat ur läge och hamnat precis mitt framför hålen där stickkontakten ska sättas i. Skit också tänkte jag, förra sladden jag köpt hade blivit glappkontakt på efter bara ett år och nu var även den nya sladden obrukbar efter bara tio månader.

Kan faktiskt inte förstå varför tillverkarna av sladdar inte kan klara av att göra en som håller i mer än ett år. Det är ju tur att det är garanti på elprodukter så man kan gå och byta ut dom. Nu har jag i alla fall varit och skaffat en ny sladd, så gräsmattan har fått sig en omgång och ser nu ganska vårfin ut!

På min dotters begäran kommer här en charmig kortfilm.

Berlusconi har återigen visat världen och inte minst Italiens medborgare vilken ignorant idiot han är.

På ett besök i den jordbävningsdrabbade regionen Abruzzo sa han att alla har det dom behöver: tak över huvudet , mediciner och varm mat och att dom bör se det hela som en campingutflykt.

Man kan ju undra vad dom 28 000 som nu blivit hemlösa och sover i tält eller bilar tycker om det uttalandet?  

Någon som undrar vad jag gör nu för tiden, när jag har blivit så dålig på att skriva i min blogg?

Jo, förutom att jag jobbar heltid och pendlar lite mer än två timmar om dagen så har jag nu också fått för mig att läsa en högskolekurs på distans.

Jag tänkte att jag vill lära mig lite om Oracle-databaser, så det är det jag håller på med när jag inte är ute och går förstås.

Men snart ska jag vara lite påskledig och det ska bli jätteskönt!

På en mobil har ju varje nummerknapp också ett antal skrivtecken som man kan bläddra emellan. När jag ska skriva ett SMS använder jag förstås T9. T9 är ett ”skrivläge” som hjälper till att göra det enklare att skriva. Man behöver inte bläddra fram varje bokstav för sig, utan får ett ord som motsvarar den tryckta knappsekvensen och om ordet inte är det man tänkt sig kan man välja mellan andra ord som också motsvarar den sekvensen.

Det fungerar ju skapligt men rätt ofta irriterar jag mig på att det ALDRIG funkar att skriva sammansatta ord som ju är väldigt vanligt förekommande i svenska språket. Jag antar att det beror på att uppfinnaren av T9-systemet har engelska som modersmål och i engelska till skillnad mot svenska är det ovanligt med sammansatta ord.

Alltså har jag tänkt att det snart borde vara dags för en upphottad version T9 2.0 Jag fick för mig att kolla ämnet lite på Internet och hittade då Swype som är skapat av samma snubbe som gjort T9.

När man använder Swype har man ett virtuellt tangentbord, som man pekar på med pennliknande föremål. Man drar pekdonet över några av bokstäverna i ordet och voilá så får man upp det! Det verkar inte vara så noga att få med alla bokstäver, utan några i början och några i slutet är tillräckligt.

Man får väl hoppas bara att dom låter någon svensktalande person göra den svenska ordlistan så att man i fortsättningen kan skriva ”Grattis på namnsdagen!” istället för ”Grattis på namn dagen!”. 

Idag har jag uppnått ett viktigt mål, att gå ner tio kilo! Det här har varit mitt mål som jag har varit på väg mot sedan mitten av januari  och det känns så skönt att nu ha klarat av det. Ursprungligen hade jag tänkt fixa det till den siste mars, men på sista tiden har jag varit lite håglös och omotiverad och missade därför målet med två dagar.

Trots det är jag jättenöjd med mig själv! Jag har verkligen fått in bättre motions- och matvanor och eftersom jag hållit på ganska länge nu så känns dom nya rutinerna ordentligt invanda.

Mitt nästa ”stora” mål kommer att vara att tappa ytterligare tio kilo till den siste juni. Det kommer inte att bli helt enkelt för under den här perioden inträffar både påsk, valborg, en Ålandskryssning, ett antal födelsedagsfiranden (med tillhörande gräddtårtor, antar jag), en examen,  nationaldagsfirande och så slutligen midsommarafton.

Det kommer nog bli ett riktigt elddop att klara utmaningen!