I min familj är det nörd-tätt. En person är helt insnöad på rap-, R & B- och soulmusik, en gillar smala kultfilmer och udda musik som är så smal att endast ett fåtal kollat in dom på MySpace, en annan person följer besatt alla nyhetssändningar från BBC och CNN dygnet runt som om jorden kommer att gå under om dessa inte bevakas.

Nu har vi fått ytterligare ett nörd-tillskott i familjen, en släktforskningsnörd. Han gör upp stora träd med alla i släkten ända tillbaka till 1600-talet, bjuder in släktingar att ansluta sig i Geni-gemenskapen, ringer okända bryllingar i Göteborg, hembygdsföreningar och barn till avlidna fotografer för att se om dom har uppgifter eller foton som på något sätt berör vår släkt. Därefter ägnar han timmar åt att diskutera olika fotons ursprung med den äldre generationen. –”Är det här kortet taget 1943 eller kan det vara 1944 och vilket torp är det dom står framför?” Det är som om jorden har slukat honom eller hin håle själv.

Samtidigt är det ju också kul att det finns någon som har lust och energi att ta reda på en massa saker om släkten innan det blir för sent. Nu medan den äldre generationen fortfarande finns kvar så kan vi fortfarande få en väldigt levande bild av hur folk hade det under 1900-talets första del och det är ju bra att den möjligheten tas tillvara.

Jag tänker tillbaka på när jag under tonårstiden fick som läxuppgift att intervjua någon äldre släkting om forna dagar. Först försökte jag med min mormor, men fick inte mycket ur henne. Det hade varit mycket fattigt och eländigt och det var ingenting hon hade lust att minnas eller vidarebefordra som kunskap till yngre generationer. Senare träffade jag mormors syster och hon berättade mer än gärna. Det handlade om en uppväxt med fattigdom, karlar som söp för att orka med livet och kvinnor som ensamma fick kämpa på för att försörja sin familj. Farsoter som engelska sjukan och tbc härjade bland folk och familjerna hade många ungar och det var helt normalt att en del av dom dog innan dom nått vuxen ålder. Jag kommer särskilt ihåg en berättelse om hennes bror som i sin ungdom råkat ut för en olyckshändelse. Han hade fastnat i en slåttermaskin och dött och mamman som arbetade som mjölkerska på en gård ville ha ledigt för att kunna åka på hans begravning, men blev nekad det. Idag kan man inte tänka sig hur någon ens kan komma på idéen att neka en mor rätten att gå på sitt barns begravning, men det var fullt möjligt i dåtidens Sverige!

Det är bra eller faktiskt nödvändigt att vi har fått det här berättat för oss, det gör att vi får ett annat perspektiv på vårat eget liv och att vi förstår att våra förfäder fått kämpa mycket för att åstadkomma positiva förändringar i vårt samhälle. Det finns många som inte vet så mycket om sin bakgrund och som inte inser att vi har det samhälle vi har för att tidigare generationer kämpat för det, utan många tar bara välfärden för givet.

Det finns en liten klick med människor som har mycket pengar och makt och som bara vill berika sig själva och inte dela med sig till dom som har det svårt. Därför är det viktigt att vi även nu och i framtiden fortsätter att kämpa för att behålla och utveckla välfärden!

/ Amisa