Sonen och jag tittade på varandra, två själar och samma tanke. Sen sa vi nästan i mun på varandra:

-"Åh, tänk nu är det precis ett år sedan vi var i Marocko".

Ja, på "alla-hjärtans-dag" lämnade vi kylan och mörkret i Sverige och åkte till Agadir i södra Marocko. Jag hade kommit dit tillsammans med min dotter, min son och hans flickvän. Det var vår i luften, fåglarna kvittrade, apelsinträden blommade så ljuvligt och solen sken. På grönsaksmarknaden kunde man köpa goda solmogna tomater, avakado, gurkor och apelsiner för bara några kronor kilot och i dom ljuvligt doftande bagerierna köpte vi färska baguetter för en liten peng. Billigt och bra för oss, men förmodligen mer tärande för en marockansk plånbok (den är oftast mycket tunnare).

Agadir är långt ifrån ett himmelrike på jorden. Det är många bilar, jobbiga försäljare som man har svårt att bli av med och en del tiggare. Dom som tigger är mest unga kvinnor med små barn och äldre som har svårt att försörja sig. Många bor i skruttiga hus och tar sig fram med "berber-taxi" det vill säga åsneskjuts.

Ändå kunde jag inte låta bli att tycka om Marocko! Människorna är gladlynta och gästvänliga, här och där bjuds man in på ett glas sött mynta-te. På marknaderna, "soukerna", hittar man alla typer av varor. Mycket är hantverk och dom olika hantverkarna är väldigt duktiga på det dom gör. Min dotter blev förresten stamkund hos en skräddare under vårt besök där. Hon har ett par favoritbyxor som hon älskar att ha på sig och fick nu ideén att hon kunde låta sy upp flera i likadan modell, men i lite olika tyger. Sagt och gjort, skräddaren tog lite mått på dottern och på byxorna och sedan diskuterade dom tygval. Några dagar senare hade hon tre par byxor till. Förr i tiden sydde jag ofta kläder själv och jag måste säga att jag är djupt imponerad av deras hantverksskicklighet och snabbhet!!

I vår lilla rese-grupp hade vi lite olika idéer om vad vi ville göra och det är ju en fördel när man reser många tillsammans att man kan dela upp sig om man inte vill göra samma sak. Sonen och hans flickvän ville helst sola och bada och däremellan ge sig sig ut på fartfyllda äventyr som att åka fyrhjuling utanför stan eller att surfa nere vid stranden.

Dottern och jag tyckte däremot att det mest sevärda fanns utanför Agadir. Bland dom fina semesterminnena finns bland annat en tur på slingriga vägar upp i bergen i Antiatlas till en stad, Tafroute, som låg i en oas. Där härskade lugnet, det rasslade lite i palmerna och fåglarna kvittrade. Det var en känsla av lugn och harmoni som jag fortfarande idag kan känna om jag sluter ögonen och blundar lite. Gud, vad jag längtar efter att komma tillbaka dit någon gång, måste göra det någon mer gång i mitt liv!

På väg hem från Tafroute besökte vi också en kasbha, det vill säga en gammal försvarsborg. Det finns många såna i Marocko, dom flesta tomma och övergivna men just den här är idag restaurerad och drivs som ett pensionat där man kan hyra rum. Min dotter som är mycket förtjust i gamla slott och borgar kunde inte få nog av den här gamla mysiga miljön!

Ett annat minne är när vi var på jeepsafari och vandring i Immerzou-dalen norr om Agadir. I den dalen flyter det en flod, något man nog inte ser så ofta i Marocko. Det var vår jättetrevliga reseguide, ett fåtal svenskar och ett mycket större gäng med finnar, dom flesta av modell Ä. Nog visste jag att det var krut eller "sisu" i finnar, men herre gud på vandringssträckorna for dom iväg som om dom hade raketer i byxorna. Vi svenskar kom lojt travande långt efter. Vår guide, Vendela, hade mycket intressant att berätta. Hon hade växt upp i Israel och Syrien så hon visste mycket om den arabiska kulturen och om islam och hon hade svar på nästan alla krångliga frågor jag ställde.

På ett ställe fick vi se några baggar och Vendela berättade att det var dyngbaggar som brukar rulla stora kockor med dynga framför sig. Hon sa att en gång när dom vandrade på det här stället så hade dom sett en skorpion också. Tyvärr var den död, men eftersom det inte syns på en bild så ville vandrarna ändå ta kort på den för att imponera på sina vänner. Efteråt gick vi en bra bit och tittade på backen för att se om vi kunde upptäcka några baggar "in action". Sen skojade vi om att vi kanske skulle hitta ett dött exemplar och få arrangera en bild, eller ännu värre råka trampa ihjäl den.

Ja, jag behöver kanske inte berätta vad som faktiskt hände, ni förstår väl ändå va? Min dotter pekade och sa:

-"Titta, där är en!"

Det var precis samtidigt som jag råkade sätta ner foten MITT PÅ den stackars dyngbaggen. Därefter småsprang vi frustande av skratt ikapp finnländarna och jag tror nog att dom undrade vad det var som var så himla kul!

Dagen efter var det dags att lämna Agadir och åka hem igen till vinterkalla Sverige. Sonen och hans flickvän hade blivit väldigt goda vänner med personalen på "The English Pub" där dom var stamgäster, så det blev ett stort puss- och kramkalas när dom skulle ta farväl av varandra!

Och nu sitter jag här ett år senare och längtar fortfarande tillbaka till Marocko. Skulle inte vara så dumt att köpa en husbil och ta en långsemester där! Men nästa gång vill jag också se kungastäderna Fez och Meknes i norr, den blåa staden - Chefchaouen och cederskogen med berberapor, också det uppe i norr och därefter ska jag åka tillbaka till oasen i Tafroute och njuta av lugnet.

Gud vad jag längtar dit!!

/ Amisa         PS Återkommer med lite bilder en annan dag, måste sova nu!